Tankespån

Livet går numera i moll / på väldigt många håll. / Omöjligt att hålla koll. / För varje missad boll / saknas ju protokoll. / I mycket har det gått troll. / Det dyker upp gammalt groll. / ”Lägg av!” är inte min paroll. / Humöret är nere på noll.

Vem har mig nånsin stött / när mitt inre är trött / och i botten nernött. / Många har jag mött / som på stora problem stött, / gett upp och stirrat slött. / Vädret är så blött. / Det har depressioner fött.

Med min poetiska glöd / tycks jag sakna allt stöd. / I min själviska nöd / känns det som en själslig andnöd, / ja nästan som en andlig död. / Men när andan faller på / slutar jag ej att hoppas ändå.

Den som jagas med hugg och slag med käpp / kan ej tiga utan att säga ett knäpp. / Mobbaren borde få en riktig näsknäpp! / Ger du upp tror man du är knäpp. / Säg ej att du är bra – det ses bara som skräpp. / Den som fördrivs till en öde stäpp / kan inte annat än hänga läpp. / En klocka ringer med sin kläpp: / Varning! Blir det värre? Ja, ett snäpp. / Allt kan bli sämre -- häpp häpp!

Miljötänk: I verket kör man i själva verket med det svarta kolet. / Det gäller att ge järnet, ja det blanka stålet. / Vi har redan gett upp +2grads-målet. / I en vision vi ser häxan förbrännas på bålet. / Proppar i öronen! Vem vill höra det hemska vrålet? / Från läktaren hörs hejaropsskrålet.

Mina tankespån virvlar upp i höstvinden – men dalar som de sista höstlöven ner på den blöta marken. Liksom löven, redan mest multna, är mina verstirader av intet värde, kan man tycka. Kanske jag är dum som ett spån som håller på så där. Och är man inte på gott humör, så låter det naturligtvis nerstämt som här ovan. Jodå, det stämmer, det finns personliga problem också; som lök på laxen har en vildsint rethosta fördystrat tillvaron. I varat (livet alltså) dyker det dessutom titt och tätt upp en hel del förförare, förstörare, ondgörare, ja till och med förgörare.

Det är alltför lätt att fastna i gamla trista spår. Då är det dags att byta spår om det går (inte det lättaste minsann). Tänk om, tänk omvänt för omväxlings skull, det kan bli som gympa för själen när den tynger ner en. Varför inte skida från Mora till Sälen? Den långa sträckan (nånting på drygt nio mil) är ju ändå densamma, så Vasalopp måste den ändå kallas. Någon i det traditionsbundna Dalarna invänder att Gustav Wasa åkte bara i hävdvunnen riktning, och man får inte göra våld på historien. Min kommentar blir då: Historieskrivningen är mången gång inte helt sanningsenlig. Och förresten är det ju så vanligt med omvärderingar nu för tiden när nya rön görs. Tänk nytt!

Men vad skulle vara vitsen med detta påhitt? Jo, vi behöver tänka i andra banor (fast i mitt exempel är förstås bansträckningen samma som alltid). Det fina i kråksången är att perspektivet blir annorlunda. En perspektivförskjutning öppnar nya tankespår; kreativt tänkande främjas helt enkelt. Nog behövs nya infallsvinklar och grepp om skolan på sikt ska bli bättre – kritiken från den nyss publicerade Pisaundersökningen svider i skinnet.

”Sudden” sniffar tinner / allt vad han hinner. / Detta trist jag finner, / för ett ”rent” liv jag brinner. / Ur skallen hans rinner / det han har kvar av vett. / I Bjurum han fick ett tranbett! / Det låter som rent vanvett ! / Det var ej med vett och vilja avsett / men händelsen har lett / till att ”Sudden” alldeles rätt / bytt stil då han nu insett / att han måste ha ett bättre levnadssätt.

Sture Alfredsons hemsida