Ungdomskultur som utmaning
Erling Bjurström
Seminarium 30/8 2001
”Verkstaden”, Stadshuset Skövde
Detta seminarium ingick i projektet UTMANINGEN som utgjorde en viktig del i Skövdes 600-årsjubileum. Enligt presentationen i programmet är docent Erling Bjurström medie- och samhällsforskare verksam vid Arbetslivsinstitutet, Norrköping. Han uppgav att han forskat om ungdomskulturer – det finns många – i 20 år. Han nämnde sin bok Högt och lågt som behandlar detta ämne. Programkatalogen sammanfattar kort frågeställningarna: ”Ungdomskulturer har i alla tider utmanat samhällets värderingar och normer. Så gör också dagens ungdomskulturer. Men vad ligger egentligen bakom dessa utmaningar? Hur ska man förstå dagens ungdomskultur? Och vilka utmaningar kommer morgondagens ungdomskultur att ställa oss inför?”
E B började med att tala om myter kring modern ungdomskultur. Man har påstått att detta fenomen skulle vara något nytt som uppstod på 1950/60-talet. Men historisk forskning har visat att drag som återfinns hos ungdomsgrupper och subkulturer från mitten av förra seklet faktiskt kan spåras långt tillbaka i tiden. Dessutom är dagens fenomen av relativt liten omfattning jämfört med under vissa tidigare skeden. Här nämndes Sparta i det antika Grekland, där dyrkan av unga soldater var mycket utbredd och påtaglig. Således finns det trådar som leder långt tillbaka.
E B ville också visa hur man kunde tänka sig vad som kommer att hända med ungdomskulturen i framtiden. Men först ville han låta oss se vad som nu uppfattas som modernt men som hela tiden kan härledas till tidigare riktningar. Den svenska folkskolan grundades 1842, en viktig händelse i detta sammanhang. Det är dock först under 1900-talet som moderna mönster hos ungdomars beteenden framträdde och fångade forskares intresse.
Det är fråga om ett mångkulturellt fenomen; det har aldrig funnits så många stilar som nu. Det är en oerhörd spridning; det finns egentligen ingen vanlig ”normal” ungdom idag, menade E B. I storstäderna tenderar den vanliga ungdomen faktiskt att försvinna. De olika subkulturerna som skejtare (skatare?), dödsmetallare o.s.v. skiljer sig åt bl.a. genom olika kläder och frisyrer.
Emellertid går detta igen som sagt: nästan samma idéer dyker upp århundrade efter århundrade. Sokrates och Platon hävdade att ungdomar behövde förebilder via s.k. mimesis, d.v.s. gestaltning av verkligheten i litteratur och konst. Lösningen på antikens ungdomsproblem skulle vara att äldre män var förebilder för de unga, vilket dock var mindre lyckat, sa E B.
En tanke som ofta framförts är att generationsmotsättningarna mellan unga och gamla numera ökar alltmer. Men undersökningar har visat att många unga faktiskt har samma värderingar som de vuxna. Däremot förekommer yttre skillnader, som att unga föredrar andra sätt än äldre att klä sig. Samtidigt märks skilda förhållningssätt ungdomar emellan; det bildas alltså grupper som avskiljer sig från varandra. Sammanfattningsvis: Ungdomskulturer är ingenting nytt men stilarna växlar förstås. Det existerar inga egentliga generationsmotsättningar, något som väl förvånar många.
På 1890-talet uppträdde i Stockholm en grupp killar med egen stil och beteckningen grilljannar. Från England hade man lärt att grilla kött, därav namnet grilljanne, sägs det. De fördömdes av de äldre för att de gjorde sig märkvärdiga. ((Troligen har förleden grill i stället med griller=underliga idéer att göra. Min anm.))
Nästa grupp som kom på modet var kväsarkvantingarna som älskade att dansa till kväsarvisor – jämför Kväsarvalsen. De bar ”kväsarmärken” och s.k. vegamössa med bruten skärm och byxor med utsvängda ben. Axel Högland i Strix förknippas med gruppen, han förlöjligade dem. Det bildades ett slangord ”kväsarrynkor”, det var de första flickorna som rökte. En ny livsstil för både män och kvinnor tog fart genom tobaksrökningen. Det förekom bråk med kvinnor, kanske främst på grund av den opassande cigarrettrökningen. ((Apropå kvanting: enligt Wessén, Våra ord går det tillbaka på ett svenskt dialektord: kvant=liten pojke. Min anm.))
