Vad är en människa? Del I
Lasse Malmgren
10/3 2002 Servicehuset Bagaren Studierummet, Skövde
Arr: Stiftelsen KOSMOS-Varnhem
Allmän anmärkning Jag har nu valt att dela upp detta långa referat i två ung. lika delar. Följande ingår i en serie föredrag under rubriken Martinus Kosmologi Det Tredje Testamentet. Jag citerar nedan ur foldern med samma titel. Kort information finns även i Wäxthuset Kosmos program våren 2002, där också kurser på Kosmosgården i Varnhem annonseras.
”Vi kallar oss människor, men enligt den danske filosofen Martinus är det inte något vi ännu är, utan något vi kommer att bli. Föredraget försöker beskriva vår utveckling – som den ser ut från vårt grodperspektiv och med den överblick den andliga vetenskapen bjuder.”
Thomas Hedén hälsade Lasse Malmberg och publiken välkomna (ca.20 personer). L M är skåning men bor i Dalsland och är lärare till professionen. Han framhöll inledningsvis att Martinus visserligen nästan hela livet sysselsatte sig med vad han kallar andlig vetenskap, men att han för den skull inte nedvärderade materiell vetenskap; bägge är nödvändiga. Därför ville han i sitt föredrag belysa båda aspekterna.
Han gjorde för ordningens skull en snabb sammanfattning av Martinus liv och verk, även om de flesta här redan kände till huvuddragen. Martinus föddes 1890 på Nordjylland och växte upp i en fattig lantlig miljö. Det är osäkert vem fadern var (uppgiften i kyrkboken stämmer inte!). Han gick bara varannan dag i skolan, tre gånger i veckan, troligen i fem år. Ämnena var danska, läsning, skrivning, räkning, kristendom samt lite geografi – knappast någon gedigen skolgång. Därefter jobbade han som dräng, smedlärling, nattvakt (kortvarigt) och som utbildad mejerist.
Med den ovan skisserade bakgrunden är hans djupa och omfattande författarskap desto mer förbluffande, ty detta utgörs av en detaljerad och oerhört genomarbetad världsbild. Vad som fick honom att börja skriva var en enastående upplevelse när han var 30 år gammal. Det var en slags kosmisk födelse som blev grunden för hela hans författarskap. Det var alltså en uppenbarelse som med ens gav honom full insyn i den andliga världen. Han har själv i en bok beskrivit denna enorma kosmiska glimt.
Förutom ett femtiotal mindre böcker och skrifter, jämte massor med föredrag, skrev han Livets bok i 7 band (omkr. 350 sidor vardera), som givetvis utgör kärnan i hans stora livsverk. Dessutom har han gjort böcker med egenhändigt målade kosmiska symboler. Martinus samlade verk bär den förbluffande titeln Det Tredje Testamentet.
L M kom därefter in på huvudtemat Vad är en människa? – med utgångspunkt i Martinus kosmologi. Denne filosof menade att människor faktiskt inte existerar ännu! Frågan blir naturligtvis: Vad är vi då? Svaret blir: Bara djur – fast ett slags utvecklade djur. Martinus skräder inte orden, han har t.o.m. kallat oss för ”djävulsväsen”! I alla fall är vi ännu ej färdiga människor men på väg att bli riktiga sådana. Jordmänniskor kallar han oss också.
Vad är levande väsen? Svar: Allting, men i ofantligt många former. L M visade en av Martinus vackra symboler: en triangel eller pyramid delad i tre zoner med parallella linjer, i den nedre zonen är en cirkel som symboliserar en kropp. En fysisk kropp finns inte alltid; utan kropp har man faktiskt bättre upplevelser, enligt Martinus. I denna symbol anger den nedersta zonen den skapta, föränderliga delen av världen. Och visst förändras vi, vi är ju aldrig riktigt desamma jämt; det räcker med en titt i spegeln då och då. Dessutom känner vi att det som vi erfar förändrar oss; vi förvärvar nya förmågor, och med tiden avtar våra krafter. Det skapade förutsätter en fysisk kropp.
