Stressat barn – patient i morgon?
Följande text är ett referat av en föreläsning som ingick i en rad hälsocaféer vid Högskolan i Skövde hösten 2007. Peter Währborg, professor och läkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg höll 25 oktober denna uppmärksammade föreläsning. Därför finner jag anledning att återge detta referat nu (juni 2014), eftersom det mesta är aktuellt även idag.
P W berättade i en kort presentation om sig själv att han hade ett brokigt förflutet. Till att börja med var hans skolbetyg dåliga (utom i gymnastik), men på gymnasiet gick det bra. Efter diverse jobb påbörjade han rätt sent sina universitetsstudier. Först var han samhällsvetare, men därefter fångade beteendevetenskap hans intresse. Han fascinerades av den nya hjärnforskningen, och till slut blev han medicine doktor. Efter en vistelse i USA fick han slutligen en befattning på Utvecklingscentret vid Sahlgrenska. Nu som professor i beteendemedicin har han sedan länge ett starkt intresse för barn och deras villkor.
P W nämnde hur han kom att intressera sig speciellt för barnens situation i dag. Det var en artikel av en känd amerikansk läkare som väckte detta intresse; under obduktion av avlidna barn hade denne nämligen upptäckt åderförkalkning i hjärtat hos åtskilliga av dem. Detta var naturligtvis uppseende-väckande – hur var det möjligt? P W kom alltså att särskilt ägna sig åt barns liv. Han har goda kontakter med andra forskare och engagerade föräldrar, men han kan inte kallas barnläkare. Intresset riktas bl.a. mot barns skolsituation, och barnpsykologi ingår givetvis i hans breda kunskapssfär. Alltsedan han läste nämnda artikel har han ägnat sig åt frågeställningen: När och hur uppstår sjukdomar hos barn? Sjukdomssymptom hos vuxna upptäcks ofta alltför sent; det är fråga om en sjukdomsprocess som kan ha pågått länge.
Disposition (efter inledningen): ¤ Den stressrelaterade ohälsan i Sverige bland vuxna, unga och barn ¤ Biologins gränser ¤ Vad är stress? ¤ Stressorer hos barn ¤ Vilken är boten för den nya soten?
P W visade sedan en rad diagram (som tyvärr inte kan redovisas närmare här). En av rubrikerna var: Sjukskrivna i mer än 30 dagar. Som bekant steg antalet sjukskrivna oerhört i Sverige för några år sedan. Varför uppkom här en betydligt större ökning än i andra europeiska länder? P W påpekade att de sjukskrivna till 40 % utgjordes av yrkesverksamma kvinnor, men sade också att Sverige har en icke-elitistisk arbetsmarknad. Alla politiska partier vill ha full sysselsättning. Detta mål nåddes också närapå, då ”AB Sverige” gick mycket bra under en stor del av 1900-talet.
Emellertid visade statsfinanserna 1989 för första gången ett underskott. Därpå sattes det s.k. stålbadet i verket, vilket medförde en serie rationaliseringar med avskedanden och social nedrustning som följd. Det var också under perioden 1989-92 som arbetslösheten steg markant. 1997 hade en avtagit, samtidigt som frekvensen av långvariga sjukskrivningar ökade. 2001 var dubbelt så många kvinnor som män sjukskrivna. Flera diagram visade statistiskt omfattningen av sjukskrivningen m.m. P W talade bl.a. om utmattningssyndrom som en ny diagnos.
Han poängterade att det här var en hel föräldrageneration som drabbades, i många fall med negativa effekter på deras barn. På mycket kort tid kunde trista konsekvenser påvisas: sämre hälsa, speciellt tilltagande psykisk ohälsa. Vidare nämndes begrepp som ohälsotal (OT) och sjuk- och aktiveringsersättning (SA) , som båda hänger ihop; 2003 präglades den senare termen. I Sverige var som mest 20 % av alla arbetsföra långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade. Detta var specifikt för vårt land; t.ex. i Danmark uppträdde ej alls samma fenomen.
