Språket i förvandling I
”Panta rhei”. (Herakleitos)
Inledning
Någon har sagt: ”Erfarenheten är en lykta som bara lyser upp den väg man har tillryggalagt”. Jag ämnar i några tillbakablickar kortfattat behandla vissa språkliga förändringar som ägt rum. Herakleitos berömda yttrande ”Allt flyter” gäller också språket som sådant (i allmän betydelse). Jag skall visa på några signifikanta språkföreteelser under utvecklingens gång och samtidigt ge belysande exempel. Språket av idag har ju ett förflutet, varför glimtar av äldre språkbruk kommer att presenteras och exemplifieras en smula. Jag tänker göra små utblickar till andra språk som jag är förtrogen med.
I naturligt vardagligt tal fokuseras uppmärksamheten nästa helt på innehållet. Därför är man knappast medveten om själva verktyget, alltså språket, om detta är ens modersmål. Där är färdigheten normalt så gott som automatiserad vad gäller formlära och vanliga ord. Jämför hur mycket sämre flyt (flow/fluency) som presteras av en person som ej behärskar språket så bra. Jag avser här främst främmande språk, vars utövande kräver koncentration på både form och innehåll.
Detta gäller i ännu högre grad vid läsning och skriftlig produktion, då det finns mer tid för eftertanke. Då krävs vanligen att vederbörande behärskar ett större, mer varierat ordförråd. Textens budskap och förståelsen av dess innebörd är dock ständigt det primära, vilket i högsta grad är fallet under samtal. Vissa normer för språkriktighet har skiftat med tiden. Talspråk och skriftspråk har alltid visat avsevärda skillnader sinsemellan. Flera särskilda stilnivåer kan lätt urskiljas på ömse håll. Just när vi använder språket märker vi knappast att det förändras på sikt. Självfallet krävs dock en viss varaktighet och stabilitet för att det skall fungera. Kommunikation är ju dess huvudsyfte, det är ett medel och liksom alla instrument utsatt för diverse förändringar.
Språket i datorn
För att ta ett alldeles närliggande exempel: Med datorns hjälp kan jag nu med lätthet ändra och korrigera denna text. Det är ju mycket enklare än tidigare att pröva olika alternativ och finna lösningar av skilda slag, inte bara språkmässigt. Man kan säga att detta är ett slags språkförvandling via det utmärkta hjälpmedel som datorn utgör. Jag är också övertygad om att denna som ord-behandlare rent allmänt kan bidra till bättre språkbehärskning. Internetanvändare har ju tillgång till all slags information, så läsförmågan, särskilt den att snabbt ögna igenom texter, övas säkert upp en hel del. En lika viktig färdighet är att med kritisk blick lära sig att bearbeta önskad information till verklig kunskap. Speciellt de unga har mycket att vinna på denna teknik. Chatting, deltagande i diskussionsgrupper m.m. på nätet bidrar även till individuell språkbehärskning, inte minst i bruket av engelska. Världsspråket nummer ett förändras dessutom genom alla icke-engelskspråkiga användare. Vissa ord och fraser som i den anglosaxiska världen (särskilt i England) tidigare ansetts som olämpliga eller direkt felaktiga, sprids och accepteras alltmer. Engelskan är mycket flexibel och förmodligen det språk som omvandlas snabbast för närvarande. Dess ledarstatus gör att nya termer inom vetenskap, teknik, ekonomi etc. ständigt skapas på engelska och överförs direkt oförändrade, i modifierad form eller översatta till de flesta andra språk.
