Spindlar och svampar
Stellan Sunhede
7/11 2002 Högskolan i Skövde
Jubileumsvecka 4-8/11 2002
”Spindlar och varför jag bör lyfta på korkmattan innan jag köper mitt torp skulle kunna vara en mer uttömmande titel på denna föreläsning, som består av två skilda delar. Den första handlar om spindlar och deras fantastiska uppfinningsförmåga när det gäller att fånga ett byte. Den andra delen handlar om hussvamp och andra rötsvampar som förstör trävirket i hus. Efter föreläsningen har du möjlighet att bekanta dig med fågelspindlar och studera hussvamp och rötskadat virke.”
”Stellan Sunhede är lärare på institutionen för naturvetenskap vid Högskolan i Skövde där han bland annat undervisar om biologisk mångfald, ekologi, evolution och organismvärlden. Hans forskningsområde handlar främst om ekologi och bevarandebiologi hos vedlevande svampar.” (ovanstående citerat ur affisch)
S S hade ställt fram en mängd preparerade spindlar och svampar av olika slag innan föreläsningen började. Även allehanda planscher och bildmaterial fanns på plats. Under föreläsningen förflyttade han sig raskt mellan alla föremål som han entusiastiskt förevisade.
Han hade tidigt fascinerats av spindlars raffinerade fångstmetoder. Han orienterade först om deras biologiska hemvist; spindlar är leddjur, som omfattar ett stort antal kräftdjur och insekter bl.a. Leddjuren indelas i 1) kräftdjur, 2)spindeldjur; 3) enkelledade: a) insekter och b) tusenfotingar.
S S demonstrerade hela tiden olika exemplar, först ett mycket stort leddjur, nämligen en sorts landlevande kräfta som han kallade ”kokostjuven” och som alltså lever i palmer. Ett enkelleddjur, en stor tusenfoting, visades sedan upp; den har giftkäkar och betecknas som rovdjur. F.ö. lät S S strax många av exemplaren cirkulera runt bland publiken.
Nästa intressanta välbevarade demonstrationsobjekt var en stor vacker fjäril, Attacus Atlas tror jag är dess latinska namn. Detta exemplar var faktiskt uppfött i fångenskap, fick vi veta. Den brukar finnas vid potatisland och där andra grödor odlas. S S passade på att varna för att köpa utrotningshotade djur. Varningen gällde väl annars inte den ofantligt stora gruppen insekter som redan sägs vara jordens härskare. En hotbild är ju att insekterna påstås vara de enda varelser som delvis (?) kommer att kunna överleva en global katastrof med atomvapen.
En vandrande pinne var till beskådande; S S hade ”minipinnar” hemma. Vidare såg vi skalbaggar och en cikada. Till spindeldjuren hör också dolksvansar, som nästan är en levande fossil. Det här exemplaret var f.ö. från Long Island, USA; man kunde se en massa små ben på undersidan. Levande djur har gälar (de här var borta). Dolksvansar finns förresten vid Västkusten.
Skorpioner kan bli upp till 20 cm – de är snälla! sa S S skämtsamt. Men faktum är att de små individerna är giftigast. Skorpioner har åtta ben och klosaxar samt tuggsaxar i munnen.
Till leddjuren hör de utdöda trilobiterna. Dessa fossiler finns på Billingen och på Kinnekulle. Havstulpaner är faktiskt ett slags kräftdjur fastän de inte alls ser ut att vara det. I svenska vatten lever de långt nere i havsdjupet. Havstulpanernas larver sätter sig ofta fast på båtbottnar och bildar kalkskal.
Spindlar har åtta ben men inga antenner; i stället ha de extremt långa utskott. Vi såg t.ex. en bild av en hoppspindel. Minifågelspindeln som finns i Sverige har kraftiga käkar som hugger vertikalt. Ögonen har linser och de lär ha stereoskopiskt seende. Jaktspindlar bedriver aktiv jakt, de kan sitta på lur i exempelvis blommor. Den giftiga krabbspindeln hör till dessa och är där kamouflerad; dess skyddsfärg är rosa eller gul beroende på blommans färg. Vi fick se en blid med nät av skilda konstruktioner. Spindlar har spinnvårtor som avsöndrar sju olika silkessorter. Den ytterst tunna tråden blåser iväg och fäster någonstans i närheten. Flera andra bilder visade en del av processen när nätet successivt skapas. Från nätet ner mot marken leder ofta lodräta trådar.