Söderamrisar (söderamerikaner) hade speciella snobbkläder som deras mödrar sydde. De ville markant skilja ut sig från arbetarklassens ungdom. 1918 introducerades jazzen i Sverige och snart blev jazzgossarna en mycket spridd företeelse. Ett av deras kännetecken var att de lät håret växa långt. Jämför schlagern Jazzgossen samt revyn med samma namn av Karl-Gerhard. Jazzgossarna stämplades ofta som homosexuella (för sitt utseende?). Jazzgossfenomenet, som spreds från storstäderna ut på landsbygden, höll i sig fram till 30-talet.
Pjattarna, som genom den nya musikstilen gav upphov till beteckningen swingpjattar, kallades också snajdare. Nalensnajdare var naturligtvis de som dansade på Nalen i Stockholm. De motsvarar idag ungefär stilare. Skillnaderna var subtila; ett kännemärke för t.ex. pjattar var att de bar vita sockor. Swingpjattar fanns fram till 50-talet. Redan på 30-talet kom Alice Babs i ropet med sången och filmen Swing it magistern! Det uppstod Babsklubbar på många håll.
De vuxna hade ofta andra värderingar än tidens uppväxande släkte, så det förekom förstås hårda angrepp på de ungas nya livsstil. 40-talets swingpjattar var en nedsättande eller skämtsam benämning, och det vardagliga ordet pjatt används ju än idag i betydelsen obetydlig person, ynklig stackare. Swing anger just en svängande rytm, speciellt i jazz. Denna stil var typisk för storbandsjazz på 1930-40-talen.
Skinnknuttarna, alltså unga motorcyklister som uppträder i gäng, bildade en ny typ av ungdomskultur som blev mobil. De vurmade för de populära speedwaytävlingarna och var gärna klädda som Varg-Olle (Olle Nygren i klubben Vargarna). Mobila var givetvis även raggarna som ju var bilburna. De kom att symbolisera mycket av ungdomsproblemen under 50- och 60-talen, åtminstone för den äldre generationen. Dessa ungdomar hade vanligen arbete och tjänade pengar som behövdes till raggaråken, de stora amerikanska bilarna. E B ställde frågan: Varför just amerikanska bilar? ((Själv tycker jag det var naturligt att de skulle komma från USA, eftersom dess makt och inflytande växte enormt efter andra världskriget. Jämför jämväl läget idag. Min anm.))
Raggarkulturen förde faktiskt vidare, från far till son, en hantverkstradition som höll på att nästan försvinna: de unga lärde sig meka med bilarna – en modern form av hantverk alltså, när de arbetade som hobbymekaniker. En hel del raggare körde Cadillac, en överklass- och statussymbol, som självfallet inte var något för vanliga arbetare.
F.ö. hade man en optimistisk tro på socialdemokratisk välfärdspolitik som hade framgång. Raggarkulturen, som onekligen hade en machoprägel, upprörde dock många äldre, kanske främst därför att killarna plockade upp tjejer i sina rymliga bilar. Emellertid skulle manskulturen snart börja ifrågasättas. Bilder från raggartidens början brukar visa raggarslagsmål och en polisbil i närheten med poliser som avvaktar utan att ingripa. E B ansåg att dessa skärmytslingar var en förlängning av de gamla byslagsmålen. Omkring 1955-60 avtog bråken och upphörde sedan. ((Jämför verbet ragga /upp/ som ju också fått en vidare betydelse. Min anm.))
Inom musiken dök nya stilar upp och grupper bildades av unga som diggade sina speciella favoriter; dixies älskade förstås dixie/land/jazz och beboppies spisade bebop (från 40-talet). Vad dixies beträffar hade både pojkar och flickor samma kläder – det första unisexmodet. Rent allmänt – det gäller alla grupper –är det fråga om reaktioner på förändringar i samhället.
