Vad är en människa? Del II
Lasse Malmgren
10/3 2002
Servicehuset Bagaren, Studierummet Skövde
Arr: Stiftelsen KOSMOS-Varnhem
Anmärkning: Detta är del II av Vad är en människa? av Lasse Malmgren 10/3 2002. Denne avslutade själva föredraget på ett mycket slående sätt genom att sjunga en egen visa till gitarr. Texten anknöt direkt till Martinus.
Därefter följde en lång, givande frågestund som innehöll några bra inlägg och utförliga förklaringar. Till att börja med skisserade och beskrev L M kurvan för exponentiell tillväxt. Den stiger strax brant men planar så småningom ut upptill. Självfallet är kurvan generaliserande, ty det finns som vi sett markerade, språngartade evolutionssteg under processens gång. Han menade att denna allmänna utvecklingslinje faktiskt stämmer i stort för både ökning av biltillverkning och bakteriers tillväxt!
Apropå Martinus inställning till spridningen av hans andliga budskap: han ansåg inte att reklam behövs, och han framhöll att det var bättre med ett fåtal intresserade personer än med många ljumma. Han var övertygad om att tiden är på den andliga kosmologins sida.
Visserligen är naturvetenskapen ännu endast materiellt inriktad och besatt av tanken att kunna mäta allt, men det händer att vetenskapsmän ibland lutar åt immateriella tolkningar. Så har t.ex. fysikern Paul Davies skrivit flera böcker i en sådan anda, bl.a. I huvudet på Gud. Prigogine, kaosteorins grand old man, omnämndes också, men han har inte riktigt ”gått över gränsen” som Davies. F.ö. sades att det är fullt möjligt att det kan komma ett sammanbrott, då det inträffar en samhällskollaps.
L M fortsatte en stund på den naturvetenskapliga linjen; den nu traditionella naturvetenskapen förutsätter ju exempelvis – som ett axiom! -- att naturen är fullkomligt objektiv, utan vare sig mål eller mening (så hävdade nobelpristagaren Monod). Den vedertagna fysiken har emellertid skakats av kvantfysiken, som visserligen existerat sedan det tidiga 1900-talet men ännu ej kunnat helt förstås. Kvantteorin strider nämligen mot den traditionella fysikens lagar. Man har varit tvungen att erkänna att tanken påverkar experiment i den atomära världen, dvs. observatören/forskarens påverkan har bevisats. (( Denna typ av försök känner säkert många till. Min anm.))
Parapsykologin, som fortfarande inte betraktas som riktigt ”rumsren”, hör också till de områden vars resultat inte stämmer med den vanliga naturvetenskapen. Frågan om ”andliga forskare” är mycket känslig. En viss forskare Brian Josephson har slagit fast att det inte går att erkänna någon s.k. andlig vetenskap. Naturvetarnas positioner är låsta, trots att faktiskt alla i någon mening är ”troende”, för även inom den materiella vetenskapen är man i stor utsträckning beroende av sannolikheter i det logiska resonemanget – trots alla försäkringar om full objektivitet genom alla verifierade mätresultat. Tro och förtröstan, om än ej av religiös art, spelar liksom intuition en avsevärd roll också i vetenskapliga sammanhang. ((Dock för även Martinus alltid strängt logiska resonemang. Min anm.))
Man måste kanske experimentera lite i sitt liv för att komma fram till en världsbild som man tycker är hållbar. L M hade som ung ingen gudstro. En tro som kan te sig som en möjlighet eller en förmodan kan utvecklas till en tro som innebär förtröstan. Varför kräva bevis för allting? Naturvetenskapliga bevis är något helt annat. När L M började studera Martinus tyckte han att denne var rätt naiv därför att han bara skrev om Kosmos, inte om Gud. Men det tycker L M inte nu; Martinus tankar förenar både känsla och intelligens. Han väjer inte för att mycket rakt på sak beskriva det onda i världen, mörkret, men han inger också hopp om en bättre värld. Först skildrar han debaclet, mörkret blir allt värre, domedagsstämning råder. Sedan kommer det mentala ljuset, och man skymtar allt tydligare ett kunskapssammanhang.
L M anförde Hermann Göring som exempel på hur man kan ändra uppfattning om en individ. Denne, som nu framstår som en alldeles bisarr typ, uppfattades av sin samtid som tämligen normal, t.o.m. hygglig (hans hustru Karin var f.ö. svensk). Men nu är han genomskådad. – Någon av åhörarna sa att kärleksenergin nu är mer märkbar. Kärlek och intelligens bör kopplas ihop, enbart känsla är inte bra, lika lite som renodlad intelligens utan empati. Yttringar av iskall intelligens kan vara direkt farliga.
Hur är egentligen vår verklighetsuppfattning? Löd en fråga. Kan man verkligen tro på kapitalismen? Den kan mycket väl vara på väg mot en kollaps. Många känner hur det borde vara. L M sa att han kände en sociolog vid namn Antonovski, som kritiserat hur debatter ofta går till. De går ut på att få fram vem som har ”rätt” och vem som har ”fel”. Man kommer till en gräns där det blir stopp. Vardera parten försvarar förstås envetet sin sak och det verkar absolut nödvändigt att utse en vinnare. Men vi kan bara vara det rätta, ej strida för det rätta. Kampen förs på en nivå av självcentrering. L M anförde ”vända andra sidan till”-moralen som ideal. ((Jag erkänner att det här om ”vara”(?) det rätta, ”ej strida”(?)..- etc. är dunkelt, möjligen beroende på en slarvig anteckning. Min anm.))
Vi är alltid på toppen av vår förmåga, emedan varje individ, med allt sitt förflutna under många liv och olika karman, befinner sig på sin egen speciella utvecklingsnivå. Men det är mänskligt att vi hoppas att vi är bättre än vi faktiskt är när vi gör fel. När något gammalt ”spöke” dyker upp från ens förflutna och man ser tillbaka på vad som skedde, tänker man nu däremot insiktsfullt: ”Det är ju självklart att just det skulle hända.”
En av de starkaste djurinstinkterna som lever kvar hos oss är fruktan vars grundläggande syfte är artens överlevnad. Människan förbrukar oerhört mycket energi på rädslor av alla de slag. En fråga ställdes här: Handlar det inte nu framför allt om att våga bryta läget? Är vi inte alltför försiktiga, t.ex. när det gäller att föra fram Martinus tankar? Svar: Man måste ha känsla för vad som går att säga vid rätt tillfälle. Apropå Filosofiska rummet i P1 (”filosofiska flummet” sa en skämtare), så är det ofta svårt att förstå vad de medverkande egentligen menar och står för. Är de kanske rädda för att göra bort sig? När begreppet reinkarnation nämndes vid ett tillfälle var det en för ”het potatis”. Det blev ingen öppning för den tanken, ty akademiker (mest fackfilosofer i programmet) har sina givna ramar. De begränsar sig i sitt yrke.
L M berättade att han för en tid sedan studerade religionsvetenskap. Bedömaren av hans studier ansåg honom för religiös! Nytänkande har svårt att göra sig gällande i den akademiska världen, vilket säkert beror på att enormt mycket tid och flit ägnas åt att upprepa tidigare, av andra gjorda erfarenheter – om dessa är rätt eller fel spelar ingen roll. Men det är naturligt att det är vetenskapliga kriterier som gäller där.
I Tvserien Nyfiken på Gud med Peter Wahlbeck sa professor Bengt Gustavsson vi d ett tillfälle undvikande, då det handlade om reinkarnation och liv efter detta: ”Det kan man inte veta något om.” Och prof. Arne Naess svarade en annan gång i programmet först ett bestämt nej på frågan om det kan finnas en fortsättning efter döden, men tillade strax: ”Nja, det är väl möjligt.” – och tittade ut i rymden.
Det påpekades att det handlar om att vara ärlig och så värderingsfri som möjligt som forskare. Man får ej blanda sanning och obekräftat material. L M uppmanade alla att hela tiden hålla i minnet att vi ständigt rör oss med antaganden. Vi bör försöka göra Martinus kosmologi trolig – men ärligt erkänna att det saknas bevis i naturvetenskaplig mening. Saken har otvivelaktigt en religiös sida; författaren Sorokin har tagit upp problemet religion och fundamentalism. Förresten bedrivs forskning kring reinkarnation vid Lunds universitet. En väsentlig fråga är givetvis: Är verkligheten avsiktslös? Det har den naturvetenskaplige forskaren Monod hävdat. Det behövs här en beredskap att ställa frågan: Kanske det inte är så?
Den ”mystiska” kvantfysiken kom åter på tal, liksom Heisenbergs osäkerhetsteori, sannolikhetskalkyler etc. Max Planck, också han känd tysk vetenskapsman, gjorde en stor insats på den ”hårda” fysikens område. Han lär en gång ha gjort det förbluffande uttalandet att materien egentligen inte existerar, allt är i själva verket energi! Rörelser och olika slags energi håller ihop allting; det är alla dessa ”vågor” eller frekvenser som skapar så att säga ett slutet rum – som egentligen ej är slutet! Detta är förvisso inte lätt att förstå fullt ut. Ännu mindre fattbar är väl uppgiften att elektronen gör 700 miljarder (!?) varv i sekunden runt atomkärnan!
Det är naturligtvis sinnet som bestämmer hur vi uppfattar verkligheten; det finns uppenbarligen en gräns som inte kan överskridas, utom via intuitiva upplevelser/uppenbarelser. Det är f.ö. mycket som man prövar, experimenterar fram och ser att det fungerar – utan att man riktigt kan förklara varför; det gäller även atomfysiken. Den mänskliga skaparförmågan kan som bekant användas på fel sätt. Man vill plötsligt bara ropa ”Stopp!” när man känner att en gräns är nådd och att så här går det bara inte längre. Allting rasar om yttre och inre förstörelse tillåts grassera. Bombning är enbart destruktivt, det är likaså fullkomligt klart att det är ologiskt att slåss, man vet att det är fel. Vem tycker inte det är fel med Percy Barneviks (m.fl.) vansinnigt höga pension? Kan vi någonsin känna oss trygga i ett sådant samhälle? Tilltron till vår förmåga kommer att raseras om allt detta får fortgå. Skapelsen är i harmoni – utom i människans värld. Det krävs ett ändrat förhållningssätt i stället för detta ”trial and error”-spel.
Någon anmärkte att det gäller att inte tappa tålamodet, det finns ändå små ljusglimtar. Förändringen måste komma, det känner nog alla, och sannolikt blir den drastisk. Men födslar är smärtsamma. Martinus finner det ytterst märkligt att vi är just här, och detta faktum är betänkligt med hänsyn till människans mentalitet. ”Det är likväl som det skall vara”, tillägger han. (( Vi har det samhälle vi förtjänar, vill jag själv tillägga. Min anm.))
Vi är alla i någon mening medskyldiga till sakernas tillstånd. 11/9 2001 bör stämma till djup eftertanke. Vad kan vi göra till att börja med? Låt oss förmoda att Martinus har rätt och börja tjuvträna i hans anda. Ta hänsyn till alla medvarelser. På kvällen bör man tänka efter:V ad var det som var rätt eller fel idag? Börja nu – varför vänta, vi har ju v år fria vilja. Försök uppfatta väsen och ting i ett större perspektiv; allt är liv enligt Martinus. Då kommer vi att märka framsteg: varje cell i kroppen liksom ”klättrar upp till en högre nivå”, sa L M.
Någon föreslog att L M skulle visa Martinus vackra bild (nr 16) i violett där en mängd människoöden är sammanvävda. Allt kommer tillbaka till en själv genom andra människor. Tänk på: Vad är det jag sänder ut? Hur är jag? Är evolutionen bara ett spel med ”trial and error”? Saknar den plan, är den blott slump och instinkter som styr, plus en viss förmåga till anpassning till omgivningen? Vilken roll spelar självbevarelsedriften? Först nu börjar vi få mentala bilder av kosmos' struktur.
Det är säkert lärorikt att se tillbaka på tidigare civilisationers förfall; varför inte titta på det i tid och rum inte så avlägsna romerska riket. Kanske vår tids svindlande börsspekulationer är ett av många tecken på en kommande kollaps? Mönstret ger tydligt besked: detta håller inte i längden. Utsugningen av fler och fler människor fortsätter. Fler och alltmer motiverade krav på förändring ställs, idag inte bara av sökare. Och krav på fysiska förbättringar är lika viktiga som andliga.
Kommentar 2002
Som sagt såg vi några av Martinus symbolbilder som onekligen är till stor hjälp för att man klarare ska kunna begripa den världsbild som han samtidigt utförligt skildrat i ord. Hans symbolböcker innehåller en lång skriftlig kommentar till varje symbol. Hans målade bilder i färg utgör sammantagna ett genialt system för att åskådliggöra något så abstrakt som denna väldiga filosofiska tankebyggnad. Bild och text hör oskiljaktigt samman.
Förutom hans bildskicklighet är Martinus författarskap mycket imponerande, också en fysiskt prestation i sin väldiga omfattning. Hans stil är personlig, man känner genast igen hans sätt att skriva, var man än gör nerslag i hans böcker. Men det är hans helhetsgrepp, hans omutligt holistiska syn som imponerar mest på mig. Ingen annan filosofisk författare har enligt min uppfattning lyckats skapa en andlig kosmologi som är så homogen och logiskt stringent som Martinus. Det är väldigt svårt att hitta angreppspunkter för en hållbar kritik gentemot honom, skulle jag tro. Visserligen är det lätt att stå undrande inför ett och annat påstående i början, men märk väl att Martinus själv uppmanar sina läsare att vara kritiska och själva i praktiken pröva sanningshalten. Det är det stora perspektivet som känns ovant, liksom vissa skarpa formuleringar, men snart måste jag ge mig för logiken i hans resonemang.
Från helt andra utgångspunkter kritiseras darwinismen, bl.a. av Carl Johan Calleman som ingående studerat Mayakalendern, som på sitt sätt är fantastisk. (Jag har ännu ej tillräckligt satt mig in i dennes övergripande resonemang för att kunna bedöma hans senaste forskning.) För min del förefaller i varje fall evolutionsläran i sin andliga aspekt, signerad Martinus, vara hållbar. Varför skulle man inte kunna tänka sig andliga kosmiska kretslopp av allt större dignitet – i all oändlighet? Och varför skulle det inte kunna finnas en immateriell parallell till det rent materiella jordiska kretsloppet? Det senare har ju kraftigt aktualiserats i vårt medvetande av sena tiders ekologer. Jag menar att reinkarnationstanken på det andliga planet mycket väl står i samklang med den ekologiska kretsloppstanken.
Naturvetenskapen har en status som är synnerligen svår att rubba – självklart i kraft av dess enorma framgångar på det fysiska planet. Speciellt är det teknologins extremt snabba utveckling som synliggör detta förhållande i praktiken. Emellertid kommer ett växande antal nackdelar och problem, både lokalt och globalt, att främja ett nytt paradigmskifte småningom. Jag tror att synsätt i stil med Martinus kommer att vinna mark. Slutmålet måste vara att det bildas en syntes mellan naturvetenskap och humaniora (och i vidare bemärkelse humanism). Detta måste ligga helt i linje med Martinus tänkesätt, ty han sätter den materiella vetenskapen högt. Dock anser han naturligtvis att den andliga aspekten av existensen är den primära.
Min slutsummering blir att Lasse Malmgren genomförde en utmärkt föreläsning som sedan på sätt och vis fortsatte i form av en intressant diskussion, mycket tack vare några riktigt initierade deltagare. Jag kan tillägga att i serien föreläsningar baserade på Martinus ingick bl.a. Har äktenskapet spelat ut sin roll? av Elise Reslow; resumén finns också på denna hemsida. Apropå humaniora: En sammanfattning av en annan intressant föreläsning återfinns också på min hemsida, nämligen Varför behöver vi mer humaniora i teknikens värld? av Jan-Eric Sundgren. (Huvudrubrik: PROSA)