Forum: Skövde i världen – världen i Skövde

Debatt, diskussion och idéutbyte
6/9 2001 Sessionssalen, Stadshuset Skövde

Denna debattkväll ingick i det stora projektet UTMANINGEN som pågick under 2001 då Skövde firade 600-årsjubileum. I programhäftet står att ”Debatten är tänkt att ha ett lokalt och internationellt perspektiv. Den ställer bl.a. frågan: Utgör integreringen i samhället – det mångkulturella mötet – ett hot eller en utmaning?”

Panelen bestod av moderator och fem personer (en person saknades i panelen: en lärare.) ((Det har inte varit möjligt att återge alla inlägg i den två timmar långa debatten. Jag har inte heller alltid kunnat ange vem som yttrade vad. Här återges dock betydande delar av debattinläggen. Efter resumén återfinns några av mina egna funderingar. Min anm.))

På sedvanligt sätt presenterade deltagarna sig själva i tur och ordning. Huvudtemat var integration; det framkom både fakta och många synpunkter på ämnet. Journalisten Edna ställde frågan: Känner jag mig som svensk? Hennes eget svar löd: Jag vet inte. Det yttre utseendet borde inte spela någon större roll, menade hon. Visserligen har alla rätt till en nationell identitet, men för henne själv var den inte viktig. Man kan tala om utanförskap, men lika väl om ”innanförskap” som är viktigare. Hennes egen bakgrund var något komplicerad, men blodsband var för henne inte avgörande. Eftersom människan utvecklas och är i ständig rörelse numera, bör man i stället för ”rötter” hellre tala om hennes ”fötter”. Vart är vi på väg?

Birgitta, Integrationsverket, redde ut begreppet integration – vilket var skäl att göra. I ordboken finns bl.a. synonymen nära förena för integrera. Även på Integrationsverket har man livliga diskussioner om innehållet i begreppet integration. Det talas naturligtvis om EU-integration. Staten sätter upp mål för att integrera invandrarna i vårt land; det gäller främst utbildning och arbete. Birgitta framhöll att integration är en process som en person genomgår och söker förverkliga sina egna mål. Integration äger också rum mellan individer.

Simone, Länsstyrelsen i Västra Götaland, skiljde mellan assimilation, dvs. fullständig anpassning, och integration som alltså innebär anpassning i mindre grad. Tidigare skulle invandrare helst assimileras, men numera är det fråga om integration då man bättre respekterar dem. Hur skiljer man invandrare från ”vanliga” svenskar? Mycket är ju relativt, och man bör undvika att kategorisera. Gruppindelning skapar lätt motsättning mellan ”vi” och ”dem”. Jämställdhet togs också upp, varvid Mona Sahlin citerades: ” Alla skall ges så lika möjligheter som möjligt för att de skall kunna bli olika.” Olika liv måste omfatta olika ambitioner.

Lars-Göran, biskop i Skara stift, frågade: Hur lever man i vårt samhälle? Hur kan vi leva väl? Det är en praktisk fråga som rör våra vardagsrelationer. Han betonade med skärpa att detta gäller alla och att det faktiskt är en överlevnadsfråga. Ordet samhälle anger ju att det måste finnas en viss sammanhållning och solidaritet människor emellan, vilket alltså innebär att var och en inte bara får tänka på sig själv. Frågan om vilket samhälle vi vill ha berör således alla. Han framhöll vidare att integritet har olika valörer, beroende på kulturell bakgrund. (Se även SOU:s definition av ordet integritet.) Givetvis står Lars-Göran för en positiv kristen grundsyn. Många faktorer spelar in beträffande integrationssträvan: sysselsättning, bostad, syn på manligt respektive kvinnligt , på familjen osv. Ofta har en hotbild kommit till uttryck. Vad gäller integrationen av invandrare i Sverige kan man tyvärr notera många besvikelser.

Med allusion till projektet UTMANINGEN sade Lars-Göran att vi ska ”manas ut”; en uppmaning till oss alla: Var nyfiken på andras erfarenheter och annorlunda livssyn! Avvikande beteenden behöver inte ha kulturella orsaker, de kan även ha en social grund. Ett positivt förhållningssätt gentemot bl.a. flyktingar är berikande. (Härvid nämnde han ett bibelcitat som jag inte exakt hann återge.) Citatet gick ut på att Israels folk uppmanades visa invandrare kärlek, inte minst därför att israelerna själva varit invandrare i Egypten.

