Utvecklingens drivkrafter
Om fattigdom, rikedom och rättvisa i världen
Stefan de Vylder
26/1 2004 Högskolan i Skövde
Denna föreläsning ingår i serien Hur bekämpar vi fattigdomen i världen? Utveckling , rättvisa och ansvar. Högskolan i Skövde och Biståndsingenjörsprogrammet inbjuder till tre föredrag om utvecklingsfrågor.
Stefan de Vylder (S d V) är nationalekonom och expert på internationell ekonomi. Citat ur informationsblad om hans bok Utvecklingens drivkrafter (Forum Syds förlag): ”Stefan de Vylder har tidigare bland annat arbetat på Sida och som docent i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. Sedan många år arbetar han som fristående forskare och konsult. Som konsult har han på senare år bland annat arbetat med ekonomiska konsekvenser av hiv/aids, jämställdhet, landsbygdsutveckling, handels- och globaliseringsfrågor samt frågor om barns rättigheter.” (I detta informationsblad ställs även frågan: Har världen blivit mer eller mindre rättvis på senare år? (Jämför nedan)
Ansvarige för Biståndsingenjörsprogrammet Per Hellström (P H) hälsade föreläsaren och de närvarande välkomna och nämnde de experter som deltar i denna föreläsningsserie. Förutom Stefan de Vylder s föreläsning ingår i serien Måste u-länderna genomgå samma utveckling som vi? av Anders Wijkman, EU-parlamentariker, samt Näringslivets roll i den globala utvecklingen av ambassadör Mia Horn af Rantzien. Per Hellström (P H) hade läst S d V:s bok Utvecklingens drivkrafter vilken han varmt rekommenderade. ((Alla tre föreläsningarna återges i resuméer av mig och kommer att återfinnas på min hemsida. Min anm.))
S d V tackade för inbjudan och frågade direkt vilka av de närvarande som hade läst nationalekonomi. Publiken var ganska talrik men det tycktes bara vara P H som gjort det. Föreläsaren sade att frågor kunde ställas när som helst under föredraget. Han nämnde helt kort om sin bakgrund: han hade bl.a. tjänstgjort på Handelshögskolan och arbetat som konsult i u-länder och i Sverige. Som nationalekonom har han speciell inriktning på utvecklingsfrågor men påpekade att han inte framträdde som representant för någon institution.
Hans nya bok Utvecklingens drivkrafter behandlar bl.a. handels- och biståndspolitik. Naturligtvis innehåller boken mycket mer än vad han här kunde hinna sammanfatta. I idéhistorien gör man ”stamträd” och S d V tyckte att utvecklingsteori är ett intressant område. Han gjorde några nedslag i historien: 1776 utkom Adam Smiths The Wealth of Nations. Sedan nämnde han i rask takt Malthus, Karl Marx, Keynes m. fl. ((Det var lite mer än en uppräkning av namn, de välkända personerna karaktäriserades mycket kortfattat eller inte alls. Givetvis hann jag inte notera allt. Min anm.)
Under 1960-1970-talet uppstod skolor med olika uppfattningar i ekonomiska frågor: nyliberaler, strukturalister och andra. Det blev bråk mellan dessa om hur man skulle se på förhållandet mellan rika industriländer och fattiga utvecklingsländer. Nu är läget lugnare efter det att man under 80-90-talet kommit fram till en samsyn i stort; S d V talade om The Washington Consensus som bildade skola då. Nyliberalismen och privatiseringsvågen blev tongivande och Världsbanken påverkades naturligtvis. IMF (International Monetary Fund) fick allt större inflytande och krävde avregleringar.
Det finns dock flera skolor som ser olika på institutionernas roll. Vissa hävdar att samhällsinstitutionerna är nödvändiga för en framgångsrik utveckling. Kritiska slagord mot den nyliberala trenden hörs från alternativa skolor och organisationer som Attac och särskilt från WSF (World Social Forum) under den stora konferensen helt nyligen i Bombay (Mumbai) i Indien. Tidigare var det ett stort möte i Porto Allegre i Brasilien. Då som nu riktades skarp kritik mot världshandelns nuvarande utformning, inkl. mot biståndsgivare och västregeringar.
Var står vi nu? – Vad vi är överens om.
