Tillstånd
Jag besökte nyligen utställningen Surrealism på Skövde konstmuseum. Denna konstriktning har åtskilliga decennier på nacken och är väl inte särskilt i ropet just nu (1999). Men den känns för mig synnerligen aktuell och relevant i förhållande till dagens tankeklimat. Det tydligt absurda draget i den surrealistiska konsten, vars mest kände företrädare är Salvador Dalí, kännetecknar enligt min mening samhällstillståndet idag. Jag tänker nu något utveckla denna tanke.
Det är förvisso inte svårt att hitta oroande fakta och tendenser. Det kan förstås diskuteras om samhället verkligen är sjukt eller inte; svaret (rättare sagt svaren) beror på vem som uttalar sig, dennes ståndpunkt och attityd, samt i vilket sammanhang yttrandet fälls. Vissa påståenden tenderar faktiskt att bli meningslösa om de är alltför generella. Ett vanligt fel är för övrigt att lättvindigt dra en allmän slutsats utifrån några få enstaka fall.
Jag vill hävda att varje analys, hur objektiv den än ger sig ut för att vara, är mer eller mindre subjektivt färgad. En så kallad sanningssökare bör vara ständigt medveten om att ambitionen att kunna inringa hela sanningen är ett ouppnåeligt ideal. Om man är tillräckligt tydlig, preciserar och konkretiserar, finns dock hopp om att nå därhän att en betydande del av sanningen om ett sakförhållande kan avslöjas. Man skall emellertid hålla i minnet att ”allt kan icke sägas” (korancitat). En analys med trovärdiga förklaringsmodeller kräver att man gräver på djupet – i varje fall söker under ytan – för att upptäcka samband och försöka se mönster som förhoppningsvis kan sättas in i ett helhetsperspektiv.
Här ämnar jag ej ta upp välkända ekonomiska, ekologiska och sociala förhållanden, utan i stället reflektera över hur vi i allmänhet reagerar och påverkas av all negativ information, sann eller ej, som väller över oss. Ett förhållningssätt är ju att försöka stänga av eller i vart fall minska flödet av hemskheter, när läget känns alltför deprimerande. Vägran att på allvar ta till sig allt detta kan helt enkelt bottna i ren självbevarelsedrift; man mår dåligt av att hela tiden bombarderas med nedslående fakta och negativa värderingar, vare sig de har någon motsvarighet i sinnevärlden eller ej. Skräckskildringar av alla de slag som ofta är baserade på verkliga händelser, saknas absolut inte. Tankar kring sakernas tillstånd orsakar säkert ofta en brist på framtidstro. De ständigt återkommande hotsignalerna ger i förlängningen upphov till mental depression.
Det negativas inverkan på psyket skiftar givetvis alltefter vederbörandes mottaglighet och känslighet. En annan reaktion än avsevärd nedstämdhet kan vara att personen endast registrerar alla gräsligheter utan skymten av empati med de drabbade. Jag tror att okänslighet, oförmåga att sätta sig in i andra människors nöd, förmodligen är ett högt pris man betalar för att ta emot mängder av otäcka ”nyheter”. Dessa upprepas ju också ett flertal gånger; liknande inslag om mord och massakrer under krigstillstånd följer oundvikligen, även om fokus kan flyttas till ett nytt katastrofområde. Då blir det ej sällan alldeles tyst om den förra krisen som dock fortsätter för fullt, obevakad.
Attityden ”det angår inte mig” är förstås också ett slags skydd eller försvar. Men frågan är om inte den så kallade sociala kompetensen även påverkas negativt av all ”horrorlitteratur”, dito filmer osv., åtminstone vad gäller vissa omogna ungdomar. Det finns åtskilliga exempel på brott som begåtts med ohygglig känslokyla. Det sägs att samhället har blivit hårdare och det stämmer säkert. Orsakerna är flera; jag återkommer till dem.
En säkerligen ganska unik motvikt inom tidningsvärlden till ovan antydda tillstånd har jag som läsare själv erfarenhet av. En österrikisk redaktör ger sedan några år ut månadstidningen Traunspiegel. Den innehåller faktiskt enbart positiva regionala nyheter och reportage. Jag läser dem gärna för dess mänskliga anda, fastän många artiklar som rör Salzkammergut kanske är av mindre intresse för utomstående. Traunspiegel har fått en starkt växande läsekrets inom regionen och – inte minst viktigt – många lokala annonsörer: en klar publicistisk framgång alltså. Jag nämner detta exempel, ty det visar tydligt att det finns ett behov av en journalistik med annorlunda inriktning.
Jag kan emellertid hålla med om att denna inte är helt invändningsfri, ty den kan väl i viss mån leda till en förskönande glättad stil, något ”sörgårdsaktigt”. Men Traunspiegel tycks i stort sett ha undvikit detta. Jag kan tillägga att tidningen tilldelats regionens finaste pris för framgångsrika företag. Det ligger dock en fara i ensidighet, oavsett vilken sida som visas. Om rapporteringen av våld, olyckor och brott starkt överväger eller dominerar är det inte bra, men ifall journalistiken endast skildrar positiva ting och helt bortser från verklighetens otäckheter, är inte heller optimalt.
När man pläderar för att olika synpunkter och värderingar öppet skall få presenteras, bör man samtidigt hålla i minnet att det även är nödvändigt att välja en viss linje och därmed tvingas utesluta en del andra alternativ. Har man som Traunspiegel funnit en värdefull nisch gäller det att odla och slå vakt om sin egen ”image”. När det är fråga om medias nyhetsförmedling i stort tycks bara olyckor, katastrofer och annat elände vara värt att rapportera. Positiva meddelanden och artiklar får ett ytterst ringa utrymme, och detta gäller särskilt rapportering från de s.k. uländerna, som nästan aldrig ägnas uppmärksamhet annat än i negativ bemärkelse.
Denna ensidighet kunde förleda en att tro att tillvaron alltigenom är dyster, men exemplet Traunspiegel visar att bilden, om än alltid mer eller mindre ofullständig, ej ständigt behöver målas i mörka färger. Det existerar enligt min mening ett slags dualism i verkligheten, där både positivt och negativt ingår. Dessutom anser jag att det inte måste råda någon absolut, antagonistisk motsättning dem emellan – modell: yang/yin-symbolen. Man hittar ju motsatspar i det mesta här i världen: sant//falskt, manligt//kvinnligt osv. Strikt ensidighet reducerar avsevärt trovärdigheten i en framställning; båda huvudsidor bör i stället få plats i en i någon mån ”sann” beskrivning för att en någorlunda rättvis bedömning skall kunna göras.
Detta är naturligtvis en självklarhet i juridiska processer: bägge parter skall höras. Partsinlagor är okej så länge båda eller flera får komma till tals. Sedan är givetvis en värdering av nöden. Men hur ofta har man i vardagslag tillgång till fakta som klart visar på fördelen med det ena eller det andra alternativet i en valsituation? Vanligtvis ersätts en rimligt logisk värdering med vad man ”känner för”; eller man låter en kanske osäker intuition styra i stället för förnuftet. Inte sällan får gamla, mer eller mindre medvetna förutfattade meningar och fördomar ta kommandot då snabba beslut skall fattas. Vår förmåga att välja rent förståndsmässigt är tämligen begränsad. I vår jäktade tid tas ofta alltför skyndsamma beslut, som ingalunda leder till önskat resultat. Dessutom är kortsiktig planering och dito beslutsfattande en klar nackdel, då man samtidigt efterlyser en ”hållbar”, dvs. långsiktig, ekologisk utveckling. Samma kortsynthet härskar i allmänhet såväl i politiken som finansvärlden. Riskkapitalisterna gillar snabba klipp.
Varningar från experthåll hjälper tydligen inte speciellt mycket för att beveka makthavare och beslutsfattare i allmänhet att söka mer långsiktiga lösningar, så att man med kraft skulle kunna börja ta itu med både sociala och ekologiska problem i större skala. Visst finns det många goda förslag på vad som borde göras beträffande miljön t.ex. – och en hel del viktiga projekt är också igång – men det finns olyckligtvis massor av hinder som stoppar globala åtgärder. Senare års stora miljökonferenser har inte varit särskilt hoppingivande. Många starka krafter söker bromsa en hållbar utveckling som enligt seriösa experter måste till.
Skenbart olösliga problem går ändå att lösa på sikt, bara en stor portion god vilja driver på. Komplicerade frågor tar visserligen tid att åtgärda genom en stegvis planerad förbättring av dåliga förhållanden, men samtidigt är tiden faktiskt knapp. Det är en tendens till förhalningstaktik hos dem som har mest makt och inflytande (jag tänker närmast på stormakterna). Benägenheten att skjuta upp viktiga avgöranden är en mänsklig svaghet som kan få ödesdigra konsekvenser. Den beror i sin tur på svårigheterna att träffa avtal av global räckvidd i en värld fylld av konflikter. Katastroftillstånd orsakade av lokala krig hotar att spridas ut över planeten genom bl.a. stormakters ingripanden i konflikter.
När till synes oöverstigliga svårigheter tornar upp sig, har många människor en naturlig önskan att dra sig ur och komma undan problemen. Jag kan mycket väl förstå att även de som makten haver söker sopa svårlösta problem under mattan, något som ibland kallas ”strutsmentalitet”. Reaktionen är alltså att man skjuter de livsviktiga avgörandena framför sig, ja rentav intalar man sig stundom att de livsavgörande problemen icke alls existerar!
Vad som också slår mig är den vanliga diskrepansen mellan ord och handling, såväl på hög som låg nivå. Bristen på överensstämmelse mellan vad som sägs – i synnerhet i reklam och propaganda – och vad som åstadkoms i verkligheten är många gånger skriande. Ordet lögn används väl inte alltför ofta numera, men många usla resultat av en gång löftesrika projekt visar att det kan vara ljusår mellan idé och förverkligande. Begreppet hyckleri är släkt med osanning och långt ifrån någon ovanlig företeelse i Sverige. Lika frekvent är ”jantelagen” som gör många till bittra avundsmän (troligen fler män än kvinnor).
Vi måste undvika totalkrockar, inte blott mellan kulturer utan också individer emellan. Det är lätt att konstatera att mycket är i obalans, i stor som liten skala. Nu talas mycket om social kompetens (besläktad med etik) Inte endast förstånd utan även känsla och inkännande (empati) krävs i en teknologiserad värld.
Om marknaden och ekonomin över huvud taget, i samverkan med högteknologin, ej hade fått ett så ofantligt övertag vad gäller nästan all mänsklig aktivitet, skulle vi otvivelaktigt haft ett mänskligare samhälle idag. På senare år har detta förekommit i global skala, men om så icke varit fallet skulle vi nu ej haft en så gott som renodlad plutokrati (rikemansvälde). Då skulle denna ej ha kunnat företa alla dessa drastiska nedskärningar av arbetskraft, vilket sedan medfört närapå katastrofala följder på sina håll. Mammon härskar över folkens väl och ve; i sista hand drabbas alltid de svaga svårast – för att de redan rika skall kunna bli stormrika. Vill vi verkligen fortsätta på den vägen?
Kort kommentar idag:
Denna text (liksom en hel del nästan lika gamla texter) visar att förhållandena knappast har förändrats nämnvärt. När jag nyss skrev óm den här översikten, var mitt syfte att övergripande jämföra dåtid (för 15 år sedan!) och nutid. Som tidigare slås jag av hur litet som egentligen förändrats. Det intrycket står sig, trots att jag är medveten om att mitt resonemang inte är speciellt djupgående och att få detaljer givits; en del är säkert annorlunda nu. Vid närmare eftertanke är det kanske just mina värderingar som föga reviderats; givet detta, anser jag dock att det finns gott underlag för min allmänna bedömning av såväl dåtid som nutid.
1/11 1999, något reviderad text i maj 2014