Strunta

Du måste städa och hålla snyggt. / - Det struntar jag i. // Du ska köra säkert och tryggt. / - Att köra fräckt är min melodi. // Du får inte parkera så där slarvigt. / - Äsch! Sånt pedanteri! // Svara inte så dumt och larvigt! / - Lägg av! Dig är det inga ruter i! // Sånt snack kan jag inte acceptera. / - Dina moralkakor skiter jag i. // Jag kräver bara ordning och sans. / - Ditt skitprat är en riktig mani. // Nu är det nog med din arrogans! / Jag betackar mig för ditt översitteri.

Som du ser är det en rimmad dialog, där tonen blir ganska ovänlig. Den som inleder samtalet är tydligen en förmanande typ, som är vanligt förekommande. Hur ofta blir vi inte uppmanade att göra si eller så, inte sällan som en befallning. Den tilltalade uppfattar då motparten som snusförnuftig, ja rent av odräglig: "Du ska inte komma och tala om för mig vad jag ska eller inte ska göra" blir dennes tvära svarsreaktion.

Först föreställde jag mig den andre, alltså "struntaren", som rätt osympatisk med sina avvisande invändningar (som jag med avsiktlig bitskhet låter sluta på -i). Att hela tiden säga emot eller strunta i förmanarens goda råd gör inget gott intryck, eller hur? Å andra sidan förstår jag honom; det är inte trevligt att i längden bombarderas med mer ellker mindre välmenande råd som ändå inte går att omsätta i praktiken.

Vid närmare eftertanke tycker jag nu att de är ungefär likadana kålsupare, den förnumstige och den motspänstige -- i varje fall sedan det otrevliga tonläget strax trappats upp. Själv kan jag irritteras en smula av att bli överöst med anvisningar som jag kanske inte riktigt förstår eller förmår följa. Då vill jag sätta ner foten. Har jag förresten något annat alternativ än att ge upp och strunta i saken (åtminstone temporärt) när allting har strulat och kört ihop sig? Så språkman jag är, kan jag inte, eller kanske rättare sagt orkar jag inte att läsa oändligt långa avtalsvillkor (ofta i datorn). Jag resignerar och godkänner en oläst -- och svårläst! -- juridisk text! Det är jag absolut inte ensam om.

Det finns lite skiftande tonfall i en rad uppmaningar. En strikt form av tillsägelse är ett direktiv som kan vara en förhållningsorder eller befallning om hur man skall bete sig. Dylika utfärdas gärna av diverse makthavare, som myndigheter och företag som underrättar medborgare/undersåtar och kunder om vad som gäller. (F.ö. kallas nästan alla för kunder/klienter i de mest skilda sammanhang.) Skall /skall ej är här ett mycket frekvent hjälpverb som knappast tål någon motsägelse från dem som åläggs regler, riktlinjer, normer och lagar. När juridiken kommer in i bilden -- det gör den nästan alltid -- är det bara att lyda order. Rakt på sak: Gör detta! Annars väntar straff och sanktioner! Yttersta konsekvensen, med livet som insats, uppstår vid vägran att lyda order i krig.

Myndigheter använder en kärv stil i t.ex. "Det är förbjudet att.." eller gärna mer korthugget: "Förbud att.." Ej så ofta används det något vänligare uttrycket: "Det är ej tillåtet att.." En hövlig form är: "Var god/vänlig/snäll /och/ tag en broschyr" o.d. ( Någon tycker nog att "snäll" låter för mesigt.) Artigt är ju: "Vill du vara hygglig (o.d.) att/och öppna fönstret. Eller: Ta och öppna fönstret är du snäll" och liknande. Klart är att det finns flera stilnivåer, dels för skriftlig kommunikation, dels för muntliga meddelanden. Grammatikböcker talar förstås om imperativ varvid olika former används vid olika tilltal: Ty. "Komm! Kommt! och Kommen Sie!" Jämför fr. "Viens! resp. Venez!" -- medan t.ex. sv. och eng. ju ej gör någon skillnad: "Kom! och "Come!"

Lyft! Det gäller att ta i. / - Det ger jag fanken i. / Du ska absolut byta batteri. / - För dyrt. Det skiter jag i.. / Ge inte tappt. Du måste ligga i. / -- orkar inte. Att fortsätta är idioti.

Allvarligare är det förstås när det struntas i skrivna och oskrivna lagar. Rättvisan kommer alltmer i kläm i och med ökad brottslighet på alla nivåer. Löftesbrott är kanske inte direkt något brott, men det undergräver den allmänna tilliten och urholkar förtroendet när svikna löften, undanflykter och brist på ansvarstagande blir allt vanligare i ett utbrett "struntande". Likaså är åsidosättande av mänskliga rättigheter (MR) ytterst oroande.

Struntar i de utsatta gör varje diktatur. / Den sätter människors rätt i gallerbur. / För folket gör den tillvaron väldigt sur. / Mot folket den bygger en mur. / Våld och förtryck ligger ständigt på lur, / medan diktatorn lever sitt liv i dur. / Maffialedare visar samma struktur. / Opposition likvideras -- en enkel procedur. / Motståndare jagas som vilda djur. / Livhanken räddar blott den med tur. / Och alla känner Mammons diktatur. / Den guden styr var uppochner-konjunktur.

Sture Alfredsons hemsida