Stop(p)!

Flaggan skulle med jubel gå i topp / om för myglet kunde sättas stopp. / Inte ens en kaffekask med dopp / kunde då myglarns humör hissa opp. / Han skulle vara obekväm i hela sin kropp. / För honom det vore en nedrig flopp / om mutor försvann i snabbt förlopp. / Fifflarn finner det alls ej illa / att bo i en superlyxig villa / han fått genom att försnilla. / På tomten han älskar att grilla / fast röken får tårar att trilla. / Emellanåt han lägger in en prilla. / Med fryntlig min han ler så stilla. / Honom kan andra lätt gilla. / Han är expert på att förvilla./ På honom vill jag inga fler ord spilla.

Är det bara jag som retar mig lite på alla stop-tecken? Det är förstås en bagatell i sammanhanget (se ovan), men språkkänslig som jag är, reagerar jag mot stop-skyltar. Logiskt sett borde man skriva ”stoptecken” och ”stopskyltar” om dessa betyder Halt! – men visst ser den stavningen konstig ut. Nej, engelsk stavning gäller för det enkla, ej sammansatta ordet på svenska vägmärken. I alla andra sammanhang skriver vi dubbelt p, t.ex. stoppet. -- Ett stop öl (i ett ölstop, kanske en dito stånka) är ju något helt annat; ett hederligt gammalt svenskt ord (med o-uttal). Nog är ord luriga i många fall.

Att sätta p (!) för mygel och båg är förstås mycket viktigare än små språkliga petitesser (av fr. petit=liten). Men hur få stopp (ej ”stop”!) på bedrägerier /lurendrejerier? Det förefaller oöverstigligt svårt under rådande samhällssystem – säkerligen även under andra tänkbara systemvarianter. Ska vi alltså stillatigande låta lurifaxar och bedragare av olika sorter löpa linan ut, m.a.o. resignera inför en hart när galopperande avveckling av god sed och moral (inte minst affärsmoral). Det tycker inte jag. Det borde absolut gå att minimera eländet; att kräva totalstopp vore dock orealistiskt. Men hur skulle det gå till att dämpa det allmänna lurandet som praktiskt taget alla råkar ut för, i stort som smått? Naturligtvis har jag ingen patentlösning – vem har det? Den som påstår något sådant är väl själv en ”luring”.

Märk att det förekommer så många grader – från grova bedrägeribrott till mer eller mindre oskyldigt lureri. Redan småbarn tycker om att luras, det är ju skojigt och lustfyllt. Skämt, plojer och ibland ganska råa practical jokes är väldigt vanliga bland unga och vuxna. Modern humor – kanske sjuk? -- är säkert inte opåverkad av vår tuffa bryska tid. Men lagom lurighet kan absolut vara underhållande. Jag kommer att tänka på min kusin Stefan Demerts roliga 70-talslåtar, t.ex. ”Lura, lura, luras…”

Det är lätt att raljera och göra sig lustig över diverse stopp. Den som är mitt i smeten (!) är alls ej tilltalad av stopp i toaletten eller vasken. Allvarligare är nog funktionsstopp i din egen kropp: förstoppning ger obehag. Värst är hjärtstopp som hotar hela ens existens. Tvärstopp är nog vanligt när allt går för fort, i en bilkrasch t.ex. (Jag minns hur det kändes i en halkolycka). Förr rökte jag förresten pipa och då blev det stopp efter stopp – ända tills jag äntligen sa: ”Stopp! Nu får det vara nog – inte en enda pipstopp till!” Och det löftet höll jag, men bara nästan i början, för det blev något enstaka återfall i alla fall, innan jag definitivt satte stopp för nikotinintaget.

Apropå löftesbrott: sådana räknas ej till de allvarliga brotten, men brottskurvan stiger brant, allvarliga eller inte. Jag har själv alltför ofta noterat fall som detta: A frågar lite klentroget:” Kommer du klockan sex då?” B:”Såklart, det har jag ju lovat.” Vad hände sen? Inget förstås: B infann sig aldrig – utan förklaring. Likartat exempel: Jag skriver brev, ber om svar. Vad tror du händer? ”Svaret” är givet! Varför är folk så opålitliga och trolösa? Det finns en rad orsaker – men varför ödsla tid på mer eller mindre trovärdiga förklaringar? Tendensen är i vart fall klar, menar jag. Vem kan man egentligen lita på? Mycket liknar ett spel som man måste vinna, för vem vill bli en loser? Liksom man i dataspel går över högar av lik, så är det i levande livet bara succé som räknas. Ärlighet, heder och tillit sätts på undantag. Ordhållighet håller s.a.s. ej mer. Stoppa sveken!

Om du tycker att ditt liv är förfelat, så finns andra som samma öde delat. / Livet blev aldrig som de velat. / Några har dig smärtsamt förfördelat. / Ingen har såren i själen helat. / Lika lite som någon en uroxe selat! / Men aldrig är det blott en som felat. / Gemena är de som falskt har spelat.

Manifestationer har oftast en politisk bakgrund. Hur ofta ser man inte i tv demonstranter vifta med plakat: ”STOPPA …osv” Ett aktuellt exempel på sat- och rackartyg som borde sättas stopp för, är nerbrända moskéer i Sverige, upprepat i Eslöv nu senast. Rasism och främlingsfientlighet frodas som bekant även i Sverige. En sedan länge planerad fullskalig moské i Skövde (Ryd) kommer troligen aldrig att byggas; sabotagehotet har växt med tilltagande antimuslimska stämningar. Det är sorgligt, men ändå förklarligt: krig i Mellanöstern underblåser självfallet fördomsfullt hat. Denna fientlighet är ömsesidig också i vårt land. Ökad invandring, som i sig är befogad när alltfler människor befinner sig i största nöd bortom våra gränser, alstrar tyvärr rädsla hos många svenskar; naturligtvis är det pengar med i spelet – det har vi inte råd med, menar många.

Mellandagsblues Fort fort! Handla snabbt! Det gäller sekunder. / Du får för guds skull inte göra någon blunder. / Håll huvet kallt i avgörande stunder! / Handeln måste få fler köpstarka kunder. / Annars är det risk att butikerna går under. / Det tuffa livet hyser inga under.

Jag ser ett dilemma: Vad ska vi som kunder söka stoppa? Det hälsovådliga jäktet eller det galna shoppandet? Har vi något val? Några blir alltid lidande. Går den här ekvationen ihop? Tidsbrist à jäkt + för många köp à pengabrist à dyra lån = obestånd!

Sture Alfredsons hemsida