Spår

Människor och djur sätter sina spår. / I hagen betar och bräker en flock får. / Jag måste ansa och tvätta mina tår / för att fötterna ska trava utan sår. / Det sägs att människan spår / men att det är Gud som rår. / Vi sätter mål som vi aldrig når. / Vi liksom tiden bara går och går. / Plötsligt fastnar jag i ett taggigt snår. / Törnrosen har elakt rispat mina lår. / Hjälplös jag där länge står. / Längs ryggen löper en iskall kår. / Är jag fast tills jag bärs bort på bår? / Den här situationen är då för svår. / Jag vill inte att alla mig klår. / Ett oblitt öde mig illa slår. / Hjälp! Varför kommer ingen räddningskår? / Vem kan tro på bättring nästa år?

Alldeles säkert känns det kymigt när man fastnat i ett knallhårt läge; alla känner igen den där krypande panikkänslan som smyger sig på en. Det känns förfärligt snårigt när man sitter/står/ligger som i ett skruvstäd. Typiskt förresten att jag ständigt halkar in i dystra tongångar. Varför ska det vara så svårt att skriva vackert och ljust när jag ändå vet att livet är både och. Jag vill faktiskt inte vara en typisk dysterkvist som sitter och deppar på sin farstukvist (!) – usch! Fy vad trist! (Aj då! Nu skulle det vara prosa och inte grötrim igen!)

Jag känner att jag behöver komma ut och lufta mig lite i naturens sköte som det så vackert heter. Det gäller att vädra ut dessa malätna och såriga tankespår, i stället för att sitta här och mögla framför datorskärmen som säkert skickar skadliga strålar rakt mot min nuna med dess trötta korpgluggar. Ack, alla dessa – förhoppningsvis ogrundade – farhågor! Det lär inte finnas några bevisade risker. Det kan dock förhålla sig med den saken som med en hel del dokumenterade fall där skadliga kemikalier invaderar våra kroppar, låt vara i små doser men jämt och ständigt. Stefan Jarls film Godheten bär syn för sägen: Ackumulerade gifter konstaterades inte bara hos honom själv – långt ifrån ofarliga spår i den fysiska kroppen helt enkelt.

Ok, jag hade alltså lovat mig själv att strax ge mig ut; behöver ju lite motion. Ändå sitter jag kvar här och travar ord på ord. Äsch! Varför detta vankelmod? Är det så svårt att komma till skott, att hålla ett löfte, vilket som helst? Nej, jag tänker inte avge några ohållbara nyårslöften, då slipper jag att bryta några. Det är så många löftesbrytare i farten nu; jag blir irriterad, när folk säger en sak och gör en annan – eller snarare gör ingenting. Nu sticker det till i samvetet som skriker till: ’Du själv då?!” Kritiserar jag andra, brukar samma kritik också gälla mig själv.

I naturen hittar man olika spår; jag minns när jag som ung var med min pappa och hans jaktkompisar och synade harspår i den första spårsnön. Senare har jag naturligtvis många gånger sett både har- och rävspår under mina morgontidiga skidturer (men inga vargspår, vad jag vet.) Min kunskap om djurspår är begränsad, så jag kunde säkert förväxla spår av varg eller räv med avtryck av hundtassar. Dessutom var det oftast åtminstone halvmörkt när jag var ute i skidspåren; därför kunde jag nog bara vara säker på att kunna identifiera det typiska harspåret (som de flesta känner igen).

Vidare förekommer hemska mänskliga avtryck i naturen: på Billingen har jag sett åtskilliga bedrövligt skövlade skogs-områden. De jättelika skogsmaskinernas vilda framfart förskräcker. (Romarna sade på sin tid: ”Vestigia terrunt” = spåren förskräcka. Det tror jag gällde förödelse efter krig.) Jag tycker förresten att den tilltagande ödeläggelsen av stora urskogs-områden på andra håll i världen (Amazonas t.ex.) endast kan beskrivas som krigföring mot naturen. Inte långt ifrån en dylik har vi här i Skövde inpå knutarna, bokstavligt talat! Man kan otroligt nog se fullständig miljöförstöring helt nära centrum av Skövde! Cementa väntas rentav få utvidga sin markförstöring under flera år framöver. Att tala om månlandskap ger bara en svag antydan om hur förskräckligt det jättestora området ser ut. Vem var det som pratade om ”miljöhänsyn”? Just det: Cementa av alla! Det finns naturligtvis några förnuftiga kämpar som menar allvar med att söka förbättra miljön. Strider de förgäves mot benhårda ekonomiska intressen? Jag befarar det, även om sista ordet inte är sagt (januari 2015). Jag tycker mig höra de hånfulla garven / åt de fåniga världsnaturarven.

Låt oss i andanom raskt förflytta oss till en avlägsen framtid: 3015 för att vara exakt. Visserligen skulle det behövas åtminstone en kort introduktion till världsläget i denna avlägsna era, men utrymmet tillåter tyvärr inte detta. Därför kastar vi oss direkt in i ett av framtidens viktigaste forskningsområden, paleoarkeologi, vars mål är att utröna hur Moder Jord såg ut i forntiden, alltså i detta fall för 1000 år sedan. Det är ett världsomfattande projekt initierat av Globalregeringen i syfte att förklara det katastrofala tillståndet i världen år 2015. En av otaliga delundersökningar gäller faktiskt Skövde som orten hette förr i tiden. Nu, efter det sista atomkriget, råder äntligen DEN EVIGA FREDEN. Det återstår här enbart några rester av den forna bebyggelsen. Men döm om arkeologernas och geologernas häpnad när de finner något ytterst märkligt: Mitt bland husruinerna urskiljer de tydligt ett vidsträckt, helt avskalat område! Jodå, det varen gång faktiskt ett väldigt stenbrott (förmodligen bröts främst skiffer). Frågan som därefter återstår för vetenskapen att besvara är: Hur kunde man på den tiden förlägga en så ödeläggande verksamhet mitt inne i en stad? Den verkar ha pågått i årtionden – utan att någon myndighet kunnat sätta stopp för skövlingen. Hur tänkte man? undrar geologerna. Aha! Jag tror jag har det! utbrister ett vetenskapligt geni. De kunde bara tänka i nuet ! -- Kvar är outplånliga spår som förskräcker.

Efter denna lilla utflykt till framtiden landar vi åter i naturens sköte. Varför inte titta lite på vad fåglarna har för sig nu för tiden. Deras göranden och låtanden är väl desamma vilken tid de än rör sig i. Och vem har inte hört talas om naturens under? Det finns ju naturfilmer som visar hur fantastiskt djurlivet är. Om man bara bryr sig.

Gärdsmygen är så blyg / att den kvittar mest i smyg./ Hackspetten spettar småkryp fram. / Hans hackande kommer ej på skam. / När kråkan kraxar sin skönaste sång / får hon applåder gång på gång. / Domherren sitter där och drömmer / om tider som ingen fördömer. / Gulsparven är munter och kul. / Ingen tycker den är ful. / Kvick är den gråbruna gråsparven / när den fångar den lilla larven. / Jag ler åt den fine rödhaken / när den putsar sig i baken. / Rätt skön är grönsiskan. / Den är aldrig på sniskan. / Lilla blåmesen flyger i flock. / Gillar ej musik typ rock. / Nära BB bor storken. / Han får inte tappa orken. / Ja tänk vad naturen kan framkalla! / Över varelser där ska vi ej befalla. / Det förstår tyvärr ej alla. / Men jag tycker pippiar är riktigt balla.

Sture Alfredsons hemsida