Språket i förvandling II
Lån
Lån från ett språk till ett annat har ovan (del I) berörts, men detta område bör kompletteras med några fakta och synpunkter. Det har förstås funnits förbindelser mellan länder och folkslag sedan urminnes tider. Köpenskap har givetvis skapat behov av nya benämningar som saknades i det ena eller andra språkområdet. Allmänt sett kan man säga att det är den starkare parten som är långivare. Den stat som är stor, mäktig och expansiv exporterar inte bara handelsvaror utan också kulturellt och språkligt gods. Visserligen kan kärnlandet vara litet, men om det anser sig vara ekonomiskt och kulturellt överlägset sina grannar, förefaller en utvidgning av dess inflytande oundviklig, och detta ej endast med fredliga medel i form av handel. Erövringskrig är legio i historien: Roms krigiska företag och upprepade fälttåg mot kelter och germaner ledde efterhand till nya nationalstater och nya språk (romanska) med latinet som bas. Tidigare, och även i viss mån senare då Grekland var under romersk hegemoni, var det grekiska och grekisk kultur som var normgivande i medelhavsområdet. Lilla Grekland expanderade starkt politiskt genom sina kolonier i södra Italien och Mindre Asien (Turkiet). – Vidare är den judisk/hebreiska påverkan på västerländsk tanke- och språkvärld sedan gammalt betydande.
Lånord från klassiskt latin och grekiska är som antytts mycket vanliga i de europeiska språken, men deras antal avtar österut. Så har de slaviska språken, mycket färre latinska lån än engelska. I gengäld har huvudspråket på slaviskt område, alltså ryska, lånat en del från sina sydliga grannländer där turkspråk talas. Den rysk-ortodoxa kyrkan har hämtat många religiösa termer från den grekisk-ortodoxa (via kyrkslaviska, även kallad fornbulgariska). Går man mycket längre österut finner man att kinesiskan har få lånord; de som ändå finns står knappast att känna igen bakom tecknen och den förändrade ljudbilden. En så mäktig civilisation är sig själv nog och tillräckligt stark för att assimilera och omvandla främmande element på sitt eget sätt. Det är härvid intressant att se och höra hur t.ex. utländska namn omvandlas till tecken och som fonetiskt uttalas ganska annorlunda än i det lån-givande språket. I tal blir då främmande namn svåra att känna igen; jämför hur engelsktalande uttalar franska namn som t.ex. Paris.
Man glömmer lätt nuförtiden att väldigt många lånord kommer från grekiskan, förutom latinet som annars dominerar. Det är många lärda ord från klassisk grekiska – t.ex. nyssnämnda ortodox=renlärig. Nybildningar på bas av grekiskan är vanliga inom vetenskap och teknik; exempel: telefon=”fjärrljud”. Ibland förekommer hybrider: hälften latin och hälften grekiska; båda språken är släkt men ej alls så lika. En hel del av de inlånade eller efter grekiskt/latinskt mönster nybildade fack-orden används ju främst av specialister, men även allmänheten brukar dem alltmer i takt med att kraven på utbildning höjs. Alla säger numera cancer i stället för kräfta, som man sade i min ungdom. Samma förändring gäller överlag för många läkartermer; exempelvis tumör i stället för svulst.
På sätt och vis tycker jag det är synd att vissa förr vanliga svenska ord alltmer kommer ur bruk. Förutsatt att de uttrycker samma sak som motsvarande lånord i svenskan, borde de gamla svenska uttrycken få leva vidare i generationer, såsom tidigare brukade vara fallet. Det finns förvisso en mängd lånord som kan tyckas onödiga i vårt språk, men man skall betänka att ett främmande ord ofta har en annorlunda grundton och status än det (ungefär) motsvarande svenska. Det kan även vara fråga om en stilskillnad, så därför är en dubbel uppsättning motiverad i många fall. En språk-medveten skribent känner också behov av att variera texten genom att använda synonymer. Naturligtvis är litterära författare måna om ett rikt språk, på vilket de kan uttrycka sig så exakt, så nyanserat och mångfacetterat som möjligt.
Av utrymmesskäl avstår jag här från att gå in på andra, för oss ”exotiska” språk. Jag kan dock ge ett exempel på de fåtaliga lånen från kinesiska: självklart förknippas te (cha) med Kina. Vi har en handfull arabiska ord i svenskan (de blir nu fler): amiral och algebra t.ex. Spanska ord av arabiskt ursprung beror på arabiskt herravälde i Andalusien i flera hundra år. Naturligtvis vimlar engelskan av ord importerade från många delar av världen. - Slutligen: Begreppet lån ger mig förstås en rad andra associationer, inte minst till ekonomi (grekiskt ord förresten). Många äldre ord lånord känns sedan länge som rent svenska. Det gäller särskilt lån från den närbesläktade tyskan. Dessutom kan dessa i sin tur vara lån från de klassiska språken. Exempel: gr. Kyriakón -> ty. Kirche -> fornsv. kirkia/kyrkia. En mängd arvord, som således funnits i svenskan från början, går knappast att skilja från tidiga lån på grund av att närbesläktade språk har så många liknande ord. Vi har även s.k. översättningslån, dvs. mer eller mindre ordagrant översatta ord och fraser.