Översättning av text
Alla professionella översättare, inte minst de snabba simultantolkarna, vet att det på grund av strukturella skillnader sällan går att ordagrant överföra en text till ett annat språk. En god översättning får inte slaviskt följa originalet; i en ordagrann översättning lyser originalspråkets mönster igenom här och var. Att översätta kvalificerad skönlitteratur kräver fingertoppskänsla; poesi är ofta vansklig att överföra, det blir snarare en relativt fri tolkning. Inte bara innehållet i den överförda dikten måste stämma, utan också ordvalet är ytterst grannlaga för att originalets grundton skall kunna återges adekvat. Dessutom måste rytm och i förekommande fall också rim noga övervägas i den nya versionen på främmande språk. Att då behålla rytm och kanske även rim av god kvalitet är hart när omöjligt. En säker stilkänsla krävs om man tvingas ge avkall på trohet gentemot originalets form. Jag har en viss, om än begränsad erfarenhet, då jag skrivit en del dikter på flera främmande språk och själv översatt dem till svenska. Då jag tolkade en kinesisk dikt i original (ej eget) till svenska blev strukturen och rytmen, ytligt sett radlängden, radikalt olika genom språkens stora formskillnader. (Se min bok Miniporträtt och poesiflöden)
Fackprosa är i allmänhet mindre problematisk att översätta; vetenskapligt-teknisk terminologi är dessutom ofta internationell, åtminstone inom den stora gruppen indoeuropeiska språk. Mer ordagranna översättningar är acceptabla, ja i många fall nödvändiga, till skillnad från de skönlitterära som ganska ofta får bruka friare uttryckssätt för att stilen så väl som möjligt skall motsvara författarens framställningssätt.
Trots att engelskan globalt alltmer intagit positionen av s.k. lingua franca, dvs. det språk som används sinsemellan av människor som inte talar varandras modersmål, ökar behovet av skriftlig översättning och muntlig tolkning. Se hur det är i EU: Man fruktar att efterfrågan kommer att bli övermåttan stor efter den förestående unionsutvidgningen. Klart är i varje fall att denna verksamhet redan (2001) är dyrbar. Här vill jag bara hävda att språkutvecklingen påverkas genom allt översättande. Speciellt de mindre EU-språken, t.ex. svenska, influeras därvid av de stora språken inom gemenskapen, ej endast av engelska utan även av främst tyska och franska. Bl.a. lagtexter måste ju ha en terminologi som har sin exakta motsvarighet i varje annat EU-land. Nya termer kan vara nog så svåra att återge heltäckande på andra språk, efter mönster från ”de stora”.
Bibelöversättning
Att översätta heliga skrifter är ett speciellt område för lärda translatorer. Den i ifjol (2000) fullbordade nyöversättningen av Bibeln till svenska blev mycket uppmärksammad, varför jag anser det befogat att något beröra denna speciella översättningskonst. Det främsta skälet till att man åter gav sig i kast med detta tidsödande företag var väl att Bibeln genom en modernisering av språket skulle göras mer begriplig för nutidens läsare. Förvisso önskade kyrkan även stimulera intresset för bibelläsning i vårt sekulariserade land. Specialisterna hade naturligtvis ambitionen att skärskåda grundtexterna, på hebreiska i Gamla testamentet och på grekiska i Nya, för att i möjligaste mån förbättra och modernisera översättningen av särskilda ord och uttryck. En del av dessa var nämligen inte tillfredsställande översatta i den föregående bibelöversättningen (1917), medan i andra fall vissa svenska ord som då var fullt gångbara blivit föråldrade eller rent av fått en annan betydelse. Ofta var det fråga om stilnivå och små nyanser; naturligt nog var det ibland skilda uppfattningar i detaljfrågor bland kommissionens medlemmar.
Jag nöjer mig här med dessa korta antydningar om problemens art. Jag vill bara tillägga att tidigare bibelöversättningar, i vart fall den av 1917, bör ha varit till stor hjälp vid den nya textbearbetningen. Det måste givetvis ha varit betydligt svårare för Luther att i sin översättning finna ett adekvat tyskt språk på 1500-talet, då litteraturspråket ännu var föga utvecklat. Hans översättning – redan rent fysiskt en gigantisk prestation – fick faktiskt en mycket stor betydelse framöver för den tyska litteraturen. Den svenska bibelversionen som därefter kom till stånd erhöll stor draghjälp av Luthers tyska Bibel, och även det svenska skriftspråket blev sedan påtagligt influerat. Det handlade självfallet ej blott om språklig påverkan; handel, hantverk och överhuvud tysk kultur var som bekant länge normgivande i Sverige. Det tunga tyska kanslispråket blev mönster även för svenska makthavare och kanslibyråkrater. Tysk bisatsordföljd (med verbet/verben) sist i satsen) blev ganska vanlig i detta slags svenska skriftspråk. Man får inte heller glömma att medeltidens lingua franca, latinet – kyrkans och vetenskapens tungomål – har starkt påverkat bl.a. tyska och svenska. Latinet gav ju för övrigt upphov till de romanska nationalspråken, men denna process började långt tidigare i de sedan länge av romarriket behärskade områdena i söder. Alla bibelöversättningar till språken i de framväxande nationalstaterna fick otvivelaktigt stor betydelse för språk och kultur i hela Europa under den långa period då kyrkan i högsta grad ägde såväl andlig som världslig makt.