Under 2002-2007 har läget i stort sett förblivit oförändrat Målet ”halvering av sjukskrivningstalet till 2008” förverkligas ej. ”Den svenska ekonomin blöder”, sade P W och nämnde siffran 140 miljarder i samband med sjukvårdskostnaderna. Som jämförelse anförde han att skolväsendet kostar 56 mrd om året. Han tillade att kvinnorna som sagt är överrepresenterade beträffande sjukskrivningar, något som i förlängningen kanske skulle leda till ett mer kvinnofientligt samhälle, ansåg han. Klart är i vart fall att många vuxna mår dåligt idag, trots att vi svenskar överlag har det bra materiellt ställt. Hur är det med det allmänna välbefinnandet egentligen? ”Vi har det mycket bättre än vi mår” var hans sammanfattande svar. Ett stapeldiagram visade hur stress- och utmattningssymptom fördelade sig på olika kategorier: gifta/sambon, ensamstående med barn och dito utan barn; ensamstående med barn var mest utsatta.
Långt ifrån alla har fått det bättre; det finns fattigdom i dagens Sverige – i synnerhet bland kvinnor som ibland faktiskt kämpar för sin existens! De är extremt underprivilegierade. Vad gäller ekonomiskt svåra familjesituationer är den snabbast växande gruppen just ensamstående kvinnor med barn. I Göteborg utgör kategorin ensamföräldrar hela 28 %.
P W beskrev ett projekt som han lett, där 153 skolor i 21 kommuner medverkade. Det var mer än 10.000 ungdomar i årskurseran 6-9 som ingick i denna pilotstudie som sanktionerades av Socialstyrelsen. Eleverna besvarade frågor i ett digert formulär. I slutändan kunde man generellt konstatera att det förekommit en förbluffande okunnighet om de ungas ohälsa! Han gjorde en något drastisk jämförelse: Det finns utförlig statistik om toalettstolar (!), samtidigt som det saknas aktuella undersökningar om barns och ungas hälsotillstånd.
P W visade statistik som gav belägg för att psykosomatiska besvär är mycket vanliga hos barn. Ett av diagrammen angav könsskillnader i olika årskurser. Man konstaterade att särskilt flickorna i åk 9 mådde dåligt. 25 % av flickorna där hade stora besvär. En del elever avbröt rentav skolgången temporärt. En av orsakerna var att niorna kände stor press och kravbörda. I åk 8 förkom också problem hos båda könen men inte fullt så många som i nian
Pojkarna uppvisade generellt något mindre besvär än flickorna, vilket till stor del tillskrevs deras utagerande beteende. De flesta eleverna visade lägre eller högre grad av stressrelaterade problem, särskilt i åk 9. I Värmland förekom en fördubbling av allvarliga besvär bland flickor. Allmänt konstaterades en större ökning vad gäller högre grad av psykisk press. P W menade att allt detta tydde på en obalans i ”folksjälen”. Det är ett oroväckande tillstånd som man måste göra något åt och söka förebygga. Sammanfattningsvis avslöjade denna studie många och uttalade psykosomatiska symptom. En så omfattande undersökning hade aldrig gjorts tidigare. Han nämnde också en annan undersökning 2001-2004 beträffande åk 9 i Västerås. Man ställde frågan: Vad kan anses som normalt? (Vissa uppgifter, som t.ex. hur lång tid undersökningarna pågick m.m., hann jag ej registrera. Min anm.)
En del svåra stressymptom under utbrändhet bland flickor konstaterades Över 20 % av dem led av utmattningssyndrom, trots en sträng diagnos. Det var ju tydligt att många inte mådde bra; psykosomatisk ohälsa och stress bland barn och unga var vanligt. Mellan 16 och 24 års ålder led många av ängslan och ångest, och av dessa var 28 % unga flickor. 27 % av flickorna i den åldern hade sömnproblem. 25 % uppgav att de var spända under läsåret.
En tilltagande omfattning av depression iakttogs, och 16 % av de 16-åriga flickorna led av avsevärd nedstämdhet. Några sade att de skar sig i armarna; någon kommenterade: ”Det gör förstås ont men det känns bättre inuti.” Sammanfattningsvis slog P W fast att den stora studien röjt en realitet med en rad problem som inte får negligeras. Alla data är entydiga i undersökningen. Visserligen har det skrivits rapporter om skolhälsan i hela landet men de är ej offentliga för allmänheten (men P W hade läst många).
