Självförtroende

Du ska bara tro på dig själv! / Bli stark som en strid älv, / som ingen kan stå emot! / För klenmod finns ju bot. / Rygga ej för löjliga hot! / Bort med mjäkig feghet. / Visa i kamp din seghet. / Alla hinder du sopar bort. / Håll dina häcklare kort. / Du är absolut av bästa sort. / Bli ett ointagligt fort!

Visa upp en självsäker fasad, det är ju ytan som gäller – eller? Nyss, när jag börjat grunna över det här ämnet, plockade jag fram min text Självbild för att se om jag där redan kommit på det jag nu tänker ta upp. Nja, några få ord kanske upprepas (vilket jag försöker undvika), och innehållet kommer nog att snudda vid självbilden, men resonemanget blir ganska olika. För resten: På sig själv känner man andra. Och det gäller säkert omvänt med.

Livet är förvisso en kamp, och det gäller att stå på sig och ta för sig. Det förhållningssättet, med en otvetydig arrogant ton, leder tyvärr alltför ofta till respektlöshet och översitteri. En sådan individ inser tydligen inte sin egen begränsning, nämligen: Du kan aldrig vara en ständig vinnare. OK, en s.k. vinnartyp imponerar på andra, men han (möjligen hen) råkar också ut för bakslag ibland. En viktig fråga blir då: Hur hanterar man motgångar? Sätten är många.

Är det kanske bäst att ta misslyckanden med en klackspark – och bara gå vidare som om inget hänt? Den överdrivet självsäkre/självgoda gör så och mår väl bra då. Frågan är om hen lärt någon läxa? Sannolikt inte: även om personen ifråga innerst inne känner att hen gjort fel, eller i vart fall vet sig vara lite medskyldig till att det gick snett, så lägger hen skulden på andra. Denna reaktion är som bekant ytterst vanlig. Det handlar förstås om ansvar, rättare sagt brist på ansvar. Sådan oförmåga att modigt stå upp för det man gjort iakttar man ofta hos känslokalla människor.

Oförmågan att erkänna att jag själv kan ha fel brukar onekligen ställa till det. Att be om ursäkt /säga förlåt hör till sällsyntheterna numera. Ödmjukhet ska vi bara inte tala om – är inte det ett föråldrat skällsord? Sålunda anser jag att dagens tuffa hållning, parad med ohövlighet och oärlighet (och än värre negativa beteenden), har tydligt samband med samhället i stort som ju blivit hårdare. Då nämnda egenskaper troligen fått stor spridning bland befolkningen, ligger andra individuella reaktioner mycket nära till hands: cynism, likgiltighet eller bitterhet.

Hur bygger jag däremot upp ett gott självförtroende med positiva förtecken? I stället för att utöva en oblyg självhävdelse på andras bekostnad krävs att jag arbetar med mig själv; frågan är helt enkelt: Vem är jag? Vad har jag för potential? Var går mina gränser? ”Du kan bara du vill”-tänket håller inte i alla väder, det vet du ju redan. När jag med möda och en god portion självövervinnelse klart insett vad jag kan och inte kan, är det möjligt att tänka och framför allt handla realistiskt. En positiv livssyn kan jag inte tillkämpa mig i en handvändning. Emellertid kan jag med tiden nå en sådan självkännedom att jag respekterar och gillar både mig själv och andra (dock ej alla!).

Min tänkbara attityd blir då när allt kommer omkring: Jag blir en glad realist, trots allt! Jag reserverar mig en smula för ”glad”, ty livet är i allmänhet inte så muntert. Ändå finns det en hel del att glädjas åt, särskilt i det lilla. Alldeles klart är det lättare att leva med en allmänt positiv inställning, så även om jag skulle lura mig själv ibland må det vara hänt. Jag menar att det kan vara bättre att ha kvar en eller annan illusion, om man då kan må bättre. Vi behöver känna människor som inte krasst dömer ut allt och alla, utan i stället ser möjligheter, ja t.o.m. hyser visioner!

Vi må i grunden betänka: / Jag får ej min nästa kränka. /Jag ska ej så lågt mig sänka / att andras rätt inskränka. / Försök gott om andra tänka. / Goda tankar kan jag skänka. / Kärlek kan jag till någon länka. / Då må även en tår i ögat blänka!

Mina uppmaningar – till mig själv och andra – kan knappast missförstås. Har man självinsikt och dito förtroende låter man bli att tracka och lura sina medmänniskor. De som ägnar sig åt något så dumt och nedrigt tänker inte på att de i långa loppet också skadar sig själva: de kommer nästan säkert att i sin tur få smaka samma beska medicin: vad du sår... etc. Man kan kalla det för karma. Men det behöver inte alltid vara ett överlagt uppsåt att bära sig tarvligt åt; i många kretsar är det fullt naturligt att ge igen och hämnas verkliga eller påhittade oförrätter.

Kränkta får utstå en otäck press. / Den kan bli till en farlig stress. / Jag blir jämt så väldigt less / när mobbaren tror han är ett ess. / För offren jag känner djup tristess. / Han visar alls ingen finess / när han hånar utan all sekretess.

Sture Alfredsons hemsida