Från medelklassen kom modsen, som kan härledas ur dixiegruppen. Bekant är Stefan Jarls film De kallar oss mods. De kom fram mot slutet av 60-talet och kom till en början från medelklassen, senare även från arbetarklassen. Liksom i andra stilar kan man skönja en påverkan av förändringar i skolsystemet. Fram till 60-talet var klasskillnaderna stora, men i och med grundskolans genomförande minskade dessa. (Grundskolan, införd 1962, föregicks av försöksverksamhet med enhetsskolan.) 60-talets ungdomsrevolt utgick förresten från medelklassen. ((Eng. ordet mod (sing)/ mods (plur) som inlånats är förkortning av eng. modern/s/. Min anm. ))
I Sverige fanns en slags progstil (av eng. progressive), vars anhängare kännetecknas av att de brukade bära runda läsglasögon och afganpäls. De var intellektuella unga som ville visa solidaritet med tredje världen. Men under 60/70-talet uppträdde nya ideal och progstilen minskade. De uppstod en rörelse bland en del unga som var emot kommersialismen, men den hade föga framgång; protesten misslyckades snarast. De som revolterade hade övervägande högskole/universitetsutbildning och medelklassbakgund. Numerärt var de i slutet av 60-talet 60.000-70.000 anhängare.
Det bildades förgreningar av flera ungdomsrörelser, varvid man gjorde nya tolkningar av gamla symboler. Hårdrockarna var på 60-talet ofta hemmahörande i huvudstadens förorter. Det finns hårdrockare än idag liksom raggare förstås. E B har ändå funnit att en del stilar ser ut att försvinna, eller rättare sagt: en stil tas över av nästa generation. En tradition förs gärna över från 60/70-talet.
En formlig explosion av nya stilar finner vi i syntare, punkare och rastas (rastafari). Den sistnämnda har inspirerat reggaemusiken. E B framförde en intressant iakttagelse: Punkare, vanligtvis från övre medelklassen, har i media framställts som revoltörer mot samhället – eller som dess symptom på kris. Han menade att detta inte stämmer; sant är i varje fall att deras popmusikstil, utmanande uppträdande, klädmode, sminkning m.m. väckte uppseende.
En helt annan stil uppvisar discofreaks som självklart roar sig på diskoteken. Det var på 70-talet som punkarna först förbluffade många. Så även skinheads, båda typerna existerar fortfarande. Vidare nämndes speedmetal; den stilen har fått avläggare i trashare och sleezare samt dödsmetallare. Den sistnämnda gruppen är tydligast. ((Jag måste reservera mig en smula för stavningen, flera av termerna har jag aldrig träffat på i skrift; de har ju för det mesta ett identifierbart engelskt ursprung , t.ex. sleezy=sjaskig. Ofta blir det en besynnerlig eng.-sv. blandform. Min anm.))
Ravekulturen (rejv-) är välkänd för de flesta via media (rave=yra, tal a lidelsefullt). Slutligen nämnde E B indipoppare, hiphoppare och rappare. Här slutar uppräkningen av en mångfald stilar. ((Möjligen har jag missat någon. Min anm.)) Som forskare har han ställt intressanta frågor i intervjuer med ungdomar, t.ex: ”Varför tyr ni er till just den gruppen eller stilen? Betraktar ni er själva som sådana?” Mellan 30 och 35 stilar har han kunnat identifiera i storstäderna, främst i Stockholm och Göteborg. I sin forskning har E B pekat på viktiga faktorer som kan förklara mycket: kön, bakgrund, samhällsklass osv. Särskilt signifikant har elevers utbildningsval i gymnasiet visat sig vara. En del stilar finns bara på vissa linjer; men det är självklart inte så att någon frågar sig: ”Ska jag bli hiphoppare?” när de väljer utbildning.
Andra ingredienser i den sammansatta bilden av ungdomskulturer gäller bl.a. framtiden: Vart är de på väg? Vilken sorts film/video plus de ungas reaktioner på dessa är också av intresse i sammanhanget. Har de några förebilder som presenteras i media? Knappast. Det handlar i hög grad om identitet – och hur skapas den? Förr berodde den mest på arv men inte nu längre. Visserligen väljer många ungdomar sin utbildning inom sina föräldrars utbildningssfär, men de gör ändå inte exakt samma val som föräldrarna en gång gjorde. De lever som bekant i en brytningstid, vars mönster karaktäriseras av större rörlighet än förr. Kan man säga att ungdomar ”köper” en livsstil i och med identitetsvalet? E B menade att det även bland dem finns en identitetsmarkör, nämligen yrkesutbildningen.