WHO har ställt frågan om hur ohälsoläget antas bli i framtiden. Det gäller en kartläggning av situationen i världen och en bedömning fram till 2020; om 10 år (2017) skall en redovisning ske med titeln ”The Global Burden of Disease”. Läget 2020 väntas bli ungefär som nu (2007). Ingen förbättring väntas inträda i den svåra situation som råder i Afrika söder om Sahara.
Det är i grunden en fråga om livsstil. Liksom tidigare härjar i stora delar av världen undernäring, allehanda skador och sjukdomar. Men utvecklingen blir säkert annorlunda framöver; typiska civilisationssjukdomar har tillkommit, bl.a. sådana som rör ämnesomsättningen samt cancer. Ett diagram visade data relaterade till Livsstil och den nya ohälsan. Det var uppenbart att cancer, stroke och hjärt- och kranskärlsjukdomar ökat. Högst på listan fann man diabetes typ 2. P W kommenterade att några av orsakerna står att finna i brist på fysisk aktivitet, användning av droger samt psykosociala och andra påfrestningar. Uppdraget är naturligtvis att söka förhindra ohälsa. Vad kan man göra för att så långt möjligt förebygga denna skrämmande tendens? Detta är kärnfrågan.
En bild av hjärnan illustrerade några viktiga centra i denna. Från primaterna och framåt har få förändringa inträffat, eftersom de i perspektiv av årmiljoner uppträdde sent i utvecklingen. Om man låter ett år representera allt livs hela utvecklingskedja, kommer de första homo sapiens in i bilden först den 28 december! Därför är det befogat att säga att vi idag har samma hjärna som stenåldersmänniskan, ty i det långa geologiska perspektivet har människan existerat alltför kort tid för att några större förändringar i hjärnan skulle ha kunnat inträffa. P W konstaterade att biologin i mänskligt perspektiv har varit densamma väldigt länge.
Däremot har allt vad vi kallar kultur – socialt och politiskt – utvecklats riktigt fort. Det var främst från och med den industriella epoken som stora sociala orättvisor uppstod; sjukdomar fick då till följd av undernäring större omfattning. P W pekade på den bisarra situation som råder idag när svält drabbar en miljard människor – samtidigt som det finns 1,3 miljarder överviktiga i världen! Nog är det absurt att så många faktiskt svälter ihjäl, allt under det att ännu fler lever i stort överflöd.
Att de flesta människors liv idag – trots det gemensamma biologiska arvet – är alldeles olikt stenålderslivet är uppenbart. Man frågar sig om kultur rentav skapar ohälsa, då alltfler ej längre klarar av det moderna livets påfrestningar. Det s.k. tredjedelssamhället är på god väg. F.ö. illustreras utvecklingstakten av att all den information som stenåldersmannen inhämtade under ett helt liv, får nutidsmänniskan del av på några få dagar. (Min anm: Jämförelsen är nog väldigt grov: upplevelse-innehållet hos bägge går knappast att jämföra.)
Vad är stress hos barn? Denna fråga betecknade P W som huvudämnet i föreläsningen. I powerpoint-presentationen stod följande definition: ”Psykiska och fysiska reaktioner uppkommer vid yttre eller inre påfrestningar, och som till följd av detta ger upphov till funktionsstörningar av potentiell patologisk natur.” P W berättade hur den här aktuella betydelsen av det engelska ordet stress faktiskt är en misstolkning. En framstående ungrare behärskade eljest engelska bra, men lär ha använt ordet stress i stället för det i samband med hjärnforskning korrekta strain. Stress kom därefter att få dess nuvarande betydelse och användning. Det skall alltså röra sig om ett språkligt missförstånd. (Min anm: Både eng. strain och stress har flera lite olika betydelser vardera, men bägge kan översättas med tryck, påfrestning bl.a., enligt lexikon. Jag har svårt att se någon markant skillnad. Exempel: The stresses and strains of everyday life.)
