Skratt

Snuva på gång? Ingen vill bli smittad, eller hur? / Nej, men gärna av glada skratt i dur. / Är du för tillfället nere, trumpen och sur, / är ett förlösande skratt en riktig dunderkur! / Ledan kan bygga i dig en hög ful mur. / Du blir tjurig som en tjudrad tjur! / Somna, slumra till i en skön tupplur. / Dröm om nåt kul, om någon lustig filur / som skuttar omkring bland gran och fur / och spelar pajas som en Disneyfigur! / Dick är ingen människa, egentligen ett djur / som rentav spelar piano --utan partitur! / Och faktiskt kan lira med högsta bravur! / Men konstigt nog helt utan klaviatur! / Plötsligt blir Dick dränkt av en häftig skur/ som med ens blir en flod stor som Amur! / På en flotte får Dick där en vådlig tur / som för honom ända till havet i ett nafs. / Och han som alltid längtat till havs! / Så bra att han kom dit utan tjafs och tafs. / I fantasin är allt möjligt utan hafs och slafs. / Till sist hamnade Dick på en blöt ö — klafs, klafs!

Galet, inte sant. Ibland måste man tillåta sig att vara lite stollig, släppa loss och pröva om det i bästa fall återstår något av fantasi och barnasinne hos en själv. Inte skrattade jag nämnvärt åt den här lilla tokiga rimskrönan (jag har inte särskilt lätt till skratt). Oavsett rimsmidet (som jag tycker får godkänt), så finns här ändå skymten av en handling, även om den bara hänger på en skör tråd. Jag motiverar det besynnerliga innehållet med att allt ju kan hända i drömmens värld där både rim och reson sätts ur spel. Men så här är det: rim är för mig faktiskt ett måste, i synnerhet när jag så långt som möjligt kör med samma rim. Sedan får den något magra handlingen rätta sig efter rimmen, så det så! När jag lyckas kan det bli en sorts symbios (grek. samliv) mellan form och innehåll, så att jag i bästa fall får till en riktigt komisk effekt. Då får ofta logiken stryka på foten till förmån för fantasi och överdrifter. Det hela är något av en utmaning. Mina ”besserwisser”-analyser på prosa är något helt annat.

Jag döpte ”Disneyfiguren” till Dick, därför att det är ett kort och kärnfullt smeknamn för Richard (men så olikt!). Jag kan inte låta bli att associera till president Rickard Nixon, ”tricky Dick”, han med Watergateskandalen, som otroligt nog fick honom på fall. Jag vet inte hur amerikaner i gemen associerar, men faktum är att ”dick” är ett slangord (könsord). Emellertid bedyrar jag att det inte var detta jag hade i tankarna när jag namngav den här figuren. Men vad jag verkligen kom att tänka på var Kalle Anka & co. på vår ”helsvenska” julafton. Inget tvivel om att filmerna är bra till formen, särskilt imponerande är de gamla tecknade sekvenserna utan digital teknik: vilket jobb! Undan går det i berättandet, och jag tycker fortfarande att de flesta är roliga. De kan ännu locka till skratt.

Frågan är nu: Kan man verkligen skratta, eller åtminstone le, varje gång lustigheter upprepas? Blir det inte tjatigt, så att det roliga med tiden blir liksom utnött? Jo, risken finns förstås. ”Nyhetens behag” har strax försvunnit, men man kan kanske här tala om ”återseendets glädje”, alltså upprepningens tjusning. Det finns fler exempel på detta fenomen: Jag behöver bara nämna ”Grevinnan och betjänten” och ”Karl-Bertils Jonssons julafton”. Den viktigaste förklaringen till långvarig popularitet för några få verk inom litteratur, film och konst m.m. är hög kvalitet både form- och innehållsmässigt; då talar vi om klassiker. Lanseringen av produkterna genom reklam och PR spelar då mindre roll – det som engagerar och roar många talar för sig självt, en medveten publik kan skilja på bra och dåligt. Dock finns en reservation vad gäller kultur i allmänhet: Överproduktion av produkter av enbart en viss genre eller trend leder till ensidighet, alltså motsatsen till mångfald. Risken är att annat kvalificerat kulturskapande kommer i skymundan och en kulturell förflackning hotar. Media har ett stort ansvar.

