Vad gör traditionerna med oss?
Martin Modéus
15/11 2005 Forum Helena Kyrkans hus Skövde
Arr: Studieförbundet Sensus 0ch Svenska kyrkan i Skövde
"Martins föredrag kommer att handla om traditionernas inre liv. Det blir alltså inga berättelser om tomtar och troll, utan snarare reflektioner kring vad vi människor på djupet använder våra traditioner till. Det kommer också att handla om tid och vila, och om hur traditionerna hjälper oss att skapa rytm i livet. Martin Modéus har studerat teologi i Lund och socialantropologi i Stockholm." (Affisch)
Boken Tradition och liv av Martin Modéus fanns på plats redan från början, liksom en talrik publik. Joachim Leijon hälsade alla välkomna och angav hur kvällen skulle disponeras tidsmässigt. Dessutom kