Trauman
Hur kunde den mig som hundvän gruvligt bita? / På djur kan jag annars mycket mer lita / än på stöddiga snubbar som i mig brukar skita. / Den hade ju aldrig gjort ens en fluga förnär / (sas det) – och nu gav den sig på en gammal pensionär, /som inte ont anat och skrek: ”Aj vad var det där?!” / En gräslig smärta i armen sig spred. / Hunden på hugget hade vassa gaddar att bita med. / Oj aj, nu var jag väl riktigt min olyckas smed! / Vem höll i kopplet? Det fick jag ej veta. / Ej nånsin hade jag hunden sökt reta! / Dess blixtsnabba attack kunde mig förfärligt förtreta. / Den fula skadans effekter gjorde sig breda. / Chocken var djup, värre än värk och sveda. / En hjälpsam dam tog sig mig an för att mig leda / dits där vid S:ta Helena var en ambulans. / Tur i oturen att den just där fanns. / Vänlig personal tog mig väl om hand. / Jag befann mig på sammanbrottets rand. / Ambulans till jourvård. Sen taxi hem med armen i band. /
Ett råd att ta fasta på: Vänta dig alltid något oväntat. Det här var inte första gången som jag själv upplevt hur händelser plötsligt inträffat som var komplett oförutsebara. Det är klart att man är särskilt uppmärksam på saker som gäller en själv och som man inte alls räknat med. En påhittad historia anses rolig om den innehåller oförutsedda poänger, en riktig ”knorr” på slutet lockar ofelbart till skratt. Humor bygger ju väldigt mycket på något som egentligen är fullkomligt orimligt och orealistiskt. En deckare ska förstås bjuda på en oväntad upplösning; då är denna dock mer verklighetstrogen. Skribenten liksom den muntlige berättaren använder i allmänhet fantasin i stor utsträckning.
Rapporter och dokumentation av verkliga händelser bör förstås hålla sig till sanningen. Men nästan alltid ”tummar” man lite på denna, även i rent dokumentära skildringar. Det kan ju vara medvetet för att ”krydda” det hela lite extra utan att det blir osant för det. Emellertid vet en rapportör vanligen inte alla fakta kring en händelse, så då fyller hen kanske omedvetet på med några okontrollerade/okontrollerbara påståenden (som mottagaren ofta uppfattar som nakna fakta). En annan mycket viktig sak: Verkligheten – i den mån man känner den – överträffar inte sällan dikten. Jag tror många håller med mig om att ingen författare i detalj hade kunnat fantisera ihop vad som sedan hände ”nine eleven” (11/9 2001). Visserligen har en och annan liknande litterär berättelse skrivits strax före en viss katastrof som visar sig väldigt lik den uppdiktade, men det kan nog ha varit en slump. Dessutom liknar en del märkliga tidigare olyckor varandra, vilka kan ge författare uppslag till egen(?) skönlitteratur.
Efter dessa något utdragna funderingar har jag all anledning att fråga mig själv: Har jag i rimsekvensen ovan varit helt sanningsenlig. Svar: både ja och nej, tror jag. Hela sanningen om det inträffade har jag naturligtvis inte fått med. Rimmen kan bidra till att jag förenklar – på gott och ont. Det är det väsentliga i (en del av) händelseförloppet som jag eftersträvar, så jag utelämnar detaljer, liksom det mesta av efterspelet.
Bara helt kort: Hundöverfallet inträffade på öppen gata helt nära där jag bor. Det var absolut oprovocerat, det skulle många personer runt omkring kunnat intyga. I polisrapporten, liksom i en tidningsintervju, vädjade jag om att vittnen skulle höra av sig. Inga vittnesmål från allmänheten inkom. Det var för mig som författare viktigt att höra hur andra uppfattat det skedda – men inget gensvar där alltså. Långt senare fick jag veta att en civilklädd polis tagit personuppgifter om ägaren som hade förhörts. Men jag fick ingenting veta förrän förundersökningen lagts ner. Jag har haft upprepade långa samtal med många personer samt skrivit utförligt till polis, flera försäkringsbolag, också särskilt i samtal med hundägaren och hennes försäkringsbolag. Allt har tagit oerhört mycket tid och kraft – och ingenting är ännu klart om skadestånd.
Äntligen kommer jag till temat Trauman. Grek. trauma: skada genom yttre våld; numera mest i bet. psykisk chock, häftig sorg, ”själssår” (Bonniers Svenska ordbok). Jag har använt plural trauman i st. f. den gamla pluralformen traumata (jämför tema, förr grek. form temata, nu teman).
I mitt ”oväntade” fall vill jag hävda att det är fråga om såväl köttsår som ”själssår”; det senare är värst. Det relativt djupa såret är nästan läkt nu (18/9, det blixtsnabba bettet skedde 27/8: bra ”läkkött”), men det egentliga inre traumat kvarstår efter den plötsliga chocken. Det egendomliga är att det oväntade överfallet inträffade så pass snart efter min hustrus död (11/7); mitt sorgearbete (konstigt ord) hade just börjat. Inte att undra på att detta nya chocktillstånd som drabbade mig i och med bettet, spädde på det trauma jag redan befann mig i.
Som jag brukar säga (i samband med skrivandet): Allt har en förhistoria. Bakgrunden är i mitt fall faktiskt en lång rad traumatiska tillstånd under många år. Det kan låta överdrivet, men det är icke desto mindre sant att min frus långvariga sjukdom vållat svåra problem. Först konstaterar jag hur orättvis livet kan vara: Gun som var en så fin människa fick lida och plågades svårt av ett antal sjukdomar långa perioder, i synnerhet mot slutet. Jag själv hjälpte henne länge med det mesta så gott det gick, men jag liksom vår dotter Camilla kunde till slut bara närvara (den medicinska vården gjorde mycket, men förgäves).
Jag tänker inte försöka beskriva det obeskrivliga i våra trauman mellan hopp och – mest – outhärdlig förtvivlan. ”Hjärtskärande,” tänkte man. Kropp och själ hör som bekant ihop: otänkbart att under livstiden strikt särskilja det materiella och det mentala/psykiska. Jag tycker det är ett av tidens sämsta tecken att många bara fokuserar på ytan. Därför är det fullt logiskt att ett sargat psyke håller på att bli ett allt större samhällsproblem. Förresten har jag märkt att folk (en del tycks bry sig) mest är intresserade av mitt (nu ärrade) sår.
Slutligen kan man ju tycka att mina privata problem inte är mycket att orda om. Men betänk att många med mig har det besvärligt. Jag har ofta tänkt: ”Stackars mig! Det är bara jag som råkar illa ut!” Nej då, det finns många olyckliga runt omkring, men de flesta tiger och lider. Det är väl ingen riktig tröst, men nog lättar det en aning när jag hör att jag har fler olyckskamrater (”medlidande” så att säga) än jag anar. Allra sist vill jag säga att smärta och lidande knappast går att mäta (vi är ju så ”mätgalna”). Vi jämför: ”Du har det i alla fall inte så jobbigt som jag”: Fel. Ändå kan jag inte låta bli att tillägga: Vi (de flesta) i Sverige kan inte föreställa oss de djävulska trauman överlevare i krig, katastroferplågas av; ofta ”ur askan i elden”, dvs. de vidrigheter redan traumatiserade flyktingar drabbas av när de väl är i s.k. säkerhet. Ack ja: man ska som sagt inte jämföra. Men ändå: skillnader kommer man inte ifrån.