Nät kan t.o.m. spinnas under vatten. Däremot jagar vattenspindlar på ytan efter vatteninsekter. På vattenväxter bildas under vattenytan luftbubblor runt växthåren. Kärrspindeln spinner sitt nät runt en sådan bubbla, och i denna ”dykarklocka” sitter spindeln och bedriver sin jakt därifrån. Där är den skyddad och den kan rentav fånga små groddjur. En annan intressant nätkonstruktion på land som förevisades var en spunnen ”strumpa”. I silkesstrumpan kan spindeln sitta och lurpassa; den biter faktiskt sitt byte genom nätet. Så gör nämnda minifågelspindel.
En spektakulär fångstmetod tillämpar den spindelart som ”virkar” ett nät som blir mycket elastiskt. Spindeln kastar ut nätet över sitt byte på marken. En annan spindel hänger på en gren och svänger sin bola runt, runt i väntan på ett byte medan den utsöndrar feromoner, d.v.s. doftämnen som lockar bl.a. fjärilar. Den spunna tråd som den svingar och i vars ände är en klibbig kula, är väldigt stark. Feromoner spelar stor roll i naturen; så lockas silkesfjärilens honor och luras av dem. ((Bola är ett fångstredskap av kulor fästa vid och förenade med linor. Källa: Bonniers sv. ordbok. Min anm.))
Ytterligare en sorts spindel har ett segt lim i sina körtlar. Spindeln smyger sakta fram mot bytet, sänder ut en stråle av lim – och limmar fast insekten! Det är jobbigt att vara spindelhanne; honan är mycket större än hannen och måste vara taktisk när han närmar sig henne. Alla hans knep kunde fylla en hel bok! sa S S. Hannen måste akta sig så att honan inte betraktar honom som byte. Ett byte som fångats i ett nät rycker förstås i det, och för att honan ska få rätt signal om att det är en artfrände som nalkas, måste hannen använda andra rörelser och vibrationer än fångade byten brukar göra.
Dvärgspindlar ägnar sig åt en visuell parningslek: de viftar med frambenen som igenkänningssignal. En bild av en hoppspindel visades; spindeln kan vibrera med bakkroppen eller signalera med sina pedepalper (?) som innehåller sperma.
Det finns en rik variation av sätt att fånga byten – kanske inte underligt med tanke på att det existerar ca. 30.000 spindelarter i världen! En stor levande fågelspindel som var i en låda förevisades även. Detta slags spindel kan uppnå den aktningsvärda åldern av 20 år. Den här verkade loj. ”Blås på den!” sa S S som tillade att den nog kan bitas. I allmänhet är de dock snälla varelser. Färgen var här svart eller brun, den kan tydligen skifta färg. Den variant som kallas Svarta änkan är giftig och kan skada människor. En del spindlar trivs i gamla hus.
Svampar förekommer överallt; trä är mycket utsatt för svampangrepp. Vi kunde se att träpinnar ruttnar trots impregnering, ty svampar är nedbrytande. Detta visade S S med åtskilliga exempel, både genom att demonstrera och skicka runt angripna träbitar som lätt kunde smulas sönder. Bilder gav dessutom upplysning och besked. S.k. klumpfingersvamp, kandelabersvamp och hussvamp samt många andra kan framkalla olika rötor. En i raden är vitröta som bryter ner en del av cellulosan i veden. Den finns på träd, särskilt när dessa är murkna. Hålröta bryter också ner cellulosan och åstadkommer hålrum i veden. En annan sort kallas fläckröta.
Strålsvampen ger en grön färg, som kuprinol (som används för impregnering). Fler exempel på rötor är mögelröta och brunröta, som skickades runt för närmare beskådande. Vi fick också se en ekticka som satt fast på en ekskiva; man kunde se vitröta som var brunfläckig. Vidare iakttog vi en vedmussling som vållar stor skada på fönsterbågar i hus. Denna svamp återfinns även på fartygsdäck. Svampar som bryter ner virke är överlag ett problem när det handlar om båtar.
På en bild visades hussvamp som förekommer vild i naturen men som sprids av människan. Man kunde se vitt ludd (ca. 6 cm) som såg ut som bomull. Hög luftfuktighet gör den brunfärgad då det bildas fruktkroppar som innehåller sporer. Kontrollera alltså i ett hus om det syns något sådant brunaktigt. Hussvampen trivs även i kalk och järn; den har högt PH-värde, för fruktkropparna med sporer transporterar vätska eller fukt – upp till en sträcka av 12 meter. Svampen har trådar som långa strängar. En skiss åskådliggjorde hur nedbrytningen börjar i torrt virke, där det bildas hyfer (celltrådar), mycelsträngar och andra trådar kopplade till en fruktkropp med sporer.
Vi såg en bjälke som kunde smulas sönder efter angrepp av brunröta. Kuprinolbehandling hjälper ofta inte. Bräder angripna av svampröta får naturligtvis dålig hållfasthet, vilket vi handgripligt fick konstatera genom att bryta loss en liten bit. Ett stycke aswaboard (?) hade luftmycel på baksidan. Även under en plastmatta på ett betonggolv kan det bildas hyfer, visste S S att berätta. Han har stor erfarenhet av att upptäcka dylikt då detta är en del av hans forskningsområde (jämför ovan inledningsvis).
Hur ska man undvika hussvamp och röta? Se till att virket är torrt som knäckebröd! Lukten kan avslöja svamp eller röta; hundar kan med sitt skarpa luktsinne på ett tidigt stadium avslöja om något av detta är på gång. I mikroskop upptäcker man lätt att angripet material hare en annan struktur än normalt. Man mikroskoperar bäst genom att färga preparaten. I framtiden kommer DNA-analys att användas också på detta område.
S S nämnde att han var medlem i Botaniska analysgruppen vid Göteborgs universitet där man t.ex. utför pollenanalyser. Hur står det förresten till med regalskeppet Wasa? Där finns ännu mycket att undersöka. Vad kan spindelintresserade utan nämnvärda förkunskaper läsa? S S hänvisade till både böcker och tidskrifter, så nämndes t.ex. Spiders of the World. ((Jag hann ej notera fler titlar. Min anm.)) S S sa slutligen att detta föredrag ju bara var som en droppe i havet.
Kommentar november 2002
Jag tyckte det var ett mycket stimulerande föredrag som förutom en mängd fakta också gav många konkreta exempel. Alla dessa objekt väckte mitt intresse genom sin påtaglighet. Efter flera andra intressanta, men mer teoretiska öppna föreläsningar denna jubileumsvecka kändes den här ganska annorlunda, inte minst genom den entusiasm som Stellan Sunhede gav prov på under demonstrationen av de märkliga spindlarna och svamparna.
Eftersom jag är humanist med språk som specialitet är jag inte särskilt insatt i ämnet, även om jag får kalla mig naturintresserad. Jag ber om överseende med ett eller annat sakfel i mitt referat; det är oundvikligt att mina något ofullständiga anteckningar inte alltid till fullo återger allt korrekt. Lite splittrad blev jag väl då det gällde att ofta skifta uppmärksamheten från det ena till det andra – men just demonstrationen stimulerade och var faktiskt uppiggande.
Jag är nyfiken på det mesta och nog är det bättre att ha ett hum om en del saker än att inte veta något alls. Jag kan inte låta bli att förundras över många naturföreteelser och just dessa spindlars ”intelligenta” beteende. Fast det kan naturligtvis inte vara fråga om intelligens i mänsklig bemärkelse. Termen instinkt passar bättre men förklarar inte heller så mycket. Förresten kanske vi är alltför besatta av sökandet efter förklaringar? Upplevelsemässigt räcket det i många fall med att notera fakta som kan vara nog så förbluffande. Naturens under finns ju bokstavligen precis inför våra ögon – bara vi förmår upptäcka dem.