Skräck

Som en vildhäst i sporrsträck, / likt en farsot frän och fräck , / alls ingen stilla porlande bäck! / Vattnet färgas av sotsvart bläck, / är fullt av vämjeligt träck! / Hejdas den? En fråga typ knäck. / Ingen kan fånga fasan i en säck. / Med oss den driver gäck / och vållar oss alla avbräck.

Är det verkligen så illa? Denna starka känsla av smygande, djupnande rädsla kan förefalla överdriven . Dock härskar faktiskt ofattbar skräck och terror på många håll. Till och med här i landet finns en hel del personer som upplevt fasor före eller under flykt från en krigshärjad hembygd. Vem kan tro att en vistelse i helvetet gått spårlöst förbi dessa arma människor? Svåra fysiska skador och/eller psykiska trauman brukar vålla livslångt lidande. Frågan är hur mycket medkänsla som ryms hos alla mer lyckligt lottade, som åtminstone för stunden undsluppit limbo eller än värre.

Även om vi som undgått dessa vedervärdigheter knappast kan föreställa oss dem, kan vi absolut ana många flyktingars utsatthet. Asylsökande befinner sig ofta i lång oviss väntan på besked: Avslag eller ej? Asylrätten har ju inte minst i Sverige inskränkts betydligt, särskilt när det gäller ensamkommande barn.

Jag avstår från att gå in på mina egna svåra trauman (senast i samband med egen svår tjocktarmscancer: operation och långvarig smärtsam behandling). Om jag trots frustration och bitterhet möjligen kan skönja någon positiv effekt, är att jag definitivt fått större förståelse för lidandets anatomi. Naturligtvis har andra individer haft det än svårare i helt annorlunda situationer, men det är en fråga utan svar som skaver i min känsliga själ: Varför skulle jag råka ut för ännu ett traumatiskt tillstånd, efter raden av tidigare kriser? Borde jag inte ha gjort mig förtjänt av något slags ”bonus” efter alla uthärdade vedermödor? Och outplånligt är i mitt sinne det oförklarliga sambandet med min hustru Guns oerhörda plågor innan slutet.

Tonskifte

Här hänger det inte fast, / fast gubben är 83 bast! / Något inombords brast, / så var det faktiskt krasst. / Där tyngde en blytung last. / Men med en hård kvast /-- gjord förstås av plast! -- / rensades fram en kontrast.

Sakta jag steg ur nattsvart depression / in i en krets i långsam rotation. / Det var en spiral, en sorts vision! / Upp ur djupet ljöd en klingande ton! / Den fyllde helt visst för mig en mission: / Den förde mig in i en högre zon / där koltrastar sjunger vid sina bon. / Sången skänkte mig åter tron / på ett liv som kan ge pardon / innan jag når dess sista station.

Solens strålar strilade så sakteliga. Som saven i spirande sälgträd stärktes småningom sjukskrivna skaparkraften. Självkänslan steg sedan såsom sånglärkan i skyn. Så spred sig strax segerns sötma!

Sture Alfredsons hemsida