S d V hade listat dels vad experterna är överens om, dels vad man inte är överens om. Han började med den första listan som sammanfattar den dominerande synen hos utvecklingsforskarna idag. Det handlar om att fånga in de utvecklingsteoretiska linjerna; först har D d V alltså sökt återge en samsyn. Här hänvisade han till sin nya bok. I ett kapitel som handlar om Sverige frågar han: Vad kan vi lära av denna syn på utvecklingen – och vad kan vi inte lära av den? Exempelvis: Hur ser man på utbildningen? Man är överens om att en grundutbildning åt alla är mycket viktigt. Det innebär naturligtvis att kunna läsa och skriva. Redan 1875 var 99 % av svenskarna läskunniga! Men Sverige var då ännu fattigt, många emigrerade som bekant till Amerika. S d V gav ett bra motargument gentemot dem som klagar på att utbildningskostnaderna blivit för höga och måste nedbringas. Dock står det klart att vi inte har råd att låta bli att höja utbildningsnivån.
Vad är det övergripande målet? Det är mänsklig utveckling. S d V refererade till den kände indiske nationalekonomen A Sen, nobelpristagare i ekonomi: ”Increase human capability!” (Human Development Report). Det är således människans allmänna förmåga och potential som man skall satsa på. Människans kapacitet är förstås ett mångdimensionellt begrepp. Märk att ekonomisk tillväxt bör betraktas som ett medel, ej som ett mål i sig.
Fattigdom är också ett mångdimensionellt begrepp. Att förvärva kunskap och kontakter är viktigt för att kunna häva fattigdom; det handlar om mycket mer än bara pengar. ”En ansvarslös ekonomisk politik är sämre än en klok och ansvarsfull. Men …” stod bl.a. att läsa på overheadbladet. S d V kommenterade att det är ett banalt konstaterande men saken är ändå klurig. Vad är en ”lagom” inflation? 1 %? Nej. Kanske 2 %? Eller är rentav 0 % inflation rätt? Det kan man diskutera, och i anslutning till detta är frågan då: Vad är en ansvarsfull politik? Det hela är komplicerat.
Joseph Steglitz är en välkänd ekonomisk kommentator i USA, och han är numera kritisk mot den politik som han förr trodde på. Han ifrågasätter faktiskt IMF. Han undrade om inte en 40-procentig inflation vore rimlig! Det var ju som att svära i kyrkan; han fick mycket riktigt sparken från sitt jobb. Många länder har haft och har stora finansiella underskott, t.ex. i Sydamerika. IMF:s universalmedel har då alltid varit: Banta! Men vi ser ju vad som är dåligt resp. bra. Hur gå från BAD till GOOD? Det finns nationalekonomer som tror att de vet precis vad som skall göras – se upp med dem! varnade S d V. Han illustrerade BAD genom att rita tilltrasslade trådar kring ordet, och skrev också WORSE – med en ännu trassligare härva. Det är åtskilliga länder som gått från ”bad to worse”. ((Jag tror inte S d V gav några konkreta exempel från sin bok /som jag saknar/. Ämnar kolla i boken efteråt och kanske korrigera eller komplettera mitt referat. Min anm.))
Det går inte att ge ett recept för ekonomisk utveckling som passar alla länder. Det är inte blott fråga om funktionen, man måste skapa en marknad som håller. Det görs ekonomiska modeller som man tror ska fungera i en komplicerad verklighet. Kruxet är att modeller förenklar, de tar inte hänsyn till tillräckligt många faktorer. Det skulle behövas en mycket mer komplex modell. De s.k. ”money doctors” som på IMF:s uppdrag far till diverse u-länder i knipa har en besk medicin att ordinera: ”Gör si och så!” Det är snarast en order att skära ner på alla utgifter, främst de offentliga. Men som sagt, det finns inget universalmedel. En god portion ödmjukhet skulle verkligen behövas.
Fråga: Varför åker IMF:s gossar dit? Svar: Experter efterfrågas av just de länder som befinner sig i ekonomiska svårigheter. OK, de behöver hjälp, så varför inte åka. Men inbjudan sker i en tvångssituation och WB (the World Bank) och IMF kan stötta med fräscha pengar. Bilaterala biståndsgivare är alltid i överläge. Zambia är ett av exemplen på hur ett land måste acceptera ekonomiska diktat från nämnda globala institutioner: ”Så här måste ni göra!” S d V underströk att det inte är acceptabelt att ställa villkor på det sättet. Citat: ”He who is convinced against his will is not convinced at all.”
”Utbildning är förstås bra. Utbildning av flickor/kvinnor är busbra.” (S d V:s overheadtext, liksom nästa sats) ”Mänskligt kapital, utbildning, hälsa etc. – är avgörande för utveckling.” S d V kommenterade bl.a. genom att nämna Ola Billgrens kända målning ”Blir du lönsam, lille vän?” Det är betecknande att länder med usel ekonomi inte satsar på utbildning. Guatemala utgör i flera avseenden ett avskräckande exempel. Medellivslängden är där 35 år, vilket var genomsnittet i Sverige 1930. Analfabetismen i dagens Guatemala motsvarar den som rådde i Sverige 1830. Det är särskilt ursprungsbefolkningen, Mayaindianerna, som sällan får chans att lära sig läsa och skriva, och i synnerhet är det kvinnorna som är värst drabbade. Analfabetism är givetvis väldigt ineffektivt ur utvecklingssynpunkt. 1960 var Guatemala utfattigt. Visserligen råder nu (2004) en bräcklig fred efter många års inbördeskrig, men om satsningar görs nu kommer frukten av dem att visa sig först om 20—30 år eller mer.
Fråga: Det är väl i allmänhet en mycket kortsiktig politik som förs nu? Svar: Ja. Fråga: Hur kommer det sig att det går bättre ekonomiskt för Danmark än för Sverige? Svar: Ohälsa är ett större hinder i Sverige. Detta problem borde stå ännu mer i förgrunden och debatteras än mer. Särskilt måste man göra något åt många unga människors situation. Stress är ju vanligt och t.o.m. självmord förekommer ej sällan. Hur folk mår är en viktigare fråga än enbart en diskussion om pengar.
I länder där hiv/aids härjar som värst ligger medellivslängden runt 40. Ett lands ekonomi behöver inte nödvändigtvis något direkt samband med dess naturtillgångar. Angola är exempel på ett land med en oerhört rik natur, det har väldiga naturtillgångar, ja praktiskt taget allt i den vägen. Men människorna är fattiga. Med Singapore är det tvärtom: där vimlar det av rika människor. Singapore har högre BNP än Sverige – utan naturresurser! Sverige har haft turen att äga järnmalm; dessutom har vårt land förmått göra vettiga investeringar. Idag pågår i fattiga länder ett stort slöseri. Det sker nämligen en omfattande kapitalflykt. Samtidigt är det klart att det periodvis är en sämre ekonomisk utveckling även i rika länder.
”Mjukvarukomponenterna är avgörande: bra styrning (good governance), bra institutioner, socialt kapital m.m.” (sammanfattande text). Muntlig kommentar (i urval): God styrning av samhället innebär bl.a. att det inte är speciellt korrupt; då främjas naturligtvis utvecklingen. Termen socialt kapital är omdiskuterad; i en amerikansk bok sades det kunna ”make democracy work”. En annan betydelsefull faktor är graden av tillit. Förtroende är produktivt, utan tillit hämmas investeringar. Det finns u-länder där man måste ta hjälp av s.k. torpeder för att driva in skulder – där finns ingen tillit alls.
Jordbruksministeriet i Simbabwe skulle för 14 år sedan privatisera spannmålshandeln. Man hade t.ex. inte nog med statligt ägda lastbilar. Det gjordes en enkät bland småhandlare: Vad tyckte de om saken? Ett vanligt svar var: Det är brist på folk som man kan lita på. Så avsaknad av förtroende är ett hinder. Ett annat exempel: Surveys (opinionsundersökningar) förekommer ofta. I Sydamerika råder stora klasskillnader. 1993 ställdes enkätfrågan: Kan du lita på den du inte känner? En överväldigande majoritet svarade nej. 10-12 % svarade ja.
I Sverige är det sociala kapitalet numera ganska skört efter alla uppdagade skandaler. Det finns ett hot. Fråga: Ja hur är det med moralen? Det verkar vara legitimt att luras. Se på Skandia. Svar: Det är en ond cirkel, misstron sprids alltmer när makthavare skor sig. Vanligt folk tänker: ”Kan dom så kan väl vi.” Det är människor och sociala relationer som fokuseras. Det är inte bara budgetunderskott och sådant som är viktigt. Emellertid tycks det oftast inte möjligt att lägga om den ekonomiska politiken.
”Demografiska faktorer är viktiga” (nästa textpunkt). Kommentar: I Ostasien har en grupp länder en gynnsam utveckling där födelsetalen sjunker och medellivslängden stiger. Det finns många i arbetsför ålder. Man brukar tala om ”den demografiska gåvan” som satt fart på tillväxten. Hur ska man hantera problemet med det åldrande Sverige? En befolkning med betydande överskott på äldre är inte något unikt här; i Sydeuropa, t.ex. i Italien, är det värre, då nativiteten gått ner ännu mer. På 60-talet började man uppmärksamma folkökningen i världen . Man talade om ”befolkningsbomben” som skulle ge all mindre ekonomisk tillväxt: en ny ond cirkel alltså. Hotet från befolkningsexplosionen har nu tonats ner och mer sansade uppgifter anges. Det finns nu faktiskt exempel på sjunkande population.
”Korruption är dåligt. Urdåligt.” S d V nämnde några länder, bl.a. Japan som är mer korrupt än exempelvis Norge, men den japanska korruptionen är i alla fall mindre förödande. I det mer korrupta Indonesien görs investeringar inom landet, vilket gör att mutsystemet dock inte har så negativa effekter.