Stressorer och preventorer. Stressande faktorer är krav som upplevs som för höga, relations-störningar m.m. Preventorer motverkar dessa; de utgörs av stöd utifrån, fysiska aktiviteter osv. P W anmärkte att människans hjärna är störst bland däggdjuren. Han frågade publiken vilken hjärna som är näst störst; svar: Delfinens. Vårt beteende påverkas givetvis av olika stressorer resp. preventorer. Fysiologiska reaktioner uppkommer via nerver och hormoner. Negativa organreaktioner kan leda till symptom på sjukdomar. P W nämnde här både alarmreaktion och uppgivenhetsstress. Hjärnans utveckling hos det lilla barnet är oerhört betydelsefull. Han sade också att den mänskliga hjärnan har ca. 100 miljarder nervceller (neuroner). Förbluffande nog har ett endast tolv veckor gammalt foster allra mest neuroner! Det produceras ett stort överskott av grå hjärnceller men dessa reduceras snart kraftigt när de migrerar till olika organ för specialisering. I stenhård konkurrens sker då snabbt en avdödning av de överflödiga cellerna.
Proteiner (äggviteämnen kallades de förr) spelar som vi vet en väsentlig roll i kosten. Det är viktigt att småbarnsmödrar har tillräckligt med protein; många små bebisar har tyvärr brist på det. Det nyfödda barnet måste ha direkt kontakt med modern, så taktil beröringskontakt är nödvändig. I tvåårsåldern har barnet ett enormt ego, det liksom speglar sig i detta ego. Det som händer i tvååringens hjärna är att ett tydligt jagmedvetande vaknar. Detta beror på att pannloberna då förenar sig med resten av hjärnan. Människans pannlober är stora och mycket viktiga för flera funktioner. Det lilla barnet genomgår i denna späda ålder en oerhörd utveckling, man kan till och med tala om en metamorfos.
Pannloberna kan sägas besitta såväl bra som dåliga egenskaper. En förmåga som människan lär vara ensam om är att kunna tänka på det kommande: ”Vad händer i framtiden?” P W tog som exempel zebran som knappast oroar sig för framtiden. Till skillnad från djuren erfar människan ofta antecipatorisk stress, dvs. hon anar i förväg vad som komma skall. Hon tror sig ha god koll på läget. Neurobiologerna hävdar att människan har behov av förutsägbarhet. P W hänvisade till anställnings-annonser som söker ”stresståliga” personer. För att garanterat få sådana anställda skulle man i själva verket söka ”lobotomerade” medarbetare, skämtade han. (Antecipatorisk stress uppstår just i pannloberna.) Större förändringar upplevs i nuläget vanligen som obehagliga, även om de på sikt kanske visar sig positiva. Påfrestningar får man dock räkna med i början.
Problemlösning är något mycket viktigt, emedan olösta problem brukar leda till konflikter. Barn som upplever svårigheter känner ju obehag och reagerar som små genom att skrika. De har ingen kod för konfliktlösning, och därför borde man tidigt lära sig lösa konflikter. Dessa gäller väldigt ofta relationer till andra människor, ibland även existentiella frågor. Barn bör få lära sig en hel del andra saker än vad som sker nu, t.ex. att hantera problem och konflikter. P W nämnde också att en del skolinlärning gott kunde utgå och tog ett exempel: i varje fall förr skulle man kunna räkna upp floderna i Halland, något som knappast är nödvändig kunskap.
Vi saknar ofta information och kunnande som krävs för att lösa konflikter, i stället agerar man direkt på instinkt och impulser. Det är då den s.k. däggdjurshjärnan, dvs. den äldsta delen av hjärnan, tar kommandot. I sammanhanget nämndes även fågelhjärnan som fungerar från födseln. Irritation, frustration och aggression hör till reaktionsmönstret. P W ansåg att ”programvara” här saknas. Naturligtvis är det inte bara barn och unga som visar irritabilitet i stressituationer. När man har att göra med barn skall man uttrycka sig klart och enkelt om man vill ta reda på bakgrunden. Fråga t.ex. ”Blir du ofta arg?” Irritabilitet är ett säkert tecken vad gäller stress.
Via hjärnan påverkas man på många sätt; vanligen berörs även inälvsorganen vid stress. Man hör ofta rådet: ”Lyssna på din kropp.” Det är en onödig uppmaning, sade P W. När stressymptom uppträder reagerar man förstås, men det förekommer ringa återkoppling. Ovan nämnda undersökning fann att vissa 14-åringar genom stress drabbats av kranskärlsförändringar. Märk att många sjukdomar utvecklas under lång tid och manifesteras sent. Om någon plötsligt får mycket ont och symptomen klart tyder på akut hjärtinfarkt, så har anfallet sina rötter långt tillbaka. Vid sjukdom är det fråga om en process i kroppen, ty sjukdomar har en individuell historia och utveckals alltså under lång tid. Men hur ska man mota Olle i grind? Svaret är: Ändra livsstil! Detta måste till för att nå en förbättring.