Nybildningar
Massor av nya ord och uttryck föds ständigt. Vår förändringsbenägna tid är en bra grogrund för dessa nya (?) ord. Intet är nytt under solen, sägs det, och egentligen skapas det få helt nya ord, ty de flesta nybildade begrepp består i stor utsträckning av sammansättning eller sammanställning av kända enstaka ord, gärna lånade från andra språk. Inte sällan är emellertid ordmakarna okunniga eller ovetande om de återanvända främmande ordens egentliga, ursprungliga innebörd. Men visst kan man hitta på bokstavskombinationer som ger helt nya ord, inte sällan görs det med datorns hjälp. Reklam- och marknadsföringsbranschen utnyttjar dock knappast den möjligheten, för där härskar engelskan nästan oinskränkt, även på svensk mark. Men så är just Sverige Europas mest amerikaniserade land när det gäller PR, företags- och produktnamn m.m. Denna mestadels onödiga ordimport sprids till alltfler områden, där svenska språket får maka åt sig.
Vidare har vi de konstruerade språken och koderna, som i viss mening gott kan mäta sig med naturliga språk. Jag känner till esperanto, men det finns fler artificiella språk. Det skulle säkert vara en stor ekonomisk vinst om man inom EU kunde enas om t.ex. esperanto som gemensamt arbetsspråk. Men tyvärr verkar det förbli en utopi, då alltför mycket nationell prestige står på spel. Jämför försök till fredssamtal när det gäller notoriska krishärdar: konservativa krafter arbetar ihärdigt för fortsatta fientligheter – tvärt emot allt förnuft. Förresten ökar alla förkortningar drastiskt (typ EU) och kräver särskilda ordlistor. Det är förstås ingen ny företeelse, militären har ju länge använt ”förk” (förkortningar) för materiel och utrustning. Redan på 1930-40-talet tyckte nog många tyskar att deras ”Akü-Sprache” (Abkürzungssprache=förkortningsspråk)) gick väl långt.
Apropå konstruerat språk igen: Jag drog för några år sedan för nöjes skull upp riktlinjerna för hur ett språk helt utan ”släkt” i princip skulle kunna te sig. Jag menade att det skulle vara möjligt att låta datorn ta fram ett mycket stort antal bokstavskombinationer, som skulle uppfylla bestämda krav och kriterier som hade programmerats in. Efter några språkexperters sovring bland det digra ordliknande materialet, skulle den semantiska aspekten noga styras, så att en viss betydelse skulle motsvaras av ”nyordens” form, ljud, längd m.m. Stavningen skulle bli helt fonetisk, och grammatiken skulle minimeras. Projektet var ganska detaljerat utformat, men ej oväntat blev det inte något mer än ett tankeexperiment för min del. Det var en skiss som ändå var kreativ och intressant; dock var den säkerligen ändå för ofullständig för att kunna sättas i verket. Jag vill påpeka att jag inte gick efter någon konkret förebild. Döm om min förvåning när jag omedelbart efter att ha avslutat min ”principplan”, fick fram på Internet bild och text till en sf-film med – just det: ett påhittat språk! Och inte så olikt mitt förslag. Tala om sammanträffanden! ”Min” uppfinning låg liksom precis rätt i tiden…
Science fiction-genren inbjuder förstås till experimenterande av skilda slag. Man behöver inte uppfinna ett helt nytt språk; man kan ju manipulera ett redan befintligt språk: jag associerar till ”newspeak” i George Orwells roman 1984. Jag tänker också på en annan roman med skräckvisioner, nämligen Aldous Huxleys Du sköna nya värld. Den politiska propagandan – den kommersiella reklamen är en variant – förvränger för sina syften gärna ordens betydelse. Semantiken utnyttjas även, då abstrakta begrepp som frihet, rättvisa och demokrati ej är särskilt väldefinierade och har flera innebörder; man kan således tolka dem på olika sätt. Här kan man på sätt och vis tala om nybildning, inte ordmässigt men semantiskt. Detta kan ske både avsiktligt och mer slumpmässigt.