Tord, kommunalråd i Skövde, som också slagit upp ordet integritet, tog fasta på betydelsen forma till helhet. Integrering förutsätter medverkan av två parter; vidare underströk han att globaliseringen självfallet hänger ihop med att folk flyttar så mycket nu för tiden. Därigenom knyts fler kontakter människor emellan. Han nämnde också Schengenavtalets betydelse. Det uppstår självfallet fler språkkontakter genom denna rörlighet. ((Undertecknad kommer att tänka på att man lanserat just 2001 som språkår; samtidigt drar sig svenska elever för att läsa andra främmande språk än engelska som ju är obligatoriskt. Min anm. ))

Tord erinrade om att euron införs som gemensam valuta i de flesta EU-länderna nästa år, vilket ju måste ses som ett led i EU-integrationen. En hel del människor tvingas flytta av flera orsaker, det värsta skälet är krig. Det är då rimligt att ställa stora krav på oss som tar emot flyktingar. Skövde kommun vidtar vissa konkreta åtgärder, sa han, nämligen med att bistå med att skaffa bostäder, lära dem svenska, samt att ge dem en chans till arbete och försörjning. Allt detta är en förutsättning för att integration ska kunna komma till stånd. Öppna arbetsplatserna för de nya invandrarna, krävde Tord. Om vi ålägger oss själva sådana krav, måste vi samtidigt kunna ställa krav på de som kommer hit också. På så vis, hävdade Tord, kan vi nå början på en helhet (se ovan).

Anna, journalist, och moderator denna kväll, vände sig till Edna med en fråga för att förtydliga och samman-fatta Ednas ståndpunkt: Hon har ej fått mandat och vill inte heller representera någon invandrargrupp. För henne gäller att hitta vad som är gemensamt för olika grupper. Man bör inte betona det som är olikt och skiljer, ty då skapas gränser och konflikter uppstår lätt. Mycket ofta har man enkla schablonbilder och symboler (t.ex. kors) som underblåser missämja och hat (jämför Israel – Palestina och läget i Nordirland). Edna ville inte vara ett ”negativ” av någon annan person. Man får inte lägga för stor vikt vid utseendet; ytan, alltså det yttre, spelar alltför stor roll idag.

Människor ska vara fria att definiera sig själva. Apropå ”konstiga” namn: visst har vi fått många nya namn via invandrare, men man vänjer sig i allmänhet. De yngre tycker inte alls att främmande namn är särskilt konstiga, menade Edna som kom till Sverige redan som tvååring. Tänk om alla nya svenskar skulle listas som ”invandrare”! Och varför skulle en födelseplats vara så magisk? Det förefaller som om många svenskar vill betona just det som är annorlunda. Det är förtryckarens logik, sa Edna.

Birgitta bad oss vara observanta vad gäller invandrarfrågor och inte tänka slentrianmässigt. Flyktingar från Pinochets Chile som kommit till Sverige uppmanades att bilda en svensk organisation av Chileflyktingar, men många av dem var motvilliga. Myndigheterna ville att en sådan organisation skulle ha adress Invandrarverket! Varför har den andra generationens invandrare bytt till rent svenska namn? undrade Edna. Nyanlända invand- rare har det gemensamt att de saknar kunskaper i svenska. De har ej heller något nätverk. Birgitta pekade på att invandrargrupper är avvikande beträffande levnadsförhållanden; dessutom är arbetslösheten hög bland dem. Sammantaget gör detta att de ”trillar ut”. Vi måste förstås titta på hur arbetsmarknaden ser ut. Där har vi svenska problem som inte har med invandrarna att göra, framhöll Birgitta.

Simone sa att vi måste synliggöra negativa förhållanden för att sedan kunna göra något åt dem. Vi bör bejaka mångkultur som ömsesidigt berikar. Man borde även inse att flera identiteter är möjliga hos individen.

Henning Olänge, känd debattör som befann sig bland publiken, gav eftertryck åt det faktum att språket är viktigast. Han gjorde tankeexperimentet att han själv vore flykting i t.ex. Iran. Skulle han då kunna lära sig persiska (farsi)? Han tvivlade på det. Svenska lär sig invandraren bäst under förvärvsarbete – där brister det. Varför samlas invandrare i ”ghetton”? Svaret gav han själv: Invandrarna dras naturligt till varandra, då de har mycket gemensamt i sin situation. Vilka åtgärder företar kommunen? Det är båda parters fel att integration hindras och att segregation uppstår. Och vad är för övrigt segregation? Är det segregation att bo i sina egna (?) områden? Nej, det är inte blodet som är problemet. Det gäller att ge alla lika möjligheter (jämför ovan). ((Ordet ghetto ger otäcka associationer till andra världskriget, men det brukas nu ofta i betydelsen segregerat bostads-område. Min anm.))