En fråga från en åhörare löd: ”Vad är bra respektive dålig stress?” P W svarade att det är svårt att veta. Man bör känna till något om orsakerna till stressen i det enskilda fallet. Det gäller ej bara vanliga föräldrafrågor som rör vardagsproblem, utan det brukar finnas djupare orsaker när något gått snett. Man måste fråga sig: Går det att göra något åt saken?
Stressorer hos barn: * Relationsstörningar – separationer; * kränkningar – mobbning; * krav – kontroll; *antecipatorisk stress; * bristnade social stabilitet – brist på socialt stöd. P W framhöll att samhället helt är byggt på de vuxnas villkor. Man borde verkligen diskutera barnens behov och villkor. Relationer till kamrater är självfallet oerhört viktiga. Kränkningar förekommer tyvärr alltför ofta. Förresten är mobbning inget bra ord, för det handlar ofta egentligen om misshandel.
P W relaterade kort ett fall där ett gäng unga pojkar band ett barn och släpade honom runt bland andra unga som fick spotta på honom! Rektorn för den skola där detta hände polisanmälde tilltaget – som polisen lämnade utan åtgärd. Nedlagt mål med motiveringen :”Det var bara ett pojkstreck!” Det finns olyckligtvis många hackkycklingar som råkar illa ut numera. Det är som för 30 år sedan – om inte värre. Man har konstaterat en ökning av antalet svåra kränkningar från 7 till 11 %. Och då är det fråga om fysisk misshandel.
Det är skamligt att vuxensamhället inte tagit itu med problemen, ty vuxna borde naturligtvis se till att sådant inte får förekomma. P W anmärkte att det är svårt att tala med mobbade barn och unga. När vuxna vill prata med dem för att höra vad som hänt, har de kränkta för det mest varit utsatta för långvarig stress, vilket innebär stora risken för framtiden. Mobbade blir aldrig riktigt hela efter allvarliga kränkningar. P W hade varit på många hearings och hört barn berätta om vad de upplevt.
Under dessa samtal var givetvis inte allt så tragiskt; en till synes trivial fråga dyker nästan alltid upp: nämligen den om skolmaten. Klagomål är vanliga, så frågan bör inte negligeras. Speciellt i årskurs 9 ställs frågan: ”Varför ligger alla prov i samma vecka?” Om så är fallet är det absolut en stressfaktor (som ju har att göra med punkten * krav –kontroll). Om proven fördelas på ett förnuftigt sätt över flera veckor blir elevprestationerna onekligen bättre. Halverat antal symptom på grund av mindre stress har faktiskt konstaterats genom en sådan fördelning över tid.
Det förekommer som bekant åtskilliga tvivelaktiga och rent ut sagt dåliga tendenser idag. Det händer att unga tjejer klär av sig inför pojkar som bedömer deras kroppar. P W nämnde här den omtalade internetsajten Lunarstorm. Vidare har många såpoperor i tv en dålig moralsyn. I dagens samhälle gäller det att kunna leva upp till högt ställda förväntningar och krav. Det är som sagt i synnerhet flickor som är stresskänsliga och tar skada. Många pojkar lider också av stress, men flickor och kvinnor har ännu fler krav på sig. Fenomenet ”omgörning” – total makeover – gör att man tror att man inte duger som man är. Faktum är att det är omöjligt att leva upp till alla krav.
Den som känner antecipatorisk stress är givetvis orolig och undrar hur det ska gå. Exempelvis oroar man sig i åk 9 inför gymnasiet. Det kan vara svårt att veta vilken linje man skall välja. Ungdomar behöver stöd av vuxna, t.ex. i form av ”coaching”, de har behov av s.k. bollplank. Det är för få vuxna som ger tillräckligt stöd. ”Vem ska jag vända mig till?” undrar ungdomarna. Barn är frustrerade när de inte får vara med och bestämma. Erfarna vuxna måste ju avgöra det mesta, men de borde absolut lyssna mer på barnen. Dessa märker lätt om vuxna låtsas vara bättre är de i själva verket är. ”Hyckla inte”, uppmanade P W och betonade åter att barn inte får nog stöd från vuxenvärlden. En del lärare säger: ”Skolan skall bara förmedla kunskaper.” Men betänk att alla har ett ansvar för fostran också. Lärarna skall även stimulera eleverna till ett gott uppförande.