”Kapitalackumulation – sparande, investeringar – är viktigt. Tillväxtmönstret är också viktigt.” S d V ritade ett diagram som i stort visade Ostasiens tillväxt i jämförelse med Latinamerikas. Den förra var ca. 35 % mellan 1960 och 2000. Den latinamerikanska kurvan var mycket flackare, dock något stigande. Investeringar gav på lång sikt ett visst utslag i detta fall. Betydelsefullt i sammanhanget är även: Vad investerar man i? Hur stor är avkastningen? Generellt kan sägas att investeringar på landsbygden, t.ex. i infrastruktur, ger en högre avkastning än när man investerar i städerna. Det är ett viktigt mönster. Guatemala igen: endast 1,5 % av BNP satsas där på utbildning, alltså mycket lite. Men landet har härjats av inre väpnade strider under lång tid (se ovan) – ca. 200.000 döda! Det är knappast någon riktig fred ännu.
”Konflikthantering, d.v.s. ett samhälles förmåga att skapa institutioner som kan hantera sociala konflikter och kriser, är viktigt.” S d V framhöll att den förmågan givetvis skiftar från land till land. Sverige har varit förskonat från större konflikter. Saltsjöbadsavtalet bidrog till detta relativt konfliktfria tillstånd. Men många svenskar känner ännu till Ådalskravallerna 1931 då militär sköt skarpt mot demonstrerande arbetare. Fem dödades i denna massaker. ”Sa du 50?” – Nej 5.” – Vadå massaker? Bara 5! Det skulle inte ens ha blivit en tidningsrubrik i Guatemala.” Ungefär så här kunde en invånare i Guatemala ha reagerat ifall en svensk (Sd V?) hade nämnt massakern i Ådalen för denne som var van vid mycket värre händelser i terrorns Guatemala.
Fråga: var det inte lugnt i Guatemala tidigare, med försök till demokratiskt styre? USA förstörde väl det? Svar: Ja. 1954 störtade USA den dåvarande demokratiska regeringen. Försöket med demokrati misslyckades alltså. Det råder svår diskriminering i landet, klassklyftorna är enorma. Vad Sverige beträffar var f.ö. unionsupplösningen 1905 då unionen Sverige-Norge kollapsade, en allvarlig händelse. Påfrestande var naturligtvis 30-talets depression, men förhållandevis lite våld förekom. I det långa perspektivet kanske man generellt kan urskilja ett slags rättvisa. Gamla ”synder” påverkar, men när man gör sociala referenser bakåt i tiden kan man undra: Vad kom först, ”hönan eller ägget”? Repression och förtryck i någon form är alltid med i bilden.
Fråga: Hur är läget för den svårast förtryckta delen av Guatemalas folk? Svar: Det råder en stark misstro från regeringens sida gentemot det indianska urfolket Maya. Överklassens och medelklassens barn går bara i privata skolor. De rika vägrar betala skatt. Det finns praktiskt taget ingen offentlig sektor, eftersom samhällsolidaritet saknas hos de bemedlade. Detta är en farlig situation på sikt, för tudelningen ökar i samhället.
Fråga: Hur ska man då kunna hjälpa landet? Är bistånd ett sätt? Svar: Svårt att veta. Den (minimala) offentliga sektorn saknar pengar. På sikt måste det ändå inrättas offentliga skolor också i Guatemala. Jämför utvecklingen av den svenska skolan för alla. Det var staten som 1842 stod bakom grundandet av Folkskolan. Kyrkan hade då ännu mycket att säga till om; på 1800-talet hände det att präster vägrade viga par som inte kunde läsa och skriva. Det var självklart att alla barn skulle gå i skola. Och det blev undervisning värd namnet. Trots många svårigheter och brister har ändå de flesta u-länder gjort framsteg . Det är nu allmänt sett mindre diskriminering än för 30 år sedan. Läs- och skrivkunnigheten är generellt bättre nu. Det sociala kapitalet fungerar som ett socialt kitt. Tillit behövs i hög grad (vilket framgår ovan). Idag krävs en djupare debatt om dessa saker.
Vad man inte är överens om
”Avvägningen stat – marknad Vilka är privatiseringens välsignelser? Hur allvarliga är ”market failures” resp. ”government failures”? S d V kommenterade nu den andra listan med ting som anses kontroversiella. Han anmärkte att det idag är starkare kritik mot s.k. market failures än för fem år sedan. Hållbarheten är svag, ty planeringen är kortsiktig. Några av problemen är inkomstfördelning, börsbubblor, finanskriser och marknadsfel. Företagsskandaler som Parmalat (i Italien) och Skandia har avslöjat rejäla misslyckanden som lett till skarp kritik. Man får gå tillbaka till 80-90-talets marknadsfundamentalism för att se bakomliggande orsaker. Nu har man vanligen en mer pragmatisk syn, det är inte som för tio år sedan.
