Snurrigt

På valprat har man nu fått riktigt snurr. / Kring valstugor hörs ett blandat surr. / Men tycker man ”fel” blir det sällan kurr. / Alla partier verkar nog lika bra / när du hör och läser hur det ska va'. / Löften ges, men var ska man ta / all den kosing man måste ha? / Det lovas dock nu ganska tunt / för rouletten snurrar ju runt / och vem vet när den stannar på ”strunt”? / Saknas då där mången sedelbunt / blir löftet inget ruttet lingon värt. / Det har nog många redan lärt. / Pengaläget lär snart bli prekärt. / Det känns snurrigt när man ska välja. / Ett parti vill ju sitt budskap sälja. / Partier har så mycket att förtälja, /men jag kan ej allt i mig bälga. / Har de rätt? Måste nu min tvekan svälja. / Spolar det som kan mig kvälja. / Sen tror jag det kan kvitta / vem jag kryssar: Anders eller Britta?

Har du samma känsla som jag? ”Nu räcker det,” hörde jag någon säga som la till: ”Det ska bli skönt när valet är över”. Javisst, man tröttnar på att höra för mycket prat. Ändå är det naturligt nog just tal som valkampanjer mest innehåller, plus en mängd textmaterial förstås. Broschyrerna läser man alltför hastigt eller inte alls (det senare är nog vanligast). Och vem har tid, lust eller ork att läsa partiprogram – utom några redan ”frälsta”? Det är i och för sig synd att dessa ytterst väl genomtänkta och välskrivna texter inte når så många, förutom dem som redan är övertygade om förträffligheten hos partiet ifråga. Jag kan knappast föreställa mig all den tankemöda och allt diskuterande/debatterande som ligger bakom dessa dokument. Ambitionen tror jag måste vara att dessa skall vara lika genomarbetade som varje lagtext, fast mycket mer lättlästa än juristernas fikonspråk.

Att välja rätt / är inte lätt / som en plätt. Det sammanfattar lite av vad jag tycker i rimraderna ovan. Det finns mycket att säga om politik och dess utövare politikerna. Dessa personer gör förvisso sitt bästa inom ett system som liksom vi alla har en hel del brister. Man brukar säga att vi har det som vi förtjänar; det är vi alla väljare som har en liten möjlighet att påverka i vilken riktning samhället skall gå, och därför bör alla rösta (jag hänvisar f.ö. till min text Val). Det är alltför lätt att kritisera och ironisera över brister och fel; det är konstruktiva förslag som efterlyses. Men att genomföra dessa kommer att kosta en hel del; och vad vet man om framtiden? Prognoser har slagit fel förr. Vad som mest saknas i debatten är långtidssperspektiv på miljö/klimatfrågorna.

Hur mycket vill, orkar, kan jag ta till mig av all info? Både viljan, förmågan och tiden är begränsad; det är omöjligt att höra eller läsa mer än en bråkdel av allt som erbjuds av information eller propaganda. Och hur bearbetar eller tolkar jag den jag ändå tar del av? Uppenbarligen finns det problem i den processen; därför är det inte konstigt om man som icke-expert slår ifrån sig och bara går på känsla eller också får slumpen avgöra, om man tycker att alla är lika goda ”kålsupare”. I sistnämnda fallet är det lätt att bli s.k. soffliggare.

Snurriga snuttar

Ta och släng bort domedagsskräcken. / Knyt sedan noga ihop sopsäcken. / Där samsas skräcken med träcken.

Jag klipper upp soppåsen, häller upp soppulvret och kokar soppan. Den tomma soppåsen slänger jag i soppåsen.

Majs mättar många masochistiska mutkolvar, men merparten mysiga myskoxar mumsar måttligt mycket müsli.

Smarta talskrivare undviker retoriska exkurser. Alltför luriga frågor ratas emedan dylika skulle oroa nyliberaler.

Sture Alfredson

Sture Alfredsons hemsida