Vad utbildningssystemet beträffar, råder förstås konkurrens även i skolan; alla kan inte bli det de helst vill, t.ex. läkare. Det finns olika slags begränsningar när det gäller att skaffa sig en identitet. När det gäller den personliga identiteten ställer sig alla unga frågan: ”Vem är jag?” och ”Hur ser andra på min identitet?” Var och en ger någon form av svar. Angående den viktiga frågan om samhörighet/stilgemenskap frågas: ”Vilka är vi?” Andra undrar ju vilka de är (en sorts definition utifrån). Faktorer som bestämmer identiteten är val av utbildning, väg, linje etc. De som väljer en utbildning med låg status är medvetna om att det är en lågstatusutbildning. Nyckeln till att förstå allt detta är att titta på skolan och fråga hur de unga ser på varandra. Skolan är ju det viktigaste, men den har förändrats, bl.a. genom att valmöjligheterna reducerats mycket: tidigare fanns hela 17 olika alternativ.
Efter pausen frågade någon: Var fanns tjejerna bland alla ungdomsgrupperna du nämnde? De där ungdomsgrupperna var ju så grabbiga. Media i synnerhet, och i stort sett hela samhället fokuserade ju på män. Är det inte killarna som står i förgrunden nu med? Svar: Det var tre gånger fler grabbar än tjejer som var skejtare. Inte oväntat tycker flickorna att det är kläderna som är viktigast som kännetecken för en grupp. Därför är det faktiskt fler tjejer än killar bland punkarna, som ju utmärker sig speciellt genom sitt yttre.
68-revolten var mest de unga männens värld; utvecklingen har dock sedan dess gått mot större jämställdhet. Är det kanske så, att det är viktigare med identitet för unga män än för unga kvinnor? I intervjuerna har naturligtvis frågor om konsumtionsvanor tagits upp. När flickor ska köpa kläder brukar de prova i provhytt, vilket inte pojkar gör. En annan publikfråga: Byter tjejer stil när de byter kille? Svar: De provar sig kanske fram när det gäller stil. F.ö. märks mer konservatism från och med gymnasiet.
En liknande fråga rörde stiltrohet. Som redan antytts tar andra unga gärna över en ”gammal” stil som då ändras en del. Det är inte ovanligt att den förra stilen blivit för populär och tycks behöva en makeup. Jämför dock raggarna som levet kvar; en del av dem är nu i 50-60-årsåldern. Inom ungdomskulturerna kvarstår således vissa drag för livet. Märk att de äldre nu mer än förr försöker anpassa sig till ungdomskulturerna. Exempel: Ca. 10 år efter punkgenombrottet förekommer det att äldre damer färgar håret blått! Förhållningssättet har skiftat: det anses nu normalt att unga ärver stil t.o.m. av äldre. En rejvtjej tillfrågades varför hon blivit rejvare, hon svarade: ”Jag fick uppslaget av morsan.”
Det finns stilar som inte haft några tydliga markörer, exempelvis hippies på 60-talet. Frågan om vad som kom först – ägget eller hönan – kan vara svår. Klart är emellertid att när någon uppfunnit en stil så sprids den ofta snabbt. Men det är som vi sett inte helt lätt att hålla kvar den ursprungliga stilen och dess betydelse. Skinheads kom före beteckningen rasister; sambandet är klart, fastän den senare benämningen fick en ny innebörd. Vi d en differentiering tappar de ursprungliga markörerna sin laddning. Kombinationer av olika stilar kan också uppstå. Värderingar och normer skapar tabun.
Dödsmetallare är lätta att känna igen på deras slappa sätt att gå, berättade E B. De går sakta, framåtlutade! Intressanta är dock texterna till hårdrocken de spelar: de frossar i katastrofer, slakt och mord. Anmärkningsvärt är att de inte handlar om kärlek – är de ointresserade av sex? Musiken i death metal är komplex och snårig och sången är guttural: ”kommer från graven”. Många av dödsmetallarna är veganer som känner ”likdoften från McDonalds”. E B ansåg att de dödsfixerade och bloddrypande texterna kunde ses som en reaktion på vår tids stora tabu: döden.
Hur ser vi på kroppen? Vackra, sexiga unga kroppar är vad som gäller, enligt media och reklambranschen i synnerhet. Döden ska ej synas – samtidigt som samhället är belägrat av djävulsk ondska. Death metals protestlåtar har väckt uppseende. Kanske deras förhållningssätt signalerar en omsvängning i synen på döden som tabubelagd, kliniskt osynliggjord under 1900-talet, medan vi i stället översköljs av kroppsideal. ((Märk att förra seklet var historiens värsta vad förtryck, krig och ett ofantligt antal dödsoffer beträffar! Min anm.))
