Tillitsbrist

A: Vad menar du med det? Vadå för tillitsbrist? / B: Vänta lite. På tålamod du lider brist.
A: Jag har inte tid att vänta. Prata ur skägget. / B: För ditt jäkt får jag det första belägget.
A: Du pratar så konstigt. Ditt snack är så trist. / B: Du misstror ju mig. Så är det helt visst.
A: Nej då. Men kom meddetsamma till skott! / B: Du tror jag är koko som en hottentott!
A: Ajajaj! Nu låter du som den värsta rasist! / B: Och du är ej bättre än en löjlig moralist
A: Du är knäpp. Hur kan jag lita på dina ord? / B: Tror Ingen kapten skulle ta dig ombord.
A: Fy! Du är galen, du har ju förståndet mist! / B: Jag ger upp. Nu bryter jag, först som sist.

Hur kunde "samtalet" gå så snett? Det verkar som om båda parter bara ville puckla på den andre -- visserligen enligt ett listigt rimschema, men utan rimligt innehåll. Kan det vara fråga om kränkningar från bägge håll? Eller är det hela bara ett utslag av rå humor? Kanske det, för jag har märkt att tonen i s.k. komik i skilda sammanhang blivit alltmer råbarkad. Det finns t.ex. en serie tvprogram som lockar skrattare med idel olyckor där stackars aktörer tycks slå sig fördärvade. Arrangerat eller inte, nog tycker jag det är tveksamt att hjärtligt (?) gotta sig åt andras missar och fadäser. Men det existerar måhända några s.k. skräp-DNA som gör att vi ärvt denna dubiösa ovana att ha roligt på andras bekostnad. I vilket fall främjas denna inställning av den trolösa tidsandan numera.

Gott förtroende är faktiskt en bristvara. Man hör ofta: "Man kan inte lita på någon nuförtiden." Av egen erfarenhet kan jag bekräfta att så ofta -- men givetvis inte alltid -- är fallet. Jämför min betraktelse "Inte nu men sen". (Just nu kom jag på att "sen" är kortform för sedan och även ser ut som sen= senkommen.) Jag tror många upplever ungefär som jag på det personliga planet: Man svarar inte på brev/mejl, man struntar i vanligt hyfs, exempelvis blir "sen"(sedan) = aldrig i praktiken. I bästa fall får man ett mycket senkommet svar, men sällan ges en ursäkt för förseningen. Vanligt är även att man sviker sitt ansvar och bollar över det till någon annan, gärna i flera steg.: tripp, trapp, trull! Är det bristande självförtroende eller feghet?

Bortsett från den stora majoriteten ointresserade som ilar förbi mig på torget, har jag i alla fall haft en del trevliga samtal där, då jag helt kort pratar om mina böcker och min välmatade hemsida. Jag får också veta en hel del om hur folk tänker kring vår tid. Ändå blir det nästan aldrig något bokköp direkt, trots att det är möten med synbarligen nyfikna personer, som på plats fått en smula info. Ofta citerar jag på måfå ett kort smakprov ur en av böckerna, varvid de roliga rimmen lockar till skratt. En "tipslapp" hänvisar till hemsidan med bl.a. fina recensioner och citat. Märkligt är att man så gott som aldrig beställer någon/några av mina tre böcker via hemsidan. Vad är det som skrämmer dem?

En annan intressant sak är alla undanflykter som en del hittar på när de redan är på språng bort: "Jag har redan för många böcker", "Jag läser aldrig böcker" + en rad andra underliga "argument". För mig ter sig dagens samhällsklimat förbryllande. En känsla av förstucken rädsla tycks ha brett ut sig som får rätt många att sticka svansen mellan benen. Att förse sig med "skygglappar" är ett vanligt sätt att skärma av verkliga eller inbillade hot. Mina metaforer kan förefalla en aning grova, men känslomässigt upplever jag att de ligger rätt i tiden. Min något fyrkantiga förklaringsmodell är att de stora hotbilderna i omvärlden, nämligen attentat och krig med sina svåra följdverkningar, har smittat av sig och stört den relativa sinnesfriden hos oss i gemen. En s.k. bubbla blir ett torftigt skydd. Människors världsbild växlar förstås men tenderar att likriktas.

Om så är fallet, ter sig bilden av en lätt hukande befolkning ganska begriplig. Folks relativa tystnad står i bjärt kontrast till nyhetsmedia som oförtrutet förmedlar en alltigenom negativ världsuppfattning som säkerligen ibland kan ha menlig inverkan på psyket. Den ena krisen efter den andra griper in på närliggande verksamhetsfält; det uppstår en dominoeffekt. Inte endast diktaturer utan även i någon mån demokratiska stater med hjälp av media underblåser den räddhåga som uppstår i och med svåra konflikter runt om. Myndigheters behov av bevakning och allehanda restriktioner bidrar givetvis.

Vår genomdigitaliserade omvärld ger oanade möjligheter till kontroll och hemlig registrering och övervakning. Självklart bedriver stormakterna -- även Sverige med benäget stöd av USA -- topsecret spaning och s.k. psykologisk krigföring parallellt med den expanderande rent kriminella verksamhet som anlitar egna framstående experter för att hela tiden kunna ligga i framkant på den tekniska utvecklingen. Således samverkar starka krafter, legala såväl som illegala, vilka med polis och militär sätter hård press på massorna i oroliga delar av världen. Skräck, absolut inte tillit, blir resultatet av förtryck, våld och tortyr. Förfärande vittnesmål bekräftas men dementeras eller förkastas inte sällan hånfullt som "konspirationsteorier", som jämställs med myter.

Till vem och vad ska man nu sätta sin lit? / Några mumlar besvärjelser, utför en rit. / Andra ser allt som rent ut sagt skit. / Somliga erfar blott släp och slit. / Arbetsgalna jobbar med frenetisk flit. / Tröst söker många i knark och sprit. / Man hoppas liemannen ger en respit. / Vem får tilltro/credit på Wall Street? / Spelarens satsning blir en obetalbar nit. / Någon sorts tro har en eremit. / Kanske han är en före detta konvertit. / Det var en gång en hjälpsam samarit. / Denne gick i kloster och blev karmelit. / Vissa söker leva hela livet på kredit. / Då försvinner solvensen bit för bit. / Varför vill några ha alltmer split? / Jag hörde någon skrävla om sjävtillit. / Jag kände en jeppe som kunde sanskrit. / Det är sant. Alls ingen "bullshit"! Anm: Sanskrit: indiernas klassiska fornspråk. Ordet betyder egentligen sammanfogad, välordnad, fulländad. Jämför: san- och sam/man/-. (E. Wessén, Våra ord)

Sture Alfredsons hemsida