Det s.k. stålbadet på 1990-talet fick förödande konsekvenser för bl.a. skolans del. Bland alla nerskärningar märktes där indragna tjänster av viktig personal i skolan. Så blev det t.ex. färre skolsköterskor och kuratorer; de flesta av dessa tjänster är fortfarande ej tillsatta. Många skolbarn har primära symptom somt ont i huvudet eller i magen. Det finns risk för att det senare i livet utvecklas allvarliga sjukdomar, typ hjärt- och kärlsjukdomar.
Vilken är boten för den nya soten? Följande punkter angavs: Politisk nivå: ¤ Inse allvaret; ¤ Barnvänlig tillväxtpolitik; ¤ Föräldrars och andra vuxnas roll i informationssamhället; ¤ Barnforskningsinstitut; ¤ Skolans roll: öka vuxentätheten, mindre klasser, nya kunskaper. P W kommenterade: Dramatiska förändringar behövs. Omprioritering av resurserna är nödvändig. Återinvestera i s.k. humankapital, dvs. barnen i detta fall. Det sägs ofta: ”Vi måste ligga i frontlinjen vad gäller teknik.” Men finns det något val när det är fråga om barnens liv och förutsättningar? Livsviktigt är härvidlag föräldrarnas roll och ett gemensamt vuxenansvar. Glöm inte somliga barns ej sällan svåra situation i spelet kring skiljsmässor. När är det meriterande att ta hand om barn? Köns-differentieringen är både fel och orimlig, menade P W som rekapitulerade: Barnens roll skall stärkas; barnen har nu nästan inga företrädare. Man måste samordna resurserna inom barnforskningen. Skolan blir bättre med mindre klasser. Han hade träffat utmattade lärare som inte orkade med klasser med 30-plus elever. Extra resurser som så väl behövdes har tagits bort.
P W sammanfattade vidare: Fysisk aktivitet är betydelsefull för att få ner stressfrekvensen. Många har svårt att somna, motion ger bättre sömn. Man får också bättre puls av motion. Stressen måste minska så att välbefinnandet ökar. Känslan av otillräcklighet avtar om det ges bättre socialt stöd.
Mer vuxenkontakter! Många barn och unga har ”ont i själen”, depressioner är vanliga, ty vardagen rymmer många påfrestningar. Det viktigaste målet är att höja det allmänna välbefinnandet. Den materiella tillväxten är inte lika viktig; överflöd ökar ej välbefinnandet. Slutligen bad en åhörare om ett förtydligande: ”Är däggdjurshjärnan detsamma som reptilhjärnan?” Svar: nej. Och när man talar om fågelhjärnan menar man hjärnstammen, även kallad förlängda märgen.
KOMMENTAR Först en anmärkning om innehållet i referatet ovan: Jag är övertygad om att det mesta är korrekt återgivet, även om enstaka fel givetvis kan förekomma, då tempot i föreläsningen var relativt högt och det var svårt att hinna med att anteckna allt för hand (obs! jag stenograferar ej). Jag har faktiskt nästan ordagrant fått med all text i powerpoint-presentationen, men självklart har allt muntligt framförande inte kommit med i referatet; dock är andemeningen sannolikt korrekt uppfattad.
Det var en mycket intressant föreläsning som tog upp något väldigt väsentligt i dagens samhälls-utveckling. Som framgått fanns mycket att kritisera, men Peter Währborg gav också bra förslag till förbättringar på många punkter. Men liksom det ges gott om rekommendationer vad beträffar lösningar av världens svåra miljöproblem, så är det lätt att se att det händer alltför få positiva saker. Konkreta åtgärder dröjer ofta, medan många med mig känner att det börjar bli bråttom nu. Mycket prat och lite verkstad, kan man verkligen säga.
