Till förtret

När debatten drivits till sin spets / har orden minsann ej skrätts. / Dess turer liknar en baletts. / Ens tålamod på prov ju sätts / när god ton så illa överträtts / att sanning med lögner spätts / och att ulvar i fårakläder klätts! / Antal onda ord har ej mätts. / Som av lågan från en svets / har stämningen alltmer frätts / när påhopp tagits och getts. / Hätskt har glåpord förberetts / att alstra ilska och hets. / Förgäves har om nertoning betts. / Värre har ej hörts eller setts.

Så kan det gå i en politisk debatt när det hettar till, eller hur? Det är ju valår gunås. Visst tar man i väl hårt ibland, kan jag tycka. Ensidighet och överdrifter hör ju till bilden. (Förresten underdriver inte jag heller precis här ovan.) Det är mycket känslor i svang när det gäller politik, i synnerhet vad partipolitiken beträffar. Det ges och tas med friskt mod, ja rentav med ont blod (passande rim igen!) Vad man än tycker om politikerna, så nog finner de sig snabbt och kan ofta ge reptilsnabba repliker. Vare sig dessa är giftiga eller ej, så måste jag beundra deras fokusering och sinnesnärvaro. De behåller trots allt ofta ett förvånansvärt yttre lugn i trängda lägen, fastän jag föreställer mig att de samtidigt kan koka invärtes av ilska över mottagna personangrepp. Då gäller det bara att ge igen – med samma mynt och blanka vapen!

Som synes är min inställning – som så ofta - blandad. En verkligt professionell debattör, är liksom t.ex. en kirurg, i varje fall tränad att inte låta känslor ta överhanden; det skulle ju allvarligt störa förmågan att argumentera eller operera. Här tycker jag mig själv ha en hel del att lära; möjligen känner andra också igen sig – man är inte mer än människa. Känslor är ju i sig något fint och dyrbart, dvs. i rätt form och situation. Men som praktiskt taget allting här i världen kan de missbrukas eller misstolkas och ge svåra konsekvenser. På politikersidan finns tyvärr en och annan ”folkförförare” som kan bruka demagogi som farligt vapen.

Mycket info ges I radions P1 / där det pratas i ett / ganska vitt och brett / en del med sans och vett / mest om sånt som gått snett. / Alla tycker sig ha rätt. / Vem vill slå till reträtt? / Men även bjuds ibland en rätt / som gör en glad och mätt.

Mycket, inte minst i vardagslivet kan vara förtretligt, man tappar t.ex. saker som går sönder, men kan man lägga band på sig (efter de första svordomarna), så ser man att det inte var hela världen ändå. Man kan reta sig på praktiskt taget allt som går en emot, stort som smått - men till vad nytta? Det finns förresten åtskilligt positivt i tillvaron också, kommer jag på när allt kommer omkring. Och ändå kan jag inte låta bli att skalda följande som rinner upp i mitt sinne:

De finnas som i mörkret famla utan lykta. / Av olycka äro de svårt betryckta. / Till dessa höra de ömkligen förtryckta, / likaledes de avsigkomna och förryckta. / Med skäl äro de alla misstyckta. / Vissa dörrar äro ständigt lyckta / för dem som ej bliva omtyckta. / Dessa dörrar kunna ej bliva uppryckta. / Hopp och lycka äro från dem knyckta. / Vilja de bort – varthän skola de flykta?

(Liten anmärkning: Bl.a. mina ålderdomliga pluralformer av verben är här ett avsiktligt stilmedel.)

Det allt överskuggande ämnet i partipolitiken, ja faktisk i all politik i hela världen, är förstås ekonomi. Därför vill jag avsluta mitt lilla rimblandade kåseri med dessa (enligt min mening) tänkvärda rader:

Den som i gruvlig knipa råkat i obestånd / kan väl söka pengar i nån wallenbergsfond. / Då får han säkert gå mången hård rond / för att måhända kunna få till stånd / ett lån som amorteras efter gott förstånd. / Helst bör han vara blåögd och blond, / behöver som boxaren en sekond / samt vara tuff som självaste James Bond!

Sture Alfredsons hemsida