Sticka

Klart att man längtar bort ibland. / Nu tar vi och sticker till Thailand! / Där kan vi ligga på en härlig strand, / gona oss i solen på silkeslen sand. / Där kan vi lätt lossa alla band. / Ej bryr vi oss alls om Samarkand. / Vi glömmer länder på katastrofens rand / som krigar och står i brand. / Vi söker paradiset i ett drömland / där vi på bästa sätt tas om hand, / liksom prästen månar om en konfirmand.

Visst är det skönt att bara sticka iväg från vardagsslit och bekymmer. Alla är väl i behov av att stressa av och ta det lugnt i skön miljö. Men... ja det finns ju tyvärr så många om och men. Men nej! jag tänker inte här fastna i en uppräkning av hinder och besvär -- såna kan vi nog utantill. Dessutom vill jag inte alltid vara en sur gnällspik -- dem finns det förstås nog av, själv hör jag motvilligt till dem. Jag konstarerar bara hur viktigt det är att komma loss - inom rimliga gränser förstås. Att inte alla sedan har möjlighet är en annan sak. Vi (vilka "vi" kan man fråga?) och de andra (de är många!) lever i olika världar. Priviligierade borde försöka jämka och minska orättvisorna. Det skulla absolut gå med förenda krafter i långa loppet. Känslig fråga: Finns den rätta viljan?

Vi är i alla fall många som saknar / den rätta geisten och trötta vaknar / och skulle behöva liksom en tolk / som kunde förklara varför folk / blir tysta och inte säger ett knyst /-- jag tycker inte det är riktigt schysst -- / när vänner drabbas av stora bekymmer / och andra liksom fältet rymmer. / Dessa borde väl då som mest visa / medkänsla när någon börjar krisa. / Är det rädsla för nån okänd smitta / som gör att tigarna ej kan hitta / några tröstande och värmande ord / till någon av sorg tillintetgjord? / I nord där några vargar i dödsskräck yla / finns även folk med själens kyla.

Hårda ord kan man tycka. Men faktum är att jag själv känt av detta fenomen. En enskild människas upplevelser bevisar inte mycket, men det finns absolut fler än jag som tycker att somliga beter sig lite konstigt i dylika lägen. Jag har en bestämd känsla av att "Storebror ser dig"-förnimmelsen kan ligga bakom: bäst att ligga(!) lågt. Det finns mer närliggande förklaringar också: Ifall man känner förlägenhet eller visst obehag inför möten med olycksbarn, undviker man helst att träffa sjuka och olycksdrabbade; det är psykologiskt mycket begripligt. Men är man utsatt för tystnad och menande blickar i en redan svår situation, känns obehaget, rentav plågan, desto värre. Svikarnas attityd är enligt min mening att lägga lök på laxen. S.k. vänners mod når den absolluta nollpunkten (Kelvin!), när den sjuke och/eller olycklige står där ensam och övergiven. Sådant sticker i hjärtat. Någon enstaka riktig vän som inte stuckit med svansen mellan benen kan då betyda allt för den drabbade.

Om din vän blir sjuk och tappat all glöd, / finns du ändå där i hens bittra nöd. / Bete dig ej som vore hen nära sin död! / Dina ord är få, men hen har ditt stöd. / Din blotta närvaro är som livets bröd. / Det är ej beräkning eller vinning snöd./ "Tack för att du kom!" hens ord löd. / Det var bara på dig själv du bjöd. / Samtalet länge i hens hjärta ljöd.

Jag vet att ett besök betyder mycket, vare sig det gäller när och kära eller "bara" vänner. Under en period för ett antal år sedan besökte jag rätt många gånger f.d. kollegor som var ganska svårt sjuka på ett par olika äldreboenden/sjukhem. Samtal med en sjuk person behöver inte vara så sorgliga, även om man vet att personen ifråga inte kan ha så långt kvar. Pratar man vardagligt om ditt och datt och undviker om möjligt tunga sjukdomsbesvär, kan faktiskt sådana pratstunder vara givande för bägge parter. Tvärtom kunde även jag känna mig nöjd efter besöken, inte för att jag ville skryta över att jag nästan var den ende icke-anhörig som hälsade på, utan för att jag visste att vederbörande blev glad när jag tog upp saker som hen var intresserad av. Det må vara mig förlåtet att jag avslutar med några bistra rimrstycken:

En kallsinnig tycker den sjuke är ej värd att kontaktas. / Den osedde är obekväm och ska föraktas. / Isolerad får han nästan som spetälsk betraktas. / Förut lycklig, en som allmänt kunde aktas. / Nu kan han av ingen eftertraktas. / Nu tycks blott återstå att han en sista gång fraktas / -- i tanken nästan som grisen som ska slaktas.

Mycket sägs och görs på stående fot, / innan eftertanken hunnit slå rot. / På detta är svårt att rätt råda bot. / Förhastat tal är som värdelöst skrot. / Jag önskar att alla detta förstod: / På en fot är balansen ej god./ Bättre vore att jag på bägge stod. / Själv känns foten som ett blytungt lod. / Förflugna ord kan nog obehag väcka. / Säg bara få kloka ord som ska räcka / att på ett riktigt bra sätt täcka / din mening. Undvik ord som är fräcka. / För påhopp och skvaller utsätts tyvärr en del. / Förtal ochförakt gör mig helt stel, / om de begabbade ej alls har fel. / I luften ligger då gräl och krakel, / när brott begås av ett kriminellt klientel. / Vi hör ofta omtjuv- och rackarspel, / rätt sällan om ömhet och kel / som borde komma alla till del.

Sture Alfredsons hemsida