Fråga: Det handlar alltså om en pendelsvängning. Hur kommer man tillbaka till mer statlig kontroll? Svar: När det är fråga om de mycket fattiga länderna har det uppenbarligen varit en misslyckad utveckling. Marknaden har behärskats av skurkar som härjat utan konkurrens. Staten har där inofficiellt medverkat till detta. I de utvecklade länderna finns självfallet också korruption Men i t.ex. Frankrike fungerar det ändå rätt bra med institutioner och en fri press. Men det finns exempel på länder där inget funkar bra, där utvecklingen t.o.m. går ”from bad to worse” (se ovan). Då Sovjetunionen kollapsade tog ”oligarkerna” över; de var oftast f.d. partipampar, och en ”wild west”-ekonomi infördes. (( Jag hörde en professor i Uppsala, expert på öststatsförhållanden, vilken redan 1990 talade om ”rövarkapitalismen” i Ryssland omedelbart efter Sovjets fall. Och vid en tidigare rysklärarkonferens som jag deltog i förutsade en annan sovjetkännare unionens snara sönderfall – två år före kollapsen. Min anm.))
Fråga: Länder som Liberia, Tschad, Angola fungerar dåligt. Saknas kontroll inom länderna? Svar: Inget av dessa länder har full kontroll över politiken i det egna landet. Naturtillgångar är en vanlig orsak till en maktkamp om resurserna. Det gäller även Sierra Leone t.ex. Utländska företag har stora intressen i sådana länder som inte är demokratier. Man skulle satsa på utjämning av inkomsterna för att förbättra läget. Som det nu är, är nationell kontroll endast en illusion.
Fråga: Hur är det i Venezuela? Där har man gjort ett försök, eller hur? Det verkar vara ett svårt dilemma. Svar: Ja, det är tufft för Chavez som råkat illa ut på grund av de stora oljeförekomsterna. Jämför f.ö. Irak. Jakten på olja, järn och andra mineraler vållar ekonomiska konflikter – det är bäddat för bråk. Sverige som ju saknar oljetillgångar är av det skälet faktiskt i en bättre position. Pendeln svänger, går mot fler s.k. market failures. Analys måste till: Varför har dt blivit så här?
Fråga: Brukar det inte vara dåliga regeringar i länder med usel ekonomi? Svar: Ledningen (governance) är oftast ineffektiv i sådana u-länder. Det kan bl.a. vara statliga uppköp av säd från bönder till rekordlåga priser. Framtiden blir mycket osäker om normal ränta ska betalas. Och marknaden saknar förmåga att ge folket rätt till vård åt alla. Fattiga har helt enkelt inte råd att fråga efter vård. Det är alltid så att marknaden inte kan tillgodose behoven om inte köpkraften finns.
”Hur farlig är egentligen inflationen? Vilka effekter har globaliseringen?” Kommentar: Kulturen har också globaliserats. Det är en avsevärd skillnad idag jämfört med för 20 år sedan. Kläder i västerländsk stil träffar man på överallt i världen, likaså musik från väst. Det är livsstilen i Nord som trängt in i Syd. Det är självfallet ej jämlikt. Det finns flera mäktiga drivkrafter: teknik och ekonomi hör till de starkaste. Vidare nämnde S d V allt snabbare kommunikationer över gränserna; flyget har lägre kostnader. Telekommunikationer via dator och telefon har fått en dynamisk utveckling. Förr hade man jämförelsevis få kontakter över gränserna, förbindelserna var långsamma.
S d V visade en tabell med många sifferuppgifter. För att bara ta ett exempel: Kostnaden för ett telefonsamtal mellan New York och London uppgick 1950 till 53 US-dollar! ((Jag har ej noterat samtalets längd och vet ej motsvarande penningvärde idag, men svindyrt var det förstås. Min anm.)) Globaliseringen har gått oerhört snabbt; institutioner kan ha påskyndat processen en del. Politiken har ibland gjort den lite snabbare, men emellanåt har den tvärtom försenat globaliseringen något. På tal om teknik och ekonomi som drivkrafter: snart har en miljard människor, d.v.s. 1/6 av jordens befolkning, tillgång till Internet. De flesta har dock inte denna möjlighet, många saknar rentav tillgång till telefon. Man talar om ”digital divide”.