Tord sa att språket är ett problem i skolor med många invandrarbarn. (Jämför S. Ryd) Det mest avgörande skälet till att invandrare dominerar i vissa bostadsområden är att deras anhöriga flyttar dit. Vidare höll han med Henning om att man lär sig naturligt talspråk bäst på jobbet och inte i en lektionssal. ((De allra första grunderna i svenska bör ges under en lärarledd kurs. Detta var möjligen underförstått i inlägget. Min anm.))

Ett annat kort inlägg slog fast att det är enbart invandrarens kompetens som ska räknas vid anställning. Kvotering vore inte lämpligt.

Lars-Göran påpekade hur flyktingars status, liksom vår inställning till dem, kan ändras. Kosovoflyktingarna var först välkomna, men senare tog andra värderingar över och de måste återvända. Apropå samers bosättning hänvisade han till att de flesta med samiskt ursprung faktiskt bor i Stockholm numera! För att tillgodose många finskspråkiga församlingsmedlemmar i stiftet har en del präster anställts som behärskar både svenska och finska. Lars-Gunnar undrade vidare också hur läget nu var med hemspråksundervisningen? Modersmålet talas vanligen i hemmet – kan det vara en begränsning? (( I ett annat sammanhang fick vi veta att beteckningen hemspråk har bytts ut mot ordet modersmål. Undervisningen på skolorna i dåvarande hemspråk reducerades kraftigt under krisen på 1990-talet. Min anm.))

Teckenspråket har förresten utvecklat en egen kultur. Hur önskar man bevara det egna språket, modersmålet? Detta är förstås en viktig fråga. När det gäller att behålla en äkta mångfald måste man se människor för vad de verkligen är. – Edna höll med: Alla ska få chansen, det måste skapas reella möjligheter, inte bara på papperet. Klyftorna i samhället har vidgats, vilket bl.a. fått till följd att många isolerats. Var det annorlunda förr? Nej, isolering förekom ofta även förr, sa Edna.

Angående språkfrågan ansåg Tord att valfrihet skulle råda. Man kan inte komma ifrån att det kan bli problem med språket, särskilt för gamla. Det sista språket man försökt lära släpps; svenska som man inte kunnat lära sig riktig bra kommer inte till användning. Det blir då aldrig riktig tvåspråkighet. Dementa tappar bort det nya språket och blir i bästa fall helt hänvisade till sitt eget språk. Därför är det önskvärt att det finns några bland personalen som kan deras hemspråk. (( Ett bra önskemål, men knappast realistiskt. Min anm. )) Man bör vidare känna till att en del är analfabeter, och att mycket gamla helt enkelt inte kan lära sig svenska.

Man återkom i debatten till att utländska namn byts ut mot svenska, vilket inte ansågs bra. Företeelsen har med identitet att göra. Det kan ske en alltför långtgående anpassning, ”till döds”. Man vet också att många invandrarföräldrar mår dåligt. Vad beträffar invandrartäta områden: Det är självklart att fler muslimska invandrare kommer att vilja bosätta sig i närheten av den planerade moskén i Ryd. (( Det bygget har redan försenats mycket. Återstår ytterligare hinder? I så fall vilka? Min anm. ))

Angående det egna språkets vikt för äldre: Det konstaterades att många talar finska här i staden; det är ju naturligt att de med samma modersmål tyr sig till varandra och använder det sinsemellan, även om de kan svenska. (( Jag tror att en del utlänningar i offentlig miljö bland svenskar då föredrar sitt modersmål för att kunna tala fritt utan att svenskar förstår dem – oavsett om de kan svenska. Min anm.))

Man måste hålla i minnet att invandrare inte utgör någon homogen grupp. Dessutom förekommer det att svenskar stängs ute av invandrare, ej bara tvärtom. Asima från Bosnien, ordförande i Bosniska föreningen, hade många bra synpunkter. Bl.a. påpekade hon att föreningslivet i Sverige varit till god hjälp. Bosniska invandrare är stolta över sitt ursprung. Under den svenska nationaldagen uppträdde en bosnisk danstrupp som var på besök här och man visade upp både den svenska och den egna flaggan.

Lars-Göran stack inte under stol med att det finns främlingsfientlighet bland en del svenskar. Man måste vara realistisk och försöka ordna fler och bättre mötesplatser där båda parter kan träffas. Olika föreningar kunde göra mer.

Det noterades att man måste se till realiteter, t.ex. vilka normer som råder i arbetsliv och näringsliv, i synnerhet det privata. Där är det ännu den ”vite mannens” koncept som dominerar. Gösta, en av flera publikröster som gjorde sig hörda, betonade att kulturell mångfald måste bejakas. Hans internationellt inriktade intresse och egna erfarenheter av att umgås med invandrare – berikande kontakter! – gjorde att han ville se fler mötesplatser mellan ”gamla” och ”nya” svenskar.

Ett flertal gånger underströks språkets betydelse, bl.a. som identitetsskapande faktor. Vanliga svenskar måste också inse sitt ansvar i integrationsprocessen. Sverige har blivit mångkulturellt, vilket skapat problem som måste lösas. Vi måste träffas över etniska gränser och inte på något håll låsa in oss i enklaver. Det finns tyvärr marginaliserade grupper utöver dem som består av invandrare, exempelvis handikappade. De behöver hjälp med att definiera sina önskemål. Varje människa är annorlunda; Edna försäkrade att hon är alldeles olik sin bror! Samtidigt sa hon att hon hade goda likasinnade kompisar – av skiftande nationalitet. Upptäck dina annorlunda grannar, uppmanade hon.

Är det en motsättning mellan begreppen lokal och global? Frågan ställdes med utgångspunkt från den fascinerande formuleringen i debattrubriken Forum – Skövde i världen – världen i Skövde Bägge synsätten kompletterar varandra, behövs samtidigt. Jämför titeln på diktsamlingen Skövde – centrum i Universum av prof. Hans-Erland Heineman. Asima från Bosnien sa att många av utländsk härkomst gärna vill vara svenskar. Men det hjälper inte; de blir inte accepterade som fullvärdiga svenska medborgare. Utanförskap är ett problem; man deltar inte heller i det partipolitiska livet. Frågan är: Hur ska man kunna få fler människor engagerade i debatter av det här slaget? (Alltför få kom denna kväll.) Det var tydligt att det fanns brister, t.ex. vad gäller kommunikation. Åtskilliga invandrare befinner sig i ett vacuum, konstaterade man. Jämförelsen med handikappades situation gjordes igen – med uppmaningen: Visa respekt för rullstolsbundna!

Se till att invandrarna får möjlighet att lära sig svenska, men utan beskäftighet. Vi måste arbeta mycket mer med värderingsfrågor. Försök få med pensionärer i integreringsarbetet, rådde man. Fast språket kan återigen bli ett hinder. Någon pläderade för kvotering (i motsats till en av deltagarna i panelen), därför att då kommer nya människor fram, med andra värderingar. – På tal om mötesplatser: Glöm inte Internet! Där finns ju alla möjligheter till kommunikation. Dock är självklart möten öga mot öga att föredra. Men det ena utesluter absolut inte det andra.

Deltagaran var överens om att invandrarfrågan, integrationen m.m. har stor komplexitet, vare sig det är problem eller ej. Se möjligheter i stället för problem, var en uppmaning. Det varnades för svartsyn, för det finns trots allt positiva drag i bilden. Ett av de sista inläggen stod Lars-Göran för, som berättade att han närvarat vid en syrisk-ortodox begravning på arameiska i Ryd. Efteråt hörde han att en svensk ung man talade med en utländsk man - på serbokroatiska! Han frågade svensken hur han kunde tala det språket. Denne sa att de varit arbetskamrater och att han lärt sig serbokroatiska. En uppmaning till svenskar: Passa på och lär dig deras språk! Till sist gav Tord utifrån egen erfarenhet ett exempel på att det i nödfall går att kommunicera hjälpligt utan språk. ((Numera – efter Bosnienkriget – är språket uppdelat i serbiska respektive kroatiska, fastän skillnaderna är ytterst obetydliga. Min anm. )) ¤ ¤ ¤

Utöver mina i referatet ovan insprängda anmärkningar vill jag även ge några längre sammanhängande kommentarer. Det gäller dels egna erfarenheter, dels några saker som visserligen togs upp till debatt men som jag gärna vill belysa ytterligare. Därefter vill jag slutligen beröra några övergripande faktorer och synpunkter som inte direkt kom fram under debatten. Först som sist vill jag säga att det var en givande debatt.

Till frågan om språk i samband med äldrevård vill jag komplettera en smula utifrån egen erfarenhet under mina besök hos patienter på sjukhem. Jag anser att det visst vore bra om några av personalen kunde ett eller annat hemspråk, dvs. modersmål för en del av de gamla, något som föreslogs i debatten. Men jag vet inte om det är realistiskt. Då det gäller dementa (som nämndes i förbigående), vet jag att modersmålet, vare sig det är svenska eller något annat språk, ofta vållar stora problem. Även om det kanske går något så när att förstå vad andra säger, så är det betydligt svårare för dem att själva tala.

Som språkman vill jag ta något exempel från min yrkesverksamma tid. I ryska hade jag flera år elever vars föräldrar kom från det serbiska Bosnien. Det var lärorikt att ha studerande med ett annat kynne än ”vanliga” svenskar brukar ha. (Det finns givetvis ganska många elever med annan härkomst på Västerhöjdsgymnasiet också.) Mina elever med rötter i Bosnien hade för övrigt ett speciellt, positivt förhållande till ryska språket. Det var givande, även om det inte var helt problemfritt. Ibland (ej på lektionstid) fick jag höra deras syn på kriget i Bosnien och om Kosovoalbaner. De var personligen berörda eftersom de hade släktingar där. Det jag erfor på detta sätt var naturligtvis annorlunda än vad media förmedlade.

Då språk upprepade gånger kom på tal i debatten, vill jag tillfoga några allmänna synpunkter. Det är aldrig lätt att lära sig ett nytt språk i vuxen ålder. Förmågan att tillägna sig det är i hög grad skiftande. De betingelser under vilka lärandet sker är också minst sagt varierande. Skolsituationen skiljer sig avsevärt från den autentiska miljö, där alla talar sitt modersmål. Det existerar en mängd andra faktorer som inverkar på språkinlärningen; för att bara nämna en viktig sådan: den psykologiska aspekten. Du är alltid i underläge när du talar ett främmande språk med en infödd, för nästan ingen kan behärska ett senare inlärt språk lika bra som en som är uppfödd med det.

När jag lyssnar till en person som rådbråkar svenska, är det lätt att jag hänger upp mig på formella brister vad gäller grammatik, ordförråd och/eller uttal. Min benägenhet att fästa mig vid den bristfälliga formen kan faktiskt effektivt dra uppmärksamheten från det väsentliga i all kommunikation, nämligen innehållet i det sagda. Visserligen kan språket ibland vara så dåligt att det blir svårt att begripa vad vederbörande menar, men med god vilja och lite hjälp på traven från min sida brukar det ändå gå att kommunicera. Det största hindret är nog ett mycket litet ordförråd. Tyvärr är det i vårt land ej alls ovanligt med en negativ attityd till invandrare som har språkliga brister; gemene man störs troligen först och främst av dåligt uttal. ”Han/Hon är allt bra dum som inte kan prata riktigt.” En snorkig och överlägsen hållning gentemot talsvårigheter går förstås hand i hand med andra fördomar vad beträffar främlingar.

Här kommer jag osökt att tänka på Mirko Takac och hans dramatiska och roliga framställning av kulturkrockar (Referat finns på min hemsida). Där var det verkligen fråga om fördomar som man själv kunde känna sig träffad av – dessutom presenterade på ett så underhållande sätt. Jag vill särskilt nämna det vanliga bruket att dela in folk i strängt avgränsade kategorier, vilket ju är fel. Det typiska ålderstänkandet är ett exempel på det. Detta kategoritänk leder till svepande generaliseringar, typ: ”Man vet ju hur ryssarna är..” Det vet man för det mesta inte alls, men det är bekvämt att dra till med klyschor. Vi vet förstås att det ej är rätt att skära alla över en kam – men det faktiskt svårt att undvika det helt och hållet. Man bör i alla fall vara väldigt noga med att skilja mellan enskilda individer och grupper. Egenskaper som tillskrivs en viss person gäller säkert inte för en hel grupp. Varning för allmänna slutsatser som kan vara förhastade. Jag anser att tilltron till statistik är för stor; statistiska siffror övertolkas eller feltolkas ofta.

I debatten skymtade knappast det faktum att invandringspolitiken i Sverige blivit mycket strängare: Vem får egentligen stanna? Detta bottnar i hårdare EU-regler, vilka i sin tur präglas av övervägande ekonomiska hänsyn och ökad brottslighet. Det vore märkligt om inte den svenska allmänheten också påverkas i riktning mot en oförsonligare inställning gentemot främlingar, ja till och med utlänningshat. Medias sensationslystnad – scoop till varje pris! – bidrar säkert Men å andra sidan medger jag att en del fall av upprörande okänslighet hos myndigheter i utvisningsärenden slutligen kan få ett positivt resultat för de utvisningshotade, när media tar upp saken med sedvanligt patos. Snyftreportage kan alltså vara berättigade, när humanitära skäl alltmer sällan räcker för att få asyl. Ibland ger benhårda paragrafryttare ändå med sig till slut.

En idag påtaglig tendens är föraktet för svaghet. Uppdelningen i vinnare och förlorare har en ekonomisk bevekelsegrund; marknaden bestämmer nästan enväldigt vilka som ska slås ut. Alla tycks vara mer eller mindre konkurrensutsatta. Idrotten har självfallet alltid bestått av tävlan, men i varje fall elitidrotten behärskas helt av ekonomiska intressen. Emellertid ska här inte bara bli en lång veklagan över ekonomismen – då slår jag nog in öppna dörrar . Min poäng är att de ekonomiskt svaga och de sjuka (icke-produktiva) i samhället drabbas mest av okänslig njugghet i och med alla nedskärningar i det sociala nätverket. Allt detta och mer därtill hänger samman med invandringspolitiken, menar jag. Jag är angelägen om att i någon mån ge en helhetsbild där olika faktorer samverkar, trots att komplexiteten är för stor för att den enskilde ska kunna få en klar bild av läget.

Det talas numera om dubbelmoral, och det med rätta. Vi ser hur klyftan stadigt växer mellan ord och handling. Få om ens några politiker är vuxna en situation som på sikt kan få svåra följder. Det kan knappast vara tal om okunnighet, ty det finns gott om experter som vet vad som väntar om ingenting görs. Varför kan man inte nå rimliga internationella avtal i den brännande klimatfrågan? Det planeras inte tillräckligt långsiktigt. Om så sker i enstaka fall, så kan man ej säkert räkna med att planerna omsätts i praktiken, därför att storkapitalet agerar mest på kort sikt: se på vad som styr finansmarknaden. Det bedrivs vilseledande propaganda och ljugs och hycklas mycket.

Det finns fler samband än man allmänt föreställer sig. Det har tyvärr gått en hel del svartsyn i mina kommentarer. Det finns dock ljuspunkter också; bara det faktum att problemen börjat uppmärksammas och diskuteras mer, tyder på att vi ändå är på rätt väg, om än bara i början. Det gäller att sluta ”låtsas att det regnar”. Med andra ord är vi tvungna att bryta den handlingsförlamning som jag tycker mig se. Hela idén med UTMANINGEN inger en viss optimism. En egenskap som är mycket värdefull och behövlig idag är ödmjukhet. Man ser mycket ofta utslag av arrogans och okänslighet för andra lidande. Ett gott råd: Förena kunskap med ett ödmjukt sinne. Tro inte att du vet och kan allt! Denna uppmaning är rysligt banal, men ändå – det finns uppenbarligen personer som lider (?) av kunskapshögfärd.

Vad är det då som ständigt alstrar konflikter, hat och krig? Jag tror att rädsla är huvudorsaken. Det är förmodligen en grov förenkling att återföra så mycket ont till en enda stark känsla: fruktan. Den finns icke desto mindre på alla nivåer, både i stort och smått. En stor del av sanningen om dagsläget ligger just här. Fruktan föder onekligen hat som föder krig som föder hämnd… Vi känner våldsspiralen, ej blott på avstånd ute i världen, utan även – om än i mycket mildare form – på hemmaplan. De väldiga flyktingströmmar, som rymmer ett otal tunga människoöden, rör sig, eller oftast stoppas, på många håll ute i världen. Detta manar till djup eftertanke. En annalkande (?) depression gör verkligen inte saken bättre för alla som tvingas fly för sina liv. Måtte vi ej förhärda oss ytterligare!.

Kort kommentar 2014: Allt, inklusive kommentardel, är så gott som ordagrant återgivet enligt 2001 års text. Jag kan tillägga att jag gjorde sammanfattningar av nästan alla föreläsningar och andra sammankomster under projektet UTMANINGEN som ägde rum under jubileumsåret. Några av dessa finns på hemsidan; fler planeras läggas ut där. – Har situationen förbättrats eller försämrats sedan 2001? Läsaren får själv bedöma. Sture Alfredson

Sture Alfredsons hemsida