Koranöversättning
Att även Koranen kom ut i svensk nyöversättning förra året (2000) är en händelse som ser ut som en tanke. Ännu märkligare är väl att den föregående översättningen av denna muslimska heliga skrift publicerades samma år som den förra, reviderade bibelöversättningen (1917). Fjolårets utgivning av Koranen på svenska väckte också berättigat uppseende i Sverige. Det var en enda mans verk, fullbordat efter många års arbete, nämligen av Muhammed Knut Bernström.
Jag hade tillfälle att närvara då Bernström 8 april i år (2001) besökte Kulturhuset i Skövde och talade om Islam (Jag gjorde förstås ett referat: Om Islam). Han inledde en frågestund där många intressanta frågor ställdes; här vill jag bara nämna något om vad han berättade beträffande sin översättar-gärning. Han hade varit ambassadör i Marocko, där han är bosatt sedan tio år. ( Han avled för några år sedan. Min anm. 2014.) Hans nyöversättning, godkänd och auktoriserad av Al Ashar-akademien i Kairo, ersätter K V Zetterstéens översättning från 1917. Denne, som var professor i semitiska språk i Uppsala, hade enligt Bernström återgivit Koranen alltför ordagrant. Dock kan jag nämna att Zetterstéen hade två föregångare på 1800-talet, men att hans version var dem vida överlägsen, ja ”en av de bästa på något europeiskt språk” (Arabiska handskrifter, utgiven av Medelhavsmuseet, Stockholm 1989).
Bernström framhöll att Koranens arabiska originalspråk ofta är svårbegripligt även för en infödd arab, då mycket är underförstått. Därför fann Bernström det skäligt att tillfoga kompletterande förklaringar /inom klammer/ i sin nya översättning. Han motiverade också behovet av sin nya version med att det numera finns många invandrare med muslimsk bakgrund i vårt land; en del, t.ex. från Bosnien, talar heller inte arabiska. Slutligen bör tilläggas att Bernström under arbetet med översättningen samarbetade med en pakistansk koranexpert, som publicerat en engelsk kommentar till Koranen. Men Bernström hade också en helt egen tafsil, dvs. islamisk exegetik.
Jag tillåter mig här att infoga ett par egna kommentarer: Jag har läst att det enligt ortodoxa muslimer egentligen ej skulle vara tillåtet att alls översätta Koranen till andra språk, eftersom texten aldrig får förvanskas – det gäller ju Allahs egna ord, förmedlade genom profeten Muhammed! Men nu finns den ju i alla fall översatt till en stor mängd andra språk; själv har jag Koranen i arabisk-engelsk version (parallelltext), och jag konstaterar att den engelska versionen följer den arabiska originaltexten mycket nära. Eftersom jag studerat arabiska en del, vet jag att det arabiska koranspråket är mycket upphöjt, högtidligt och poetiskt. Det är utan tvivel av hög litterär kvalité. Koranen har en helt annan prägel än Bibeln som ju dessutom har en mycket lång tillkomsthistoria. (Jag har dock bara läst början av Koranen på arabiska, med viss hjälp av den engelska versionen.)