E B sa tydligt ifrån att hans något spekulativa tolkning av death metal-stilen absolut inte skulle förväxlas med s.k. satansdyrkan (satanism). Snarare representerar dödsmetallarna en antisatan-stil. Media ger ofta en felaktig bild av dem genom koppling till satanism. Däremot är det riktigt att stilen black metal har samröre med satan.
E B kom sedan in på framtiden: Vad händer? Vilka förhållningssätt kan man förvänta sig hos ungdomskulturerna? Våldsvideor vållade en väldig debatt och moralisk panik på 80-talet. Nu blir folk inte längre så upprörda, vilket kan tyda på att det är en omsvängning på gång. Den första vågen av moralisk panik kom på 60-talet, och hade med något så oskyldigt som cykling att göra: varning för åkommor med tio års verkan! Präster varnade flickor för att cykla; fenomenet kallades ”bicycle slope” och är svårt att förstå idag, då ingen grogrund för moralpanik tycks finnas. Det beror nog på tappade värderingar i ett alltmer heterogent samhälle. Vi har onekligen fått ett multikulturellt Sverige, där differenser i i ungdomskulturen får ökad acceptans.
Apropå våldsvideodebatten: ganska nyligen var det en annan diskussion i media, nämligen om rejvfester med narkotika. Gudrun Schyman spädde på debatten genom att besöka ett rejvparty. Alldeles färsk är ju debatten efter våldsamheterna i Göteborg under EU-mötet; den pågår ännu och har blivit ganska nyanserad. Det har blivit allt vanligare att protestera, vilket väl tyder på en ny syn allmänt sett. Det verkar som om äldre har fått en något större förståelse för ungas protester, såvida de är fredliga. Man har sagt att stenkastarna ofta har ”vänsterföräldrar”. Som sagt: den ökade differentieringen i samhället förefaller slå igenom i större acceptans beträffande ungdomskulturen. Kanske blir man generellt mer tolerant gentemot fundamentalister som nynazister – och fascister? En ökande acceptans överlag ger tyvärr mer utrymme för oacceptabla riktningar med aktiva extremister.
De som först känner av vart vinden blåser är de unga som är känsliga och öppna för förändringar. Kommer vi att få mer problem med nazism framöver? Troligen. Sedan Sverige började bli mångkulturellt kom den etniska aspekten till tydligt uttryck, t.ex. i hiphop-stilen. Vit maktrörelsen söker skapa en historisk symbolik, ej blott ”Tredje rikets” symboler används, utan man har även gripit tillbaka på vikingasymboler. Förresten ökar tillgången till alla tv-kanaler differentieringen.
På 1800-talet såg den moderna turismen dagens ljus; här fanns mycket pengar att tjäna. Nu kan man tala om upplevelsekonsumtion, som flitigt utnyttjas kommersiellt. Det är ungdomskulturen som drivs av lusten till allt ”häftigare” upplevelser, såsom bungy-jumping, bergsbestigning etc. Ungdomskulturen vill gärna skapa otillåtna aktiviteter. Kanhända var just upplevelsen viktigast för många demonstranter i Göteborgskravallerna. Det politiska syftet skymdes avsevärt. En fortsatt debatt behövs: Varför är det så viktigt att uppleva spännande saker, att jaga nya upplevelser? Beror det på att livet inte känns autentiskt, alltför inrutat och tråkigt? Klart är i vart fall att den mångfacetterande ungdomskulturen är utsatt för stark kommersiell exploatering. Men det finns förstås icke-kommersiellt präglad verksamhet; fotbollshuliganerna kan tänkas söka starka upplevelser i första hand.
Erling Öhrnell (ansvarig för projektet Utmaningen) riktade uppmärksamheten på en del museers nya giv: man vill förvandla dem till ”upplevelserum” – nu en tydlig trend i museivärlden. Det gäller givetvis att locka mer och framför allt ny publik (målgrupp=unga) för att göra verksamheten kommersiellt bärig. En annan klar tendens är ungdomskulturens internationalisering – och det globalt. Hiphop praktiseras i Japan likaväl som i USA o.s.v. Nordic Scan Music har rötter i Jamaica t.ex. Naturligtvis reser unga mycket och upplever spännande saker. Sverige har tidigare inte exporterat ungdomsstilar utan importerat alla utifrån, vanligen från USA som bekant.