Apropå kontakter över gränser: Exempelvis trädkramare i Himalaya håller kontakt med miljövänner i andra länder via mobiltelefon. NGO:s (Non-Government Organizations) använder sig förstås också av informationstekniken (IT). Dessa personer är emot en globalisering som bara styrs av en elit. Helt klart är att positiva effekter uppnåtts även i många u-länder genom den nya tekniken. Samtidigt ska man vara medveten om att det alltid finns förlorare. Vissa länder marginaliseras alltmer, eftersom de inte har råd med IT. Å andra sidan kan en alltför ensidig satsning på denna teknik medföra att t.ex. villkoren för landsvägstransporter försämras på grund av sämre vägar, då underhåll och utbyggnad försummas i brist på kapital. Följden blir att landsbygden länkas bort från utvecklingen; enbart storstäderna fokuseras. ”Den som har skall vara givet”. Denna dubbla utveckling, stad kontra land, innebär således en ännu starkare polarisering.
”Inkomstfördelningens betydelse. Hur stora klassklyftor är acceptabla? Och vad är ”lagom”? ”Politiska faktorer. Samband mellan styrelseskick och utveckling?” ((Ingen kommentar noterad. Min anm )) Det gavs några exempel på länder med små klassklyftor. S d V angav förhållandet mellan rika och fattiga proportionellt: Sverige och Taiwan 4:1, vilket innebär relativt små klyftor. Sådana länder visar en jämnare utveckling utan snabba kast. I Brasilien är klasskillnaderna mycket större. Sydamerika har i stort proportionen 6:1. Bangladesh visar proportionellt bättre resultat än Brasilien, trots att det finns fler utfattiga i Bangladesh än i Brasilien. Går vi till Afrika finner vi där extrema klassklyftor: 30:1, vilket givetvis betyder stora utvecklingshinder.
”Kulturella och religiösa faktorers betydelse?” - ”Hur bra är handelsliberalismen i fattiga länder?” - ”Gynnar WTO:s regelverk fattiga länder?” Kommentar ang. kultur och religion: Dessa faktorer har ofta stor betydelse men sambanden är inte enkla. Tendensen är dock att dessa områden har en positiv inverkan på den ekonomiska utvecklingen. När inkomstskillnaderna är stora blir det svårare (se ovan). Det har emellertid sagts att skillnaden mellan inkomster och utgifter är för liten i Sverige – inkomstskillnaderna skulle här alltså vara för små! Den indiske ekonomen A. Sen (se ovan) har funnit att svältkatastrofer nästan alltid inträffar i diktaturländer (exempelvis i Etiopien, Nordkorea, Kina). Demokratier skulle enligt Sen ha lättare att ta itu med katastrofer.
S d V nämnde också kritiska röster beträffande kultur & religion; han hänvisade till Max Weber som anser att konfucianismen är något dåligt. Gunnar Myrdal skrev i det betydande verket Asiatiskt drama att kultur och religion är ett hinder för utveckling. På 30-40-talet fann han i Asien många korrupta stater med ekonomisk stagnation. Annat blev det på 70-80-talet: uttrycket ”Asian values” antyder en betydligt bättre utveckling. Konfucius kom till heders igen. Lär av Konfucius, lär av Asien! ((Konfucius, Qong.zi, 500-talet f.Kr. användes även under en kort period som slagträ i Maos Kina. Konfucianismen ansågs under kulturrevolutionen som helt förkastlig i sin samhällsbevarande konservatism. Konfucianismen har i varje fall haft en oerhörd betydelse för Kina och flera asiatiska länder under ett par årtusenden. I klassikern Fyra böcker (Si shu) finns tidlös visdom. Min anm.))
Om WTO och handelsliberalism: : WTO:s regelverk har helt klart spelat en roll – men i hur hög grad? Säkert har det varit viktigt för att åstadkomma bättre utbildning av kvinnor. Man kan diskutera huruvida handelsliberalismen är bra eller ej, men S d V åberopade Frank Sinatra (!). Det var den kända sången ”I did it my way” som han syftade på och som gav associationen till asiatiska länders framgångar, nämligen i ”Tigerekonomierna” där. Hur ska man tolka dessa? Kan det verkligen vara rimligt med en enda utvecklingsstrategi för alla?
Industriländer har haft en 10 gånger bättre ekonomisk utveckling än jordbruksländer. De relativa skillnaderna mellan länder som huvudsakligen kännetecknas av industri resp. jordbruk är viktiga. Dessa grupper av länder satsar helt olika. Det är en kontroversiell fråga om hur handeln ter sig mellan industriländer och jordbruksländer. Men statistik ger vid handen att länder som förmått förändra den komparativa fördelningen, har en dynamisk ekonomi. Ett tydligt exempel är Sydkorea som gått från enkel produktion till avancerade industriprodukter. Forskaren Ricardo har påvisat olikheter mellan Nord och Syd och undersökt komparativa fördelar enligt principen ”Gör det du är bäst på”.