Koranens språk är en gång för alla givet, någon revidering är då naturligtvis otänkbar. Av viss egen erfarenhet kan jag konstatera att det arabiska litterära skriftspråket är förvånansvärt oförändrat sedan 600-talet. Givetvis har många nya ord skapats sedan dess – arabiskan har för övrigt en oerhörd potential för inomspråkliga nybildningar utan att behöva tillgripa en mängd lånord – men strukturen, liksom skriftbilden, är i huvudsak oförändrad. Det vardagliga språket har däremot undergått större växlingar, bl.a. finns nu en hel del lånord, samt en rad dialekter. Det är inte svårt att förstå att Koranen har varit och är fortfarande en mycket starkt konserverande kraft, både religiöst, socialt och språkligt. Västvärlden borde i mycket högre grad försöka förstå, studera och visa respekt för den arabiska kulturen som i mångt och mycket grundar sig på Islam. Jag vill påminna om arabernas stora kulturgärning under medeltiden, då ovärderliga klassiska grekiska verk översattes till arabiska, vilka sedan räddades till eftervärlden – och vår kultursfär – genom att efterhand översättas vidare till de stora europeiska nationalspråken. Det antika grekiska kulturarvet hotade att helt falla i glömska i de europeiska klostren under de århundraden då arabisk kultur blomstrade som bäst.
Släktingar
Arabiska, som är det viktigaste semitiska språket, är ej alls släkt med svenska som ju tillhör den germanska gruppen, vilken ingår i den stora indoeuropeiska språkfamiljen. Varken arabiska eller t.ex. kinesiska räknas hit. Därför företer dessa språk mycket få likheter med de europeiska; redan skriften är ju väldigt annorlunda. Av det skälet, men även av andra orsaker, bl.a. ordmässiga och strukturella, är det förhållandevis tidskrävande att lära sig dem, åtminstone att kunna läsa (vilket jag av egen erfarenhet kan intyga). Men medan de olika skriftsystemen i nämnda icke-europeiska språk i princip varit konstanta i tusentals år ( med endast smärre teckenförändringar i kinesiskan på 1950-talet), så har de västliga språken utsatts för större förändringar. På ytan märks i skriften mest hur stavningen förändrats en del; en svensk stavningsreform så sent som i början av 1900-talet var ej alls genomgripande.
I tyskan har man nyligen ändrat stavningen i bara några få fall – men redan denna lilla reform har framkallat protester på sina håll. Engelskan har vad stavningen beträffar sedan 1500-talet varit så gott som oförändrad. Tid efter annan har behovet av en genomgripande reform åberopats, men den har alltid skjutits upp. George Bernhard Shaw ivrade förgäves för en radikal stavningsreform i mitten av 1950-talet; andra reformivrare har ej heller blivit bönhörda. Shaw tog sitt eget efternamn som exempel på konstig stavning: namnen har alltså fyra bokstäver i stället för två, om man införde en sorts fonetisk stavning, dvs. ett tecken för varje ljud. Svenska hör till de språk som har en ganska oregelbunden ortografi, som dock inte kan tävla med engelskan i egendomligheter. Finska språket har däremot en nästan fullständig överensstämmelse mellan talljud och skrift; spanska är också exempel på detta. I sådana fall fungerar grundidén med alfabetet i det närmaste perfekt: principen en bokstav – ett ljud. Det ryska alfabetet, (även kallat det kyrilliska, som används i flera slaviska språk, bulgariska t.ex., illustrerar med få undantag stavning-motsvarar-ljud-principen mycket bättre än vårt latinska västalfabet. Jämför polskans stavning med latinska bokstäver, den skulle med de kyrilliska bli betydligt mer rationellt ljudenlig.
Emellertid kan en konservativ stavning också vara till fördel. Ortografin är visserligen ett ytligt fenomen, men en föråldrad sådan avslöjar ett tidigare språkskede, då uttalet mer stämde överens med skriften. Man ser också lättare släktskap mellan olika språk och framför allt många ords ursprung i latin eller grekiska, från vilka så många lånord i västspråken är hämtade. Under 1800-talet fick jämförande språkkunskap vind i seglen, framför allt genom banbrytande lingvister som Rasmus Rask och Jacob Grimm. Man utrönade hur språken utvecklats och hur de eventuellt är besläktade med varandra. Det var främst inom den indoeuropeiska språkgemenskapen som ingående jämförelser bar frukt. Man kom t.ex. underfund med att sanskrit, ett urgammalt språk i Indien, i viss mening utdött sedan årtusenden, var släkt med de gamla europeiska västspråken. Sanskrit lever dock kvar som religiöst språk, då heliga urkunder är skrivna på det, kanske tusen år före Kristus. Modern hindi har samma skriftsystem, som är mycket väl anpassat till språkljuden. Det är också värt att notera att formläran i sanskrit är oerhört utvecklad – och samtidigt mycket regelbunden! Jämför kinesiskan som helt saknar flexion (ordböjning).
