Taiko

Översikt

Olika slags taikotrummor har använts i Japan i mer än 1.400 år, kanske mycket längre. Den moderna taikostilen går tillbaka till 1950-talet. Benämningen taiko brukas både om den relativt moderna musikstilen och om själva trummorna. Taiko (skrivs ibland daiko) betyder "fet trumma", men det finns ett stort antal olika former och storlekar. Under de senaste 50 åren har taikomusiken fått ett fantastiskt uppsving: över 8.000 grupper är aktiva utövare i Japan nu, och taikostilen sprids över hela världen. Det är den första inhemska japanska musikgenren som fått en sådan spridning.

Taiko i den japanska historien

Det äldsta fysiska beviset på taiko är en lerfigur med en trumma, daterad från 500--600-talet e.Kr. De första instrument som använts i något samhälle är slagverk och taiko har otvivelaktigt funnits i Japan i mer än 2.000 år.

Japanska taikotrummor som vi känner dem idag liknar mycket kinesiska och koreanska instrument, vilka troligen infördes i vågor av kulturinflytande från Korea och Kina mellan 300- och 900-talet e. Kr. Tsuzumi-stilen av taiko kanske kom ända från Indien, samtidigt som buddhismen kom till Kina. Men från 900-talet var det inhemskt hantverk som gällde för dessa trummor, utan kulturpåverkan utifrån. Japan har utvecklat egna unika instrument.

Enligt dokument var taikotrumman ett instrument som först kom till användning på slagfältet för att sätta skräck i fienden. Taiko begagnades även för att ge order och samordna härens rörelser; detta var vanligt under 1500-talet. Det var det enda instrument som i stridens hetta kunde höras över hela slagfältet. Bilder från den tiden visar en soldat som bär taikotrumman i en ställning på ryggen medan två andra på var sin sida slår på den. En bevarad krigstaiko har tre stora hål på sidan för att öka ljudvolymen.

Taiko har också alltid använts i de mest raffinerade kulturella miljöer. Gagaku-musik kom till Japan 697-794 i samband med buddhismens införande. Denna musikform antogs snabbt vid det kejserliga hovet. Gagaku är värrldens äldsta hovmusik som fortfarande spelas. De taikotrummor som används i denna musik är bland de mest eleganta och vackrast dekorerade japanska instrumenten.

Den dånande kraften i taiko har länge förknippats med gudarna, och Japans religioner har utnyttjat den. For omkring 4.000 år sedan gjorde man enligt en expert bruk av trummor för att signalera olika aktiviteter i byarna. Enkla trumslag tillkännagav att jägarna gav sig iväg, eller också att en storm var i antågande, eller att kvinnorna skulle föra in köttet och frukterna som de torkat. Detta bruk kunde inte direkt bevisas, men andra kulturer har haft samma beteende. Eftersom dessa signaler var så viktiga för det dagliga livet, var folket tacksamma för taiko och trodde att den beboddes av en gudom.

Allt eftersom denna tro spreds, uppstod seden att endast de heliga männen fick använda taiko. När Shinto- och buddhistreligionerna utvecklades i Japan, blev denna sedvänja kvar. Sålunda var taiko det enda instrument som tilläts i helgedomarna och templen. Till följd av detta spelades taiko bara vid speciella tillfällen och endast av män som fått särskilt tillstånd av prästerna. Hela tiden spelades rytmmusiken av en person, dock i vissa fall parvis. Taikogrupper och stora ensembler uppstod mycket senare.

Taiko har fortsatt att ha en plats i religiösa ceremonier, såväl buddhistiska som shintoistiska. Man finner ännu mycket ofta taiko i templen. En sekt har skapat en speciell taikostil som ackompanjemang till mässande sång. Några buddhistgrupper använder sig av taiko för att återge Buddhas röst, och en speciell dans (bon) ingår sommartid i sådana buddhistriter. I shintoriterna begagnades förr taiko på landsbygden för att sända böner till gudarna. Dessutom firades byfester till ljudet av trummor; dessa festligheter utvecklade en rik flora av taikorytmer som nu är en ständig inspirationskälla för moderna taikomusiker.