Betydelseglidningar och dubbeltydiga uttryck kan naturligtvis med fördel även användas inom litteratur, dramatik, musik och konst. Komiska effekter uppnås på så sätt av skickliga utövare, bl.a. stand-up comedians. Humor bygger dock inte bara på finurliga ord och välfunna fraser, där finns också en stor portion situationskomik, ett innehåll som lockar till leenden eller skratt inför tillvarons många absurditeter. Äkta humor brukar vara spetsad med en stor nypa allvar. Sverige har enligt min mening en handfull fullblodshumorister som säkert skulle vara världsberömda om de hade haft engelska som modersmål. Artister som Povel Ramel, Hans Alfredson, Tage Danielsson, Robert Broberg, kanske också Robert Gustavsson med flera kan räknas till dem. Skall jag i det gänget särskilt nämna någon som boren ordkreatör, tar jag Povel som föredöme. Halsbrytande rim är bara en detalj i hans breda repertoar. Rytm och musik matchar perfekt. Samma sak gäller Robert Broberg, dessutom med en innerlig touche.
Jag kan förstås nämna fler personliga favoriter, men jag avstår från en tröttande uppräkning. Jag får i alla fall inte glömma Evert Taube på det poetiskt-musikaliska planet. Nyskapare finns inom åtskilliga konstarter; jag kan inte gå förbi Harry Martinsson bland de modernare nydanarna. Då jag på 1950-talet läste hans nyutkomna Aniara fick jag en ahaupplevelse. Han skapade verkligen nya ord, som till på köpet infogades i en storslagen poetisk vision. Det räckte ej endast med litterär begåvning och intuition, här krävdes även naturvetenskaplig kunskap som han förvärvat genom specialstudier. Jag måste bara tillägga att den första rymdfärden ännu ej var ett faktum när verket publicerades. Den första sputniken kom strax därefter (1957).
Under mitt mångåriga sysslande med språk (tidvis regelrätta språkstudier) har jag självfallet åtskilliga favoriter bland de författare och poeter som jag läst på flera främmande språk. Jag vill nämna ett par som jag läst och uppfattat som verkliga språkförnyare: de ryska poeterna Alexander Pusjkin och Vladimir Majakovskij. Den förre har en oförliknelig naturlig ton i sitt diktarskap, främst lyrik. Det är inte för inte som han är Rysslands nationalskald. Han läses naturligtvis i skolan och de flesta ryssar kan delar av hans poesi utantill. Hans äkta känsla, lätthet och förhållandevis enkla språk – i kontrast till svulstigheten hos en del föregångare - är emellertid inte enkelt att troget förmedla i översättning till andra språk. När jag deltog i ett seminarium i rysk poesi under mina universitetsstudier i ryska språket jämförde vi dikter av Pusjkin i original med de få svenska tolkningar som fanns. Dessa jämförelser blottade en hel del brister i de svenska versionerna.
Majakovskij är väl den störste språkförnyaren; bara titeln på ett av hans mest kända poem som heter Oblakó v stanách: Molnet i byxor, ger en svag antydan om hans revolutionerande bildspråk. Han var en himlastormande revolutionär med oerhört starkt patos och obändig kreativitet. Han förnyade framför allt bruket av oväntade metaforer. Liksom många stora ryska diktare fick han ett tragiskt slut: självmord (1930). Pusjkin dog efter en duell hundra år tidigare. Det som skiljer de stora inom den fascinerande ryska litteraturen från många av de framstående i västlitteraturen är deras djupa känslomässiga engagemang: ”Jest' u nich dusjá” ( De har verkligen en själ). Därför sätter jag dem högt.
Jag måste också nämna en enastående forskare, sinologen Bernhard Karlgren, helt oförtjänt föga känd i vårt land utanför specialistkretsar. Hans epokgörande insats började på 1920--30-talet i det oroliga Kina, där han minutiöst kartlade flera kinesiska dialekter. Redan som skolpojke hade under sommarloven upptecknat ett antal dialekter i den småländska hembygden. Hans verksamhet i Kina var dock alls ingen barnlek på den tiden. Hans dialektforskning i Kina var i sig en stor prestation. Jag har lite hum om hur svårt det är att korrekt uppfatta kinesiskt dialektfritt tal – hur hart när oöverstigligt svårt skulle det inte vara med kinesiska dialekter som Karlgren lärde sig på ort och ställe! Men hans ovärderliga, rent geniala insats kom sedan: Genom att jämföra gamla kinesiska rimordböcker med dagens uttal i olika dialekter kunde han till stora delar fastställa hur uttalet var för ett par tusen år sedan! Märk väl att kinesiska tecken ger en mycket vag, om ens någon, antydan om hur de uttalas. Jag anser att hans banbrytande forskningsinsatser hör till 1900-talets största – varje fall inom humaniora. Och detta till på köpet i det språk som talas av jordens största befolkning. Inga av de många kinesiska lärde hade åstadkommit något liknande tidigare! Han skrev sina avhandlingar på flera europeiska språk, men givetvis översattes de strax till kinesiska. Dessutom blev han hedersmandarin i Kina. Där förstod man att uppskatta honom efter förtjänst.