Svensk nynazism har uppmärksammats en hel del utomlands. En viktig orsak till dess relativt stora betydelse inom ungdomskulturen är den tilltagande segregationen i vårt land. Nya klassklyftor uppkommer, vilket kommer att betyda mycket för framtidens skiftande ungdomskultur. Utbildningsvalet plus ökande motsättningar mellan ungdomskulturella grupper kommer att spela stor roll. Stigande kriminalisering av vissa grupper är att vänta, särskilt i storstäderna. Tendensen till en våldsinriktning som har kriminellt och etniskt ursprung kan mycket väl förstärkas, något som självfallet är farligt. Skinheads är nästan utan chans utbildningsmässigt, och bland en del andra grupper, exempelvis kickers med invandrarbakgrund, är brott vanliga.
Det pågår som bekant stora förändringar som kommer att ändra eller reducera relationerna mellan generationerna. Genteknikens framsteg kan ge svårbemästrade följder som väcker etiska frågor. Nu finns möjlighet att fabricera liv medelst stamceller – för att inte tala om kloning. De som nu är unga måste snart ta ställning till allt detta, och det blir inte lätt. Inom tio år måste beslut tas, ansåg E B. Men dessförinnan är det nödvändigt med en grundlig debatt. E B sa vidare att ”designerade” människor är planerade; t.ex. hjärtbyten är redan tekniskt möjliga via stamceller. En väsentlig etisk framtidsfråga är: Hur mycket får man manipulera? E B förmodade att de nu unga kanske kommer att ge svar som de äldre ogillar. Spörsmål av etisk typ rörande genetiska problem blir en större utmaning än någonsin tidigare.
Vilka svar som kan ges bottnar i den grundläggande frågan: Vad är en människa? Vilken värdegrund ska vi stå på? De unga är ofta känsliga som seismografer. Det berättades om en mycket ung pojke som redan funderat över frågan om organdonationer (som ju främst angår betydligt äldre personer). E B undrade: Var står skolan i etiska och existentiella frågor? Framförhållningen är allmänt dålig, för man undviker helt enkelt svåra frågor. Skolan är ej förberedd för den sortens frågor. Nu när teknik och vetenskap utvecklas så snabbt , är det alldeles klart att debatten om etik och moral inte alls hänger med. Om tio år – då blir det allt debatt!
Den förut så tydliga gränsen mellan människa och djur är på väg att upplösas; veganrörelsen är ett tecken på det. Kommer dagens veganer att bli morgondagens hjältar? Växer det fram en ny inställning till civil olydnad? Nu råder närmast handlingsförlamning, tycks det. Finns det något ”rätt” svar? I alla fall inte ännu, framhöll E B.
En annan fråga löd: Behövs förebilder? Saknas inte manliga förebilder? Svar: Sådana förekommer, men det är fel förebilder. De unga vill ha förebilder, men de har inga nära dylika. Risken är att det bara är retorik när man säger att unga ska ha hjältar att se upp till. Det viktiga är: Vilken sorts? Rock- eller idrottsidoler? En sak är säker: försvunna förebilder återupplivas inte. När det gäller våldsbrott som unga begår är det ofta äldre kamrater som varit negativa ”förebilder”. Tvärtom vad media brukar ge sken av har många unga faktiskt bra relationer till föräldragenerationen. Förståelsen generationerna emellan ökar t.o.m. Vuxna är nuförtiden ”besatta” av barnens tillvaro, medan den vuxna generationen förr bara betonade en sak: barn ska lyda.
Äldre talar ju gärna om den gamla goda tiden: ”Det var bättre förr.” Men sanningen att säga var det mycket som var både bra och dåligt. En annan fråga löd: Borde man inte ha demokratiska fora, där just unga kan utöva inflytande? Svar: Det är lätt att skapa en sorts skendemokrati för unga; de känner sig då knappast delaktiga – ordet ”projektdemokrati” nämndes. E B sa att i det s.k. Fryshuset i Stockholm verkar det vara ungdomar som är delaktiga – även tillsammans med äldre. Men det är ett stort problem att de som är där saknar jobb. Därför sa sig E B vara ambivalent till det hela.