Överdelen av figuren är tom – det är Det eviga oföränderliga som Martinus även kallar X 1. Detta är förstås den mest väsentliga delen, vår innersta kärna, dvs. jaget. Vi säger ju mycket riktigt: ”Jag tänker...” Enligt Martinus är det också helt korrekt att säga: ”Jag har en kropp”, medan naturvetenskapen faktiskt anser att kroppen är jag. Det är kroppen som tar emot upplevelser, slog L M fast.
Den andra delen av pyramiden, mellanzonen, kallar Martinus X 2. Det är skapar- och upplevelseförmågan som också är oföränderlig. Allt vi lärt och kan har vi där förvärvat medelst de s.k. talangkärnorna. Det är genom dessa som evolutionen drivs vidare på det andliga planet, då kunskaper lagras i dem. Här är det alltså inte tal om gener.
L M visade på symbolbilden och förklarade att den lätt orangefärgade fysiska kroppen (cirkeln) är en förlängning av tyngdkroppen. Man kan på samma bild urskilja följande s.k. kroppar: 1) Instinktskroppen med sina automatfunktioner. 2) Tyngdkroppen; man talar om tyngdkraften som ju krävs för att jordklotet på ytan ska kunna behålla liv och som är en dynamisk utåtriktad kraft. Om våren är ju denna explosivt kraftfull. Tyngdenergin – alla dessa ”kroppar” är egentligen olika slags energi – innehåller ett mått av aggressivitet. 3) Känslokroppen balanserar tyngdenergin, då känsloenergin har en återhållande, avkylande verkan och styr i viss mån tyngdenergin. 4) Intelligenskroppen har förmåga att hantera abstrakta begrepp. 5) Intuitionskroppen är i stånd till mentalt skådande, den är ett ”inre öga”. Det är på det andliga planet som man förmår se sammanhang. Det är i vår tid vi särskilt bygger upp vår intuitionsförmåga. Einstein lär ha fått idén till den berömda relativitetsteorin genom en ögonblicklig insikt; han höll just på att raka sig när han fick en snilleblixt! 6)Minneskroppen; den energin är nu i avtagande.
L M:s nästa bild återgav ett evolutionskretslopp (naturvetenskapens ”bild” av verkligheten är mycket mer begränsad). Evolutionskretsloppet omfattar enligt Martinus alla levande väsen, allting är som sagt levande enligt honom. De skilda väsendena har olika sorts och olika mängd energi. I Växternas rike (rött i figuren) finns instinkter och en viss svag känsloförmåga på det fysiska planet; växter kan bara ana upplevelser och saknar intelligens. Men de minns tidigare kretslopp då de levde på den andliga sidan. De har således stor minnesförmåga och kan uppleva vad som var smärtsamt tidigare och som ledde dem vidare i utvecklingen.
Djurriket kännetecknas av en explosiv energi, speciellt tydlig hos rovdjuren. Djuren är beroende av instinkter och automatfunktioner, flyttfåglar nämndes som exempel. Djurens känsloenergi tilltar men kan ej styra tyngdenergin. Jämför människan där det är intelligensen som växer. Vår intuition är nära noll, men kosmiska glimtar förekommer ibland. Framtidens riktiga människor kommer att kunna styra den aggressiva tyngdenergin, vilket vi ju ännu har svårt för. I framtiden finns mer intuition, och man ser då livets mening. L M visade på området som representerar djurriket i bildens kretslopp och pekade på var vi nu befinner oss: i gränssnittet mellan djur och människa. Det är alltså tal om en utvecklingstrappa: växt → djur → människa. Växten har som antytts dagsmedvetande och upplever visst mått av behag resp. obehag. Dess intryck är ej samordnade genom något medvetande. Ungefär så är också fallet med de mest primitiva djuren.
Sammanfattningsvis: klara intryck men inte klara bilder uppfattas av djur. Känsel finns som småningom generaliseras i evolutionstrappan. Hos djuren sätts olika bilder samman som gradvis alstrar ett enkelt medvetande. Då har ”djur i renkultur” uppkommit, såsom Martinus uttrycker det. Dessa djur vet naturligtvis att något händer men ej varför, eftersom de saknar analysförmåga. Exempel: en katt som är förvirrad och inte vet vad den ska ta sig till, börjar slicka sig. Den kan inte fatta beslut, vare sig rätt eller fel.