Språkriktighet
Vad är egentligen språkriktighet? Jag menar inte att jag själv ej skulle ha ganska bestämda åsikter om hur jag bör skriva, utan jag anser att i denna mycket förändringsbenägna tid – åtminstone på ytan, motkrafter finns - är det svårt att ange gränser för det acceptabla kontra det icke godtagbara i språkligt avseende. Det sägs att språket lever sitt eget liv, vilket åtminstone är delvis sant, ty språket är självfallet en mycket väsentlig beståndsdel i samhället som är statt i omvandling – i upplösning tycker kanske somliga. Av det skälet vill jag återknyta till citatet ”Panta rhei”, för språket är levande, en process och således underkastat förändringar.
Lyssnar man på programmet Språket i radions P1 märker man snart hur bestämda uppfattningar många frågeställare har om hur det ”måste heta” för att vara korrekt språkbruk. Dessa kanske retar sig en smula på svenskprofessor Lars-Gunnar Anderssons utredningar, som visar att man måste vara tolerant i bedömningen av språklig korrekthet. I stort sett brukar jag (icke svenskexpert) hålla med honom. Språkbruket varierar från individ till individ, från en region till en annan. Dessutom visar språkutvecklingen att vad som idag anses tvivelaktigt, rent av felaktigt kan i morgon vara fullt accepterat; så är det ju för övrigt på många områden, ty processen står aldrig still. Liksom det finns religiösa eller politiska fundamentalister, existerar det naturligt nog de som är språkmässigt låsta vid ett enda sätt att uttrycka sig, trots språkets inneboende mångfald och flexibilitet.
Som språkman – men ingalunda professionell lingvist – har jag ofta en bestämd uppfattning om ”rätt” eller ”fel”, men försöker dock se olika alternativ jag kan pröva i ett bestämt sammanhang. Det ord eller uttryck som passar i en kontext kan tyckas olämpligt i en annan. I vårdat skriftspråk är t.ex. frasen ”Det skiter jag i” minst sagt stötande, medan den i vardaglig talspråksstil accepteras av de flesta. Det som fungerar i det ena sammanhanget går inte lika bra i det andra. Det fordras en viss språkkänsla för att välja rätt ord i rätt kontext, men jag tror att intuition och känsla för ordval säkert kan övas upp. Hos bra författare finner man texter som mycket väl kan tjäna som förebild för skribenter som månar om god språkstil. Själv aktar jag mig dock för att plagiera; det gäller att mentalt bearbeta och omvandla det värdefulla man funnit hos andra, dvs. göra det till något i viss mening eget.
Avslutning
Många äldre beskärmar sig över ungdomars vulgära språk. Detta klander kan ofta vara befogat, när det gäller ovårdat talspråk. Samtidigt må man betänka att uttryckssätten speglar omvärlden, ja kanske hela samhällets status. Äldre har klankat på ungdomen i alla tider; då skall man även betänka att den äldre generationen har en avsevärd skuld till förflackningen av stora delar av kulturlivet, inklusive film, video, tv-utbud osv. Våld, brutalitet och sex säljer ju så bra och reklamen slår fast: ”Det är vad folk vill ha.” Tendensen är klar: samhället är faktiskt dekadent, hur gärna man än vill förneka det. Och delar av språket är självfallet inbegripet i den trenden. Men med det konstaterandet vill jag inte låta mig nöja, för det finns positiva motkrafter också, och de växer trots allt utan avbrott.
Motreaktionen kommer från människor som är trötta på den ensidiga ekonomismen. Globaliseringen leds av de jättelika multikoncernerna som genomför gigantiska kapitaltransfereringar som ökar orättvisorna till nackdel för svaga och fattiga länder och folk. Vi märker ju dagligen hur man söker – och tyvärr ofta lyckas – manipulera människor med hjälp av språket. Vi bör vara mycket vaksamma, så att vi ej hamnar i Orwells eller Huxleys skräckscenarior. Världen blir genom polariseringen allt mer komplicerad och splittrad. Emellertid ökar människors medvetenhet om problemen, och det utreds och forskas intensivt. Förhoppningsvis finner man lösningar på en del av problemen; det är fullt möjligt – under förutsättning att den rätta viljan finns. Vi hoppas ju alla att världens mäktiga som styr våra öden, verkligen skall visa mer mod och handlingskraft. Orden flödar, medan effektiva åtgärder väntar. Ingen kan under tiden vara ovetande om farorna. Detta får avsluta min ganska utförliga exposé Språket i förvandling I & II, mitt i det av FN proklamerade Språkåret 2001.
Sture Alfredson Augusti 2001.
Något reviderat i maj 2014; gäller både del I och II.