Det talas mycket om demokrati här i väst. Det är gott och väl, men det är si och så med dess implementering. Ett av hindren är stelbent byråkrati som f.ö. finns i alla samhällssystem. Dess tungroddhet hämmar beslutsfattande inom rimlig tid. Omfattande utredningar brukar också ta orimligt lång tid. Det råder inget tvivel om att de flesta makthavare är medvetna om vad som bör göras utan dröjsmål för att förbättra läget för majoriteten av folket. Kruxet är förstås att de är låsta i ett invecklat system med kortsiktig ekonomisk vinning som främsta mål. Dessutom är byråkraterna mer eller mindre handlingsförlamade av intrikata regelverk och diverse andra hänsynstaganden.
Till råga på allt hindrar ideologiska hänsyn och valtaktik att kraftfulla åtgärder vidtas. Samtidigt gör sig en rad lobbyistintressen breda; det är mäktiga påtryckargrupper som med alla medel försöker driva igenom sina särintressen. Numera finns som bekant mäktiga maffiaorganisationer i vårt land. Det är alltså starkt inflytelserika grupperingar och individer som aldrig har en tanke på det allmänna bästa. Girigheten har för dem blivit en dygd. Utan insyn sker oerhört mycket – lagligt eller olagligt, alltså nästan helt fritt från opartisk kontroll.
Politikerna får ofta bära hundhuvud för obekväma beslut, om de alls vågar fatta sådana. De har en otacksam och utsatt roll i samhället, då de antas styra en utveckling som är på väg att gå överstyr. Att fatta impopulära beslut drar man sig för begripligt nog, även om sådana beslut mycket väl skulle vara befogade i ett vidare perspektiv. Politikerna måste ju tänka på väljarstödet – vad säger den senaste SIFO-mätningen? – och det är inte långt mellan valen heller. Emellertid är det andra personer med mycket större makt som i mycket högre grad har sista ordet, nämligen männen i styrelserna för de multinationella (rättare sagt globala) storföretagen plus börs- och finansvärlden.
Jag vill nämna vissa tvprogram i Sverige, nämligen de med underhållningsvåld som främsta attraktion. Det finns mycket att säga om de sannolika effekterna av att ständig visa våld och ond bråd död; jag nöjer mig här med att konstatera att många dokumentärer av den typen och dataspel m.m. definitivt påverkar känsliga personer. Skall man bara slå sig till med att resignerat sucka: ”Jaja, men sådant är ju livet. Verkligheten är hård.” Visst är det tveksamt om man skall avskärma sig från medias kalla rapportering av mord, massmord och terror, och allt detta är naturligtvis särskilt påträngande i bild. Verkligheten överträffar ofta dikten. Peter Währborg kanske inte direkt nämnde våldets inverkan på barnens psyke, men han var definitivt medveten om problemet.
Tidsandan avspeglas också i s.k. förnedrings-tv. Jag har bara sett glimtar av programmet Idol – men det räckte för min del – ska detta kallas underhållning? Andra program tror jag smittas av denna attityd med utslagning som bas. Utbudet av program, filmer och böcker speglar vår tuffa tid. Varifrån kommer förresten majoriteten av de filmer som visas i SVT (för att inte tala om mängden av övriga kanaler)? Just det, rätt gissat. Någon har skämtsamt kallat Sverige för USA:s 51:a stat.
”Hyckla inte!” manade P W; gapet mellan ord och handling tenderar absolut att vidgas – liksom klyftan mellan rik och fattig. Det talas så vackert om jämlikhet, men arbetsmarknaden visar direkt att jämlikhetsidealet inte går att omsätta i praktiken, i varje fall ej i vårt nuvarande samhälle. Detta förhållande visar med all önskvärd tydlighet att utvecklingen gått i stå, ja till och med bakåt i patriarkatets tecken. Manssamhället främjar i avsevärd grad köns- och invandrardiskriminering – vad än läpparnas bekännelse må yttra.
För att avrunda och mildra denna något ensidiga litania vill jag till slut bara tillägga att jag personligen känner åtskilliga bra människor, inte minst ungdomar som jag inte sällan måste beundra. Jag måste säga detta, för jag vill inte blanda ihop dessa generella, inte särskilt muntra funderingar med tankar om enskilda personer som för det mesta är hederliga och uppriktiga.
(Min slutanmärkning: Då jag idag sju år senare (juni 2014) gått igenom referatet på nytt, har jag inte ändrat dess innehåll, bara bytt ut ett och annat ord eller uttryck.)