Apropå handel: Ingen ifrågasätter att internationell handel måste äga rum, men ska man acceptera en total frihandel? Många anser att det är att gå för långt; däremot bör man genom utveckling få till stånd en friare handel med mindre restriktioner än för närvarande. WTO:s regler har överlag inneburit en sämre jordbrukspolitik för u-länderna. Sedan 1995 har detta ältats --utan att något gjorts. Vad gäller EU kontra USA så inkluderar agendan ingen handelspolicy med investeringar. Cancun-mötet i Mexiko gick mot kollaps; det är inte bra när fattiga stater pådyvlas en politik som bestäms av de rika. S d V påminde om ”I did it my way” igen och menade att gå sin egen väg är en underskattad metod (närmare utvecklad i hans nya bok). Det har gått bra för både Sverige och Japan, fast på olika sätt. Hongkong har också lyckats på sitt sätt, liksom Singapore som gått sin väg. Emellertid har man på andra håll, d.v.s. i majoriteten av länderna, inte haft någon alternativ ekonomisk mall utan huvudmönstret har följts.
Fråga: Vad är det som har hänt i Tanzania? Svar: Det har inte gått bra där. Rent allmänt är modernismens filosofi att påskynda utvecklingen så mycket som möjligt. Småbönder har där tvingats flytta till s.k. ujamá-byar, trots att de inte vill arbeta i jordbrukskollektiv. Man hade en mall för snabb industrialisering, ingen ”my way”-metod. Det saknandes förutsättningar för detta, med påföljd att industrin kollapsade. På 80-talet, under Nyereres regim, utnyttjades bara 6 % av kapitalet. I ett projekt i Dar es-Salam var det en skofabrik som skulle skapa en jättemarknad. Det var en fullständig felbedömning. Att det i allmänhet är så dåligt i Afrika beror främst på tre faktorer: 1) arvet efter kolonialismen; 2) skuldbördan (valutan); 3) förakt för de lokala förhållandena (mallfel). Jämför Asien där det är helt annorlunda (se ovan). Det måste vara möjligt att anpassa politiken till varje land (”my way”). Tanzania är nu helt beroende av bistånd.
”Finns det då en väg ut ur skuldkrisen? Kan man ge bistånd till skuldlättnader?” Kommentar av S d V: Det gäller förstås inte bara Tanzania. Läget är nu sämre än på 80-talet, skuldkrisen har förvärrats, utan att man ser någon lösning.
”Frågan om villkor: ”konditionalitet” i biståndet.” S d V konstaterade att det hela är misslyckat. De krav på ökad effektivitet som ställs av biståndsgivarna är hårda och har som sagt inte lett till förbättringar, tvärtom. Kan man inte avskriva alla skulder? Det förefaller svårt.
S d V berättade att Kaunda i Zambia i en rapport om landets övergripande ekonomiska politik 1987 krävde: ”Bryt med WB (the World Bank)!” Det var ett ovanligt krav från ett u-land som behövde biståndspengar. Kaunda svartlistades naturligtvis. Hans politik var dålig, slogs det fast. Det fanns 7 överenskommelser med WB och det förhandlades vartannat år om nya lån och avskrivningar, om och om igen. S d V som träffade Kaunda när det var kris frågade artigt om han inte var bekymrad över att inte få kredit. Presidenten svarade: ”Concerned? No, they always come back.” Senare, när S d V jobbade för Sida, fick han av en minister veta att Kaunda hade haft rätt: förhandlarna kom ju tillbaka och en ny tvåårscykel började. Kaunda som blev president i början av 60-talet kunde fortsätta som förut.
”Behövs en ny internationell ”finansarkitektur” för att hantera risken för nya finanskriser? -- Reglering av kapitalmarknaden? -- Tobin-skatt? --Vilken roll ska IMF och WB ha? -- Fasta eller rörliga växelkurser, eller något däremellan? -- Ökar eller minskar de globala inkomstskillnaderna? -- Klimatets eller geografins betydelse?”
S d V kommenterade kortfattat ovanstående skrivna frågor. Världens 20 % rikaste länder hade 1994 enligt Human Development Report 84,2 % av världshandeln, medan den fattigaste femtedelen av jordens befolkning stod för 0,9 % av globalhandeln. Samtidigt påpekade han att man får fram lite olika resultat beroende på hur man räknar. Det finns alltid fler faktorer att ta hänsyn till än man faktiskt har gjort.