Nästa trappsteg, nr 3 (liksom föregående illustrerat), är när de samlade bilderna får en egen funktion, nämligen minnet. Den senaste och avgörande fasen, nr 4, kan med hjälp av minnet inledas då begrepp och självmedvetenhet uppstår. Det är jordmänniskans era; hon lämnar ”Eden”, ”navelsträngen brister”. På detta stadium föds språket som bildar stöd för tankar och begrepp. Märk väl: det finns bara denna zon i hela skapelsen! Människan är en unik varelse som skiljer sig från resten av skapelsen.
Då Adam och Eva (Adam betyder människa!) lämnade Paradiset ( djurpark på persiska!), innebar det deras fördrivande från djurriket. På så sätt miste människan sin samhörighet med skapelsen. Men i stället fanns en religiös gemenskap som fortfarande tydligt kommer till uttryck hos indianer och andra ursprungsfolk. De känner samhörighet med hela naturen, med både träd och djur. Indianen ber en bön för ett nedlagt byte, han ber om förlåtelse för att han dödade det.
Den moderna människan litar till intelligensen; hon får sålunda mindre anknytning till den övriga skapelsen, från vilken vi stängt av oss själva. Jakten på allt större lönsamhet driver fram skövling av naturen. Stimuli ökar i allt snabbare takt, så att intryck → bilder (som erhåller en självständig funktion) → begrepp. Den slutliga syntesen bildar mening i verkligheten. Antalet begrepp växer ofantligt nu. Det sägs att en tidning nu kan innehålla lika mycket information som en människa förr samlade under hela sitt liv. Detta betyder emellertid inte att vi nu kan få en riktigt samlad bild av verkligheten – inte än. L M hänvisade till media: TV:s nyhetsförmedling ger ju bara fragment, snuttar av det som sker. Men det kosmiska medvetandet tilltar, och vi kommer att nå en ny högre nivå. Vi nalkas med andra ord det fullkomliga människoriket.
L M citerade något av Piaget: ”Språket förändrar människan såväl intellektuellt som emotionellt. Genom språket bevaras det förflutna för framtiden.” Språket verkar på många plan: fysiskt, socialt och i den inre föreställningsvärlden. Processen intryck → bilder → begrepp inbegriper i varje fas det föregående stegets resultat. L M visade några foton, bara en detalj på det första: ”Gissa vad hela bilden föreställer!” Det var för lite info. Nästa bild visade lite mer, men inte nog för att vi kunde gissa rätt. På det tredje fotot fanns ännu lite mer att se av samma motiv – och först då kunde vi förstå vad hela bilden föreställde, fastän ganska mycket fortfarande var borttaget.
Jag kan tillägga att bilderna (med samma motiv) var grovkorniga (dålig upplösning), de bestod egentligen endast av svarta och vita punkter. Detta gav L M anledning att understryka kontrastprincipens roll. Både svart och vitt, ljus och mörker, liksom alla andra kontrasterande motsatser måste finnas.
Som sagt har en del människor förmåga att ibland se glimtar av den andliga världen. För det mesta har vi en begränsad bild av verkligheten, emedan vi ännu befinner oss i ett förstadium till det riktiga människoriket. Rut Dahlén i Bengtsfors har beskrivit en sådan enastående upplevelse. L M läste upp hennes egen beskrivning (här i ett något förkortat sammandrag):
Hon var ute och åkte skidor medan snön föll. Hon fokuserade sin uppmärksamhet på en enda snöflinga som hamnade på ett barr i en gran. Då hände det märkliga: hon såg plötsligt granbarret liksom förstorat miljoner gånger – ett slags atomernas dans! Förskräckt och häpen ”betraktade” hon undret – naturligtvis inte med sina fysiska ögon. Hon ”hörde” ett ordlöst tilltal: ”Var inte rädd! Iaktta bara!” Hela granen förvandlades till en eldstod, olika slags strålar om gav den!