Under mina språkstudier har jag mer eller mindre ingående studerat respektive språks historia med många valda exempel på hur man härleder ord bakåt i tiden, alltså etymologi. Därigenom får man en aning om hur språk utvecklats under årtusenden. (Språkhistoria betonades mer förr.) Den tyska språkhistorien var för mig mest givande, dels emedan tyskan är konservativ och har bevarat många äldre former, dels emedan äldre tyska språkforskares insatser på detta område varit betydande.
Engelska språkets historia är givetvis nära knuten till viktiga tilldragelser i folkets historia. Här är värt att nämna hur engelskans klara karaktär av ”blandspråk” uppkommit. Bl.a. har minst två vågor av latinska lånord vid olika tidpunkter åstadkommit detta. Franskan kom som avläggare till latinet att spela en väsentlig roll efter invasionen 1066. Ett paradexempel på kulturell och språklig skillnad mellan de franskspråkiga erövrarna och anglosaxerna brukar anföras: beef (fr.boeuf) – ox; mutton (fr. mouton) – sheep; veal (fr. veau) – calf. Beef, mutton och veal är alltså importerade ord för köttet, medan de anglosaxiska ox, sheep och calf betecknar de levande djuren. Man drar slutsatsen att segraren alltid präglar landet efter erövring, både genom kultur- och språkimperialism.
Man skall heller inte glömma vikingarna i England, vilka lämnat spår i en del ortnamn. Deras germanska idiom, som vi nu knappast skulle förstå ett ord av utan specialstudier, var den tidens ”skandinaviska”, som dock hade många likheter med anglosaxiska. Anglerna och saxarna hade även de en gång invandrat, ursprungligen från Nordtyskland (jämför Sachsen); naturligtvis talade de ett germanskt språk, föregångare till vår tids tyska. Medan denna på tysk mark har bevarat mycket av sina gamla former, gjorde sig däremot engelskan tidigt av med de flesta böjningsformerna. Den moderna engelskan har bevarat många av de gamla germanska orden för mycket vanliga saker och företeelser. Meningen ”I can speak English” består bara av germanska ord, medan vokabulären av latinsk-romansk härkomst är enormt stor och ofta anses ”finare”; i fackprosa är sådana ord legio. Engelskan är som bekant ordrik, delvis på grund av många orddubbletter, där varje ordpar uppvisar en viss betydelse- eller nyansskillnad: Exempel: hearty (germ.) – cordial (lat.) , woman – female, etc.
Det finns flera dialekter av keltiska, som blivit hårt ansatt av engelskan. Det keltiska språket är visserligen indoeuropeiskt men saknar släktskap med germanska språk. Det är mycket äldre än engelskan, eftersom keltiska stammar var den ursprungsbefolkning (såvitt man vet) som invaderades av både romare och germaner (se ovan). Fortfarande talas varianter av keltiska här och var i Skottland, Wales och Irland. Efter århundraden av tillbakagång har det uråldriga språket under de senaste decennierna fått ett visst uppsving. Språket representerar en värdefull gammal kultur; dess modernare litteratur och musik är välkänd. På kontinenten trängdes de keltiska stammarna tidigt undan av romerska och germanska erövrare. I Frankrike kallades de galler (jämför Wales: namnen är släkt). Några få geografiska namn har keltiskt ursprung: Lugdunum blev London t.ex.
Sture Alfredson
Augusti 2001 (obetydligt redigerat i maj 2014)
Fortsättning följer i Språket i förvandling II