Nog om detta som blev väl långrandigt – vart tog skrattet vägen?! Jag får lätta upp stämningen lite med rim igen:

Jag kunde faktiskt hålla mig för skratt. / Ödet hade spelat mig ett elakt spratt. / Du frågar väl: Hur var det då fatt? / Jo, det var så att härförleden natt / vaknade jag upp och kände mig så matt. / Det var som om jag plötsligt fått fnatt. / I huvet ekade ett skallande gapskratt! / ”Hahaha! Du är en löjlig fåntratt / som trår nåt som en pilsken katt! Och som ett gammalt ök har du fått spatt. / Klädd i en ryslig blommig kravatt / vacklar du omkring med en gräslig hatt / som alldeles på sned du på huvet satt. / Du liknar på pricken en försupen fylltratt. / En gång du asfull i bilen satt. / Vinglig blev turen bakom dess ratt. / Polisen satte stopp, men du log så glatt. / Du tror du är nåt, nej inte ett skvatt / tror jag dig för du är som besatt. / Och säkert fifflar du och smiter från skatt. / Ditt tal är nonsens, platsar aldrig i en debatt. / Du deltar inte i nån vettig chatt. / I din kopp är det kvar en liten slatt. / Drick den med sömnpulver tillsatt. / Lika bra att du lägger dig platt. / Ditt liv är förspillt, ja i upplösning statt! / Ditt forna jag kommer du aldrig mer ifatt!

Ord och inga visor! Så kan det låta om ens inre demon/er/ får härja så där fritt. Knepigt är det förvisso. ”Ett gott skratt förlänger livet” sägs det. Må så vara, men jag är förvissad om att någon som läst den där utgjutelsen inte visade tecken på några skrattparoxysmer precis. ”Eländes elände, det är ju bara goja, det du totat ihop!” hånflinar någon. Säg inte det, en riktig noja kan nog bli nåt i den stilen. Usch ja, inget att skratta åt. Eller? Är det inte tyvärr så att rätt många har roligt åt andras olycka/blamage? Jovisst, kanske är det skrattretande; men det blir lite osunt utan medkännande. Humor är numera kärv, ibland brutal – precis som tidsandan, menar jag. Jag gillar det inte men hamnar själv i den fallgropen, faller in i den ”visan”. (Förresten skulle nog en del av mina saker kunna bli just visor, om jag bara kunde komponera.) – Min skildring gäller ett mycket deppigt själstillstånd, och då gäller inga ”kalla fakta” utan rena(?) känslor. Dessa kan förvisso gå till överdrift, och att berätta i överdrivna ordalag är fullt legitimt i såna här fall.

Den som vill läsa riktigt roliga historier hittar dem säkert på annat håll, kanske på webben. Men smaken är olika, på danska ”forskellig”, som någon lustigkurre tolkat som ”fårskallig”! Min grej är fokus på ord och deras form som utgångspunkt, vilket delvis styr berättande och analys. Om ordet är fritt är också tyckandet självklart fritt. Vi skrattar åt så olika saker i olika situationer. En rolig historia måste ha en poäng på slutet – då kommer skrattet. Skrattar man ofta lär det ha en välgörande hälsoeffekt, både fysiskt och psykiskt. Skrattets art skiftar väldigt mycket: skrattsalvor, gapskratt, flatskratt, hånskratt, men även hjärtliga, förlösande, porlande, gnäggande skratt etc. När man gjort bort sig skrattar, eller snarare ler, man nog ansträngt generat. Då någon berättar om något verkligt otäckt som hen varit med om, kan berättarens leende då verka egendomligt och störande. Jag tror det är en skyddsreaktion som söker hindra starka känslor som gråt att ta överhanden.

Det finns många andra ord och uttryck med skratt: skrattlysten, skrattspegel; skrattar bäst som skrattar sist, skratta sig fördärvad, brista i skratt, få skrattarna på sin sida, skratta på fel ställe (jämför ovan) osv. --Skratta är ett gammalt nordiskt ord med betydelsen larma, bullra, gapskratt; sägs vara ljudhärmande. Le, däremot, är ett gemensamt germanskt ord. Det är släkt med ty. lachen, eng. laugh/laughter som ju betyder skratta/skratt. Jämför ty. lächeln (dimunitiv av lachen), eng. smile (båda= le). Jämför det lustiga eng. laughing-stock: driftkucku.

Ev. skrattretande notiser

När skrattmåsarna samlades till fiskfest, var det några som skrattade på sig, medan andra berusade sig på skrattpiller. – En apotekares geniala skrattsalvor, som ordinerades vid depression, avlägsnade effektivt varje skrattobstruktion. Genast ljöd feminint pärlande skratt och maskulint bullrande dito, allt efter kön och läggning. – Ett glatt, något överförfriskat sällskap genade på hemvägen från krogen över en tomt där en varghund var bunden vid sin koja. Störd gav bandhunden förklarligt nog hals. Detta roade inkräktarna som närmade sig och härmade hundens skall och morrande under gäckande skratt, vargtjut och låtsade varggrin. Detta tilltag gick hundens ära för när, och med en våldsam kraftansträngning ryckte den loss fästet för kopplet i kojan och gick till attack. De förskräckta fridstörarna flydde hals över huvud för glatta livet. Några hund- eller personskador har lyckligtvis ej inrapporterats.

Sture Alfredsons hemsida