Handlade det om gravitation eller elektricitet? (Jämför den dynamiska tyngdenergin som beskrevs ovan.) Rut fick tydligen en glimt av hur Kosmos fungerar; själva strukturen framträdde i form av en ljusgestalt. Det var en bild av naturen i sig förmedlad via en snöflinga på ett granbarr! En drastisk frekvensändring kom till stånd för ett ögonblick, dvs. energins våglängd stegrades enormt. ”Detta måste vara att bli ett med Alltet,”tänkte Rut.
Fysikern Fritjof Capra, författare till boken Fysikens Tao, har vittnat om upplevelser liknande denna. Han säger sig ha ”sett” en sorts ”kosmisk dans”, där vibrerande molekylers och atomers inbördes växelverkan kunde iakttas. Han har också förnummit ”energikaskader från yttre rymden”. Samtidigt erfor han att hans egen kropp deltog i denna ”Shivas dans”! ((Jag vet ej om Capra då befann sig i Indien. Shiva är som bekant en stor hinduisk gudom. Min anm.))
I skriften Kring min missions födelse har Martinus skildrat sin stora kosmiska glimt (se ovan). Han upplevde att strålenergin var oerhört stark och blev tvungen att avbryta ”synen” när den blev nästan outhärdlig. Han har sagt att den högsta energin, nämligen Guds kraft, är omöjlig att tåla direkt. Han hade i sin uppenbarelse passerat en kosmisk tröskel, varvid en förvandling skedde. Martinus menar att Gud dock finns närvarande i allt och alla. Men hur ska man kunna nå över sagda ”tröskel”? Han har vidare förklarat att människan har ett antal outvecklade latenta förmågor, som på vägen mot det nämnda avancerade stadiet kommer att göra det möjligt för många att nå en högre verklighet.
Vår förmåga att urskilja nyanser är ännu inte riktigt bra. L M tog sig själv som exempel på brist på musikaliskt absolut gehör, vilket hans fru däremot har. Det sägs vara ett faktum att färgseendet hos män är sämre än hos kvinnor. Förresten är tjurar färgblinda, varför tjurfäktarens skynke inte alls behöver vara rött. F. ö. Har vi lite äldre kunnat jämföra svart-vit tv med dito i färg; visst är det stor skillnad på tal om nyanser. I det sammanhanget påminde LM om vikten av att vara nyanserad i hela vårt uttryckssätt. Detta har samband med kravet på moral, som även är syntesen av Martinus andliga kosmologi.
L M framhöll nödvändigheten av att vi når fram till ett moraliskt nyanserat förhållningssätt visavi omvärlden. Nu är det vanligtvis den självmedvetna egoismen som tar överhanden: ”Hur ska jag få det bra?” Livet är kort, i värsta fall får man trampa på andra, tycks man ofta resonera, för hela samhället bygger på själviskhet. Det relativa medvetandet som säger: ”Jag är centrum i universum!” är kanske begripligt men speglar djurens värld – eller när människan är som sämst, hennes ”djävulsväsen”.
Vi står ofta inte ut med alla vedervärdigheter som visas i tv. Men vi har på nuvarande utvecklingssteg överhuvud inte tillgång till en riktig verklighetsuppfattning. Det kan ta ett antal inkarnationer innan den nya riktiga människan blir en realitet.
Lasse sjöng sedan till gitarr en visa som han själv hade komponerat. Det var en mycket trevlig och ovanlig avrundning på ett fängslande föredrag. Självfallet sammanfattade innehållet i visan på ett fint sätt mycket av det som sagts. I visdikten ställdes t.ex. det självcentrerade uttrycket mot ett altruistiskt universellt uttryckssätt. Och med intuitionens inre öga kan vi se ”Gud som ler”. Det kosmiska medvetandet förändrar fullständigt perspektivet, eftersom detta medvetande förmår samla alla fakta, så att det kommer att stå fullkomligt klart att ”allt lever”.
Anm. Den långa frågestund som sedan följde väljer jag att återge i Vad är en människa? Del II (inkl. kommentar)