Skäppan

Nära 21 liter rymde förr en skäppa. / Dylika fanns på varje gård eller täppa. / Att nu ha en egen kan jag alls ej skräppa. / För det finns dock inget skäl att deppa. / Men jag kan ej tanken på skäppor släppa. / Jag minns att jag som barn på vinden såg / hur de gamla måtten där dammiga låg / som nån sorts höga tråg. / I dem förr mättes till exempel råg. / Nu fyller de med saknad min håg / ty allt förbrukat har bytts mot nytt. / Fina ting som fordom något betytt, / kanske bonader som farmor sytt / och som väggar trivsamt prytt, / försvann förmodligen i någon flytt / och finns ej mer i sinnevärlden kvar. / Men minnet bevarar ändå det som var. / Äldre gamla saker ändå gärna spar. / Varför? Den frågan saknar ej sällan svar. / Något yngre gärna långväga far / när de hyser en brinnande passion / att handla gamla grejor på en auktion. / Fyndar de? Man lever i vart fall i den tron./ En del gillar att skaffa rediga don / som till exempel en gammal rostig kanon.

Yngre personer vet nog inte vad en skäppa var. Det var länge sedan denna tingest av trä kom ur bruk; den spelade stor roll i det gamla bondesamhället; det var mest spannmål som mättes upp i detta stora rymdmått. För mig representerar skäppan det gamla måttsystemet som i stort sett försvunnit, t.ex. stop (1,308 l) och längdmåtten alnen (60 cm) och tummen (sv. verktum=24.74 cm). Nu mäts det med andra mått (”med mitt mått mätt”, som salig kåsören Olle Carle brukade säga).

Precisionsmättning är till stor del en svensk uppfinning, minns ”Mått-Johansson” (se även min text ”Måtta”). I vår på många sätt måttlösa tid mäts det ohejdat, både mätbart och sådant som egentligen inte går att mäta, t.ex. känslor. Eftersom siffermanin grasserar i konsumismens tidevarv, händer det ofta vid undersökningar att man svänger sig med skenbart exakta tal, (gärna med flera decimaler) naturligtvis i procent. Nu närmare valet 2014 är förstås ”valtermometrar” ständigt i ropet. Förresten innehåller opinionsundersökningar en hel del osäkra prognoser, då många väljare in spe inte vet hur eller om de ska rösta (jämför min text ”Val” på hemsidan sture-alfredson.se). Enkäter med rätt många alternativ där man ska kryssa för det ”rätta” tror jag inte så mycket på.

Varav sinnet är fullt, så skriver pennan (=datorn), så därför gjorde jag denna lilla utvikning med avseende på valet. Åter till ordet skäppa, som lär vara släkt med skopa och som i bl.a. Götaland motsvarade 1/6 tunna. Dessutom var spann (=hink) en synonym till skäppa i Svealand. Slutligen var spannmål beteckning för en skatt som utgick i säd. (Källa: E.Wessén, Våra ord)

Numera lever ordet skäppa bara kvar i ett par speciella uttryck: ge/mäta ngn skäppan full samt sätta sitt ljus under skäppan. Det förstnämnda betyder att man ger ngn så mycket (t.ex. skäll eller ovett) som denne tål. Eftersom tonen i debatter och valtal verkar ha hårdnat – konkurrensen är definitivt tuffare än säg för 15-20 år sedan – är det relativt vanligt att man ger sig på en vedersakare med alla medel, helst dock utan handgripligheter såklart. Jag har tidigare kommenterat det allt vanligare bruket av skymford och råa tillmälen.

Långt mindre aggressiv är den som sätter sitt ljus under skäppan, dvs. inte alls visar hur duktig han/hon är (hän om man så vill). Det finns absolut åtskilliga personer som inte kommer till sin rätt på grund av blyghet, dåligt självförtroende eller en rad andra skäl, bl.a olyckliga omständigheter. Jag anser att mycken kompetens går till spillo på så sätt: ljuset (=kunnigheten) avskärmas ju effektivt under den uppochnervända skäppan. Personligen minns jag klart hur rektorn på Västerhöjds Handelsgymnasium vid uppropet ht 1964 uppmanade alla, elever som lärare: ”Sätt inte ert ljus under skäppan!” För egen del har självförtroendet inte alltid varit på topp, så jag har ganska ofta inte förmått följa detta goda råd som naturligtvis rätt och slätt innebär att man ska visa vad man kan.

Den tysta och försynta blir lätt försmådd, / ty munhäfta gör henne oförstådd. /Ingen grogrund syns för hennes klokskaps sådd / som tyvärr blott alstrar en brodd. / Låt ljuset lysa! / Det kan ett snille hysa. / Låt ej vettet frysa. / Avunden må rysa / och humöret mysa.

Sture Alfredsons hemsida