Beträffande klimat och geografi hänvisade S d V till Montesquieus kända klimatlära. Därefter gick han raskt över till Afrikas ekonomiska läge igen. Afrika söder om Sahara har ofta mycket ojämna skördar. Det gäller speciellt kustlösa länder som Zambia. I det heta afrikanska klimatet grasserar även många allvarliga sjukdomar. Detta faktum har tilldragit sig förnyat intresse under senare tid.
Slutsats: Utvecklingen bestäms av en mängd faktorer i ett intrikat samspel. Man bör därför misstro dem som säger sig ha en patentlösning; världsdelar, regioner och länder är ju så olika. Därför bör det vara en mix av åtgärder som ska vidtagas för att närma sig en lösning. Men vilken blandad uppsättning som väljs beror på förutsättningarna i det enskilda fallet. Exempelvis kan staten agera effektivare i asiatiska länder än i latinamerikanska. I Sydkorea har ”gnetiga” statliga ingripanden givit rätt bra resultat, medan motsvarande åtgärder varit betydligt sämre i Latinamerika.
Fråga: Väldigt viktigt är väl om ett lands regering är kompetent eller ej? Svar: Javisst. Jämför när man frågar: ”Vem äger staten?” Svaret på den frågan är viktigare än svaret på frågan: Vad äger staten? En jämnare inkomstfördelning gynnar som antytt en framgångsrik ekonomisk utveckling. Man brukar tala om tre pelare: Staten + marknaden + civilsamhället. Alla tre behövs alltid. Om någon komponent visar svåra brister, blir det grus i maskineriet. Om en av dem dominerar stort, uppstår likaledes obalans. Om t.ex. staten jämte marknaden roffar åt sig på det civila samhällets bekostnad inträder detta olyckliga tillstånd.
Därmed var det välmatade föredraget slut S d V beklagade att han inte hunnit med att förklara ett och annat på slutet, men för att erhålla mycket mer information rekommenderades boken Utvecklingens drivkrafter.
Per Hellström tackade och alla belönade S d V med kraftiga applåder. P H påminde om att global kommunikation var huvudämnet i nästa föreläsning.
Kommentar 2004
Jag har just fått nyssnämnda bok i min hand och har möjlighet att korrigera ev. fel i ovanstående referat. Allmän vill jag nu bara tillägga att jag tyckte det var en utmärkt föreläsning. I början av 70-talet fick jag upp ögonen för u-landsproblematiken. Jag började läsa bl.a. tidskriften Kommentar där Stefan de Vylder skrev artiklar som jag uppskattade mycket. Senare har jag bara läst enstaka artiklar av honom, samtidigt som jag på olika håll ofta sett referenser till vad han sagt.
Eftersom jag inte är expert utan endast allmänt intresserad av internationella frågor, kan jag inte fullt ut bedöma ovanstående, särskilt som jag inte läst boken än. Jag konstaterar bara att det är mycket som experterna inte är överens om, det framgår tydligt. Eftersom allt är så komplicerat, är detta inte ägnat att förvåna. Jag har förstått att samverkan av en mängd faktorer gör att det alltid då och då inträffar oväntade händelser. Finansmarknaden med börsen följer känslostämningar och tillit resp. brist på förtroende snarare än logik.
Även om renodlad ”rövarkapitalism” (jämför ovan) numera inte är så vanlig, finns tillräckligt många milt sagt osympatiska drag i det nu globalt förhärskande kapitalistiska systemet. Marxismen har med fog tidigare fallit i vanrykte, men det är likväl kanske dags att vaska fram några guldkorn ur den läran och inte som brukligt är i detta fall kasta ut barnet med badvattnet. Jag menar således att man i stället för att fixeras vid dogmatiskt, väldresserat hat mot allt vad socialism och kommunism heter, borde rota i askan och ta vara på något möjligen användbart. Märk att alla – vilken ideologi det än är fråga om – gör misstag. Dessa bör också kunna korrigeras om vi lär av historien.
Jag tror förvisso inte att det blir lätt att vända den nuvarande katastrofkursen in mot lugnare vatten, så att världen blir mer rättvis. Man måste dock tro på de möjligheter som ändå står till buds. Att situationen ter sig så förvirrande beror bl. a. på att polariseringen ökar och att man kommer fram till diametralt motsatta slutsatser beroende på attityd och utgångspunkt. Därför kan det mycket väl vara sant att välståndet generellt ökar i u-länderna (utvecklingsländerna, förr kallade ”underutvecklade” dito), samtidigt som fler redan fattiga människor blir fattigare i motsats till en välbärgad elit som blir rikare. Det kan låta paradoxalt, men är förklarligt då klyftorna ökar. Jag kommer att tänka på vad en annan föreläsare sa nyligen i ett annat sammanhang: ”Med hjälp av Bibeln kan man bevisa vad som helst. Det beror på hur man tolkar den.”