Tyckasynd

Stackars mig! Mina visioner går upp i rök, / de förintas i pyrande bränder! / Lager på lager försvinner som på en skalad lök. / Om jag ändå kunde ta en sak i sänder / när jag virrar omkring i mitt kök. / Aj! Har ont i både rygg och länder, / då jag sliter med en massa stök. / På köpet har jag plack på mina tänder. / Mig hotar en fara bakom varje krök. / Hoppas förtvivlad att lyckan vänder. / Nej, jag är långt ifrån någon muntergök.

Ack! Jag är ej en av de turliga individer / som sorglöst och lätt på ytan simmar. / De säger aldrig att de nånsin lider / som jag som bara står i och rimmar! / De har aldrig känt bett av knott som svider / medan på mig det kliar i timmar. / På natten när maran mig rider / andra glatt tjoar och stimmar. / Jag vaknar i svett och kvider. / Jag ser inget guld som glimmar. / Har andra sett det i gångna tider?

Ve mig! Jag tror jag får spader! / Varför ska allt gå mig emot? / Problemen bara hopas i långa rader. / Varför? Och var har de då sin rot? / Jag kan alls ej lösa dessa charader, / bara strula vidare med mitt knot. / Livet börjar faktiskt likna en skvader*! / För min leda jag finner ingen bot. / Jag avundas andras bravader. / Jag känner mig som hustrun till Lot. **

*Ett fantasidjur: korsning mellan hare och tjäder. ** Enligt GT förvandlades Lots hustru till en saltstod.

Ojoj! Vilken klagolåt! Ska man verkligen ta allt det där på allvar!? Både ja och nej, tycker jag; naturligtvis vimlar det av överdrifter, men det är min stil i rimsmidet (jag har som synes den här gången varierat rimschemat). Men innehållet känns säkert igen, bortsett från de värsta – förhoppningsvis komiska – överdrifterna. För vem har inte någon gång känt sig riktigt nertryckt i skorna? Den erfarenheten delar vi väl alla, om än i varierande grad. Jag avser här givetvis förhållandevis korta downperioder, ur vilka man kan ta sig upp till ytan och snappa frisk luft igen. Livet är förresten att betrakta mera som en vågrörelse än som min något krystade skvader-metafor.

Någon uppmärksam läsare kanske reagerar mot rubrikens hopskrivning; borde det inte varit ett mellanslag, alltså Tycka synd? Jodå, men hopskrivet ser det mer ut som ett substantiv och jag gillar titlar med endast ett ord. För övrigt tror jag det är väldigt vanligt att man tycker synd om sig själv, när motgångar dyker upp. Under denna självömkan ligger det absolut nära till hands att skylla alla olyckor på andra. Det har jag inte gjort direkt ovan, kanske bara underförstått. (F.ö. har jag tidigare behandlat ämnen som skuld och lusten att skylla på andra: syndabockssyndromet).

Att jag dock sägs ”avundas andras bravader” markerar ju tydligt att jag skulle ha känning av den s.k. jantelagen. Det är sant att jag ibland kan ha en släng av den ”sjukan”, men inte särskilt mycket eller ofta, vill jag påstå. Vanligen missunnar jag inte andra medgång och lycka, i varje fall inte om framgången verkar välförtjänt. Jag tycker ändå att missunnsamhet är mycket vanligare numera. Detta kan delvis bero på det hårda konkurrenssamhället. Visst kan man tycka synd om andra också, men är det då alltid fråga om en renodlad medkänsla? Jag tror snarare att det ofta rör sig om en grumlig känsla förbunden med tanken att ”tur att inte jag är som han/hon som säkert har sig själv att skylla.” Ordet solidaritet har tyvärr närapå försvunnit ur det officiella språket. Empati är något av en bristvara i ett hårt stressat samhällsklimat.

Hur ofta hör man att goda insatser lovordas efter förtjänst? Alltför sällan i seriösare sammanhang, anser jag. Popmusik kan visst vara bra (smaken är ju olika), men den uppmärksamhet som media består den är ganska överdriven, på andra genrers bekostnad. Det är ingen hejd på känslosvallet när det gäller idrott: antingen tummen upp eller ner – knappast några mellanlägen. Jag gillar att se på fotboll i tv, speciellt nu med spännande VM-matcher. Emellertid är jag tveksam huruvida den omåttliga nationalismen som svämmar över alla bräddar runt de välfyllda jättearenorna enbart är av godo. Starka känslor är på gott och ont; ”vi” kontra ”dem”-mentaliteten har inte sällan ödesdigra följder. Det måste finnas gränser. Samtidigt älskar jag engagemang: ”Att modigt ränna fors är ej som att sitta med armarna i kors”!

Förresten: Ta med ena handen, ge med den andra: det är så vi brukar umgås med varandra.

Slutligen återfaller jag i den lite uppgivna jargong som jag inledde med:

Känns det nästan som att du går i väggen? / Du känner dig trängd; men var är beläggen / för att utrymmet faktiskt blir allt trängre, / så att du knappt kan röra dig längre? / Det är klart att din förlamning visar / att du likt många i samma läge krisar. / Orörliga i nöd är även många grisar.

Sture Alfredsons hemsida