1967 förbjöds barnarbete i Sverige. Nu blir många unga hela 25 år gamla innan de eventuellt får arbete. De blir alltså sent – alltför sent – delaktiga i samhällsproduktionen. Ungdomstiden har förlängts genom den långa skolgången. Somliga kommer sedan aldrig ut i produktionen – blir ”pensionärer” direkt! I slutet av 60-talet försvann hatten: unga slutade bära hatt, många äldre också. E B ansåg att detta var ett tecken på att ingen ville vara gammal. Det ställdes i mångt och mycket större krav från samhällets sida, och alla ville vara unga.
Rädslan för döden hänger säkert ihop med det svenska samhällets sekularisering, men den s.k. privatreligiositeten ökar dock. F.ö. tycks de vuxna ha abdikerat; de sägs vara ”försoffade, förstenade och tråkiga”. E B framhöll att ungdomsproblem har sin rot i vuxenproblem. Vi fokuserar på ungdomen medan vi undviker de äldres problem. Exempelvis talas det mycket om ungdomsvåld; men varför talar man tyst om vuxenvåldet? Detta utgör faktiskt trå tredjedelar av allt våld! Varför vänder vi då inte blicken mot oss själva? Varför definierar vi ej våra egna ”vuxna” problem? Det är vanligt att man avgränsar de unga som grupp, att man sätter etikett på dem. Överlag är det på modet och kommersiellt gångbart att gruppera människor i ålderskategorier. Vad innebär det att vara vuxen? Det är svårt att ge ett exakt svar.
Det är tyvärr så att forskning om ungdomskulturer är i stort sett okänd bland lärare. Det försiggår skolforskning både i och utanför skolan. Det är en uppdelning som är olycklig, då den kan leda till motsättningar. Det behöver forskas om skolans roll inom ungdomskulturen, ty lärarna känner oftast inte denna närmare. Fr.o.m. 1950-talet var det gatugäng som bildade basen för ungdomskulturen. Det satsas inte tillräckligt på forskning på denna kultur; det anslås mindre pengar nu än tidigare; sådana forskningsinsatser har lägre status. Men till debatter om videovåld tycks det finnas pengar.
Min kommentar 2001
Innehållet i föreläsningen var intressant och framförandet kunnigt, rappt och engagerande, vilket också märktes på de frågor som ställdes av några bland åhörarna. För att anknyta till ett par föregående likaså intressanta seminarier som ingår i Utmaningen och som jag refererat, fäste jag mig nu för det stora antalet skilda stilar i ungdomskulturen, vilka jag mest bara flyktigt kände till (några av de nya var mig obekanta). Alla dessa stilar vittnar om uppfinningsrikedom och kreativitet (jämför T Jurells föredrag om kreativitet; detta referat återfinns också på min hemsida).
Utan tvivel har både yngre och äldre vuxna många förutfattade meningar om dagens ungdom. E B:s korta historiska tillbakablick visade att det alltid funnits något av en generationsklyfta mellan gamla och unga, vilket i och för sig är ganska naturligt. Att kategoriindelning och grupptänkande är så utbrett på ömse håll, å ena sidan mellan de många ungdomsgrupperna, å den andra mellan unga och vuxna/gamla, har onekligen en del negativa konsekvenser. Fördomar grupperna emellan finns det gott om; allvarligast är väl den etniska diskriminering som nått vårt mångkulturella land. Kulturmöten kan lätt bli kulturkrockar – jämför Mirko Takacs lysande seminarium som tack och lov följs av ännu ett i oktober.
E B varnade för nynazisters och andra extremisters fortsatta aktivitet framöver. Visserligen har samhället med rätta reagerat på deras emellanåt brottsliga verksamhet, men i media glömmer man vanligen bort att sätta in företeelsen i ett politiskt, ekonomiskt och socialt sammanhang. Som världen ser ut idag förvånar jag mig inte över utslag av extremism. Vi ser många former av protester som nu är befogade utan att man går till överdrift. Men att unga människor i de vuxnas ögon gör övertramp är förståeligt. De som reflekterar har visioner om ett bättre samhälle, medan de äldre ej sällan med näbbar och klor försvarar det gamla som håller på att urholkas. Jag vill påstå att många vuxna saknar sinne för långsiktigt tänkande och gör allt för att kortsiktigt försvara sina revir och vunna fördelar. Jag håller givetvis med E B om att vi i den äldre generationen borde rikta blicken mot oss själva och inse följderna av vårt tidigare handlande. Jag är övertygad om att dagens ungdom är övervägande bra, en del av dem rentav beundransvärda. Därför är jag trots allt försiktigt optimistisk inför framtiden.