För ett antal år sedan lyssnade jag med stort nöje till en liten grupp unga taikospelare som var elever vid Musikgymnasiet, knutet till Västerhöjdsgymnasiet i Skövde där jag f.ö. varit språklärare. Denna grupp av hängivna musikelever leddes av en entusiastisk musiklärare. Jag missade inte att gå på deras speciella rytmiska framträdanden under flera år i sträck. Taikogruppen fick många åhörare och vann stor popularitet; nya elever kom till vartefter när de tidigare gruppmedlemmarna tog studenten och försvann. Såvitt jag förstår hölls i åtskilliga år en hög kvalitet trots att nya spelare ständigt lärde sig denna tonkonst från scratch. Detta visar vad unga med talang och entusiasm kan åstadkomma. Konserterna framfördes ofta i Kulturhuset, men särskilt minns jag en sommar en spelning i vildmarksnatur, på Gråmur, en plats högt uppe på berget Billingen med hänförande utsikt mot Kinnekulle. Jag tror det var deras sista framträdande, som lämnade ett outplånligt intryck – under effektfullt ackompanjemang av hotfullt åskmuller...

Några få år senare gjorde en världsberömd taikoensemble en turné i en rad länder, som även gav lilla Skövde förmånen att få ta del av denna musikaliska upplevelse. Stadsteatern fylldes två (ev. tre?) kvällar och publikens entusiasm var inte att ta miste på. Ett par år senare fick Skövde ännu en gång uppleva en liknande föreställning som jag naturligtvis inte missade. Jag har ovan använt en del av historieskrivningen i programbladen (vilka tyvärr tycks ha förkommit, men lyckligtvis hade jag gjort en del anteckningar ur dem).

Naturligtvis kan man inte jämföra en liten grupp duktiga amatörer med en mycket stor grupp superskickliga proffs, men musikens extremt rytmiska egenart framträdde i bägge fallen. I det japanska jättebandet fanns en rad artister med speciella olika stämda trummor, alla slagverkare var förstås mycket skickliga, några var dessutom oförglömliga solister. Rytmerna var ofta magiska, vilket också den sparsmakade dekoren bidrog till. Variationen var förbluffande rik, från himlastormande tordön med hela ensemblen trummande i rasande takt, till finstämda lyriska passager i mycket långsamt tempo. Och det gick faktiskt att få trummorna att berätta mot varandra i veritabla dialoger. Förbluffande var att trummorna ibland kunde skämta, ja det förekom humoristiska sekvenser i dessa ”samtal”!

Här ovan har jag nu rätt många år efteråt i minnet sökt återge något av mina personliga upplevelser av taiko. Rytmen betyder faktiskt en hel del för mig när jag skriver vers. När jag frossar i rim – min favoritstil – prövar jag om varje rad är lagom lång, ungefär lika hela tiden, men utan att pedantiskt räkna stavelser eller strikt använda ett visst versmått. Förutom ordvalet som rytmen är beroende av är upprepningar väldigt viktigt.

I musiken återkommer ju ständigt många tonsekvenser och refränger, emellanåt med endast lite variationer – allt bildar så ett sammanhängande flöde. Jag tror att en sådan musikalisk princip finner en motsvarighet i dikt och i viss mån i (rytmisk) prosa. Mer eller mindre omedvetet försöker jag tillämpa detta i skrift, särskilt påtagligt blir det när jag upprepar samma rim (t.ex. kika – lika – skrika osv.) ett avsevärt antal gånger. Dessutom kan jag faktiskt därmed uppnå en komisk effekt. Men det hela är OK endast om ord och innehåll i övrigt är bra.

10/7 2016

Sture Alfredsons hemsida