Tro?

Vad i all världen ska man egentligen tro? / Den frågan ger mig nu alls ingen ro. / Några gillar verkligen att mig lura. / Då är det svårt att inte bara sura. / Fågeln som ruvar äggen i sitt bo, / Pålle som bär på var hov en sko, / de skulle ej bry sig och ej heller tjura. / Säkert finns i skogen någon vis fura, / som säger ”Vadå?” och låter saken bero. / ”Det är som det är”, råmar en ko. / Himlen är mulen, det vill bara skura. / Jag vill bara sitta och stura. / Nu ilsknar tigern, vässar sin vassaste klo. / Vem är det som gnäggar? Kanske ett sto? / Hallå! Vill någon min mun igenmura? / Jag bryter – och tar mig en bitter Angostura!

”Ja så ärt det. - Jag tror det. - Säkert är det så. – Absolut. Vad tror du?” Ungefär så kan det låta. Vi tror ju så mycket, tycker nog lika mycket titt och tätt, vad det än gäller. Vi vet egentligen rätt lite. En klyscha talar om ”tro, hopp och kärlek”. Det låter fint, tycker (!) jag, tro och hopp platsar för det mesta, men en smula problematiskt kan det förstås vara med kärlek ibland. Människokärlek är naturligtvis jättefint, men är tyvärr allt oftare i nedan, tror (!) jag – åtminstone hör man ständigt talas om minst sagt brist på kärlek till nästan. (Våldet lämnar jag här därhän – blotta ordet får mig att vämjas.) Grekiskan har förresten ett särskilt ord för nästankärlek och Guds kärlek till människorna: agape till skillnad från eros (jämför erotik).

Tro i religiös bemärkelse har för många människor blivit alltmer kontroversiellt. Inte att undra på när gudstro, vare sig det är fråga om systerkonfessionerna kristendom, islam, judendom samt de geografiskt och kanske andligt oss mer avlägsna världsreligionerna hinduism och buddhism, alla mer eller mindre (numera mer!) tas till intäkt för ”berättigat” våld. Det är avskyvärt när religionen blir täckmantel för ytterliga våldshandlingar (associationer till vad som hänt och fortfarande alltjämt sker, ger sig självt) Förresten får man skilja på att tro någon/något och tro på någon/något. För vissa individer existerar ingenting heligt längre; ja vart är vi på väg? Apropå: Vad tycker du om kampanjen i massupplagan av ”Je suis (Jag är) Charlie?” Det finns argument både för och emot. Själv är jag vid närmare eftertanke ambivalent.

Det är inte lätt att i talsituationer, speciellt i snabb dialog, hålla isär begreppen; vem blandar ibland inte ihop ord, begrepp och sak? Ordet kritik används numer nästan bara med negativ innebörd: ett av många tidens tecken. Enbart personangepp underblåser antagonism. Kanske måste kritiken riktas direkt mot en person, men sakfrågan kommer då lätt i skymundan. Kort sagt: Håll isär sak och person, men det är förmodligen lättare sagt än gjort.

Misstro är motsaten till tillit, tilltro och förtroende. Det sägs att tron kan försätta berg. Om så är fallet är det lika sant att misstro kan gräva djupa spår i sinnet. Av det ovan sagda, som tar avstamp i verkliga (antydda) händelser, framgår att misstroende och skepsis är något synnerligen aktuellt. Misstroendevotum sker i politiska fora (forum) som bekant. Generellt råder det i samhället en obehaglig misstänksamhet mot omgivningen i många fall. Rasismen skär pipor i vassen. Tyvärr tycks väldigt många bli psykade i denna hårdnande värld; ej så få blir s.k. psykfall, samtidigt som den psykiatriska vården är starkt underbemannad och undermålig enligt de som vet.

Läget i vida världen inger en krypande olust, som mycket väl kan spilla över på det privata planet, särskilt om privatlivet redan fått sina törnar som satt ner humöret. I detta sammanhang vill jag nämna den vanliga bristen på ordhållighet: Lova runt, hålla tunt. Man tycks i allmänhet anse det ok att strunta i löften. Jag har behandlat detta i texten Inte nu men sen som visar att den frasen bara är en klyscha, alltså tomt prat – det blir i 99 fall av hundra inget ”sen”. Konsten av skjuta upp på obestämd tid (läs: för alltid) har nått oanade höjder. I större, allvarligare sammanhang blir detta ohållbart: ”Mycket prat, lite/ingen verkstad” gäller. Bara ett exempel: Pensionerna.

Nu låter jag som en veritabel gnällspik. Kör för det, men emellanåt låter jag mig tillfälligt förföras av ett och annat hopp och blir då faktiskt på ganska gott humör. Men i slutändan lär jag mig aldrig hantera den där efterföljande besvikelsen riktigt. ”Existerar över huvud taget några trovärdiga människor längre?” tänker jag då. (Apropå: Hörde i radio nyss om ett förskräckligt upprörande fall av arvsbedrägeri. Håhå Jaja. Sådant spär på…)

Hoppet tänds igen när något gott / utlovats. Jag får då så brått / att genast se framåt så smått / mot mål som jag än ej nått. / Borta är vips all tvekan som rått. / Jag skyndar att se om mitt hus. / Det är fint när tiden igen ter sig ljus. / Det sker nåt bra i vårvindens lätta sus./ Tillit är bra, dåligt är svekets grova grus./ Hoppfullhet ger mig ett saligt rus.

Jag vaknar plötsligt upp. Jag tror jag ser i syne: / Där dyker det upp: frustrationens fula tryne! Den svåra världspolitiken / gör mig riktigt ledsen och besviken. / Gäddan som simmar runt i viken / går ej säker för krokar från människoriken, / fastnar och hugger vilt i kalabaliken./ Trygga är varken folk eller fä i praktiken./ Personer strider hetsigt i bittra polemiken: / ”Du begriper inget, blir ett av de politiska liken!” / Så går spelet för den häpna publiken. / Trolösa tillverkar mycket i löftesfabriken. / Så blir mången av snacket jättebesviken.

Ord- och jordnära: Någon kan säkert tro eller tycka att jag är blåögd, lättlurad och naiv. Må så vara. Men om jag har ett slags ordsinne, så har jag även en sorts ”jordminne”. Hurså? Jo, som trädgårdsmästarson jobbade jag redan som liten i pappas handelsträdgård. Så visst minns jag hur mullen i trädgårdssängar och krukor kändes och doftade – lite luktminne sitter allt kvar, fast närminnet avtagit. Jag blir lite nostalgisk, ja se barndomsminnen! Apropå: i en av mina läsvärda böcker finns en liten skildring av ett 100 % upplevt barndomsminne: ”Tyska hoppet”.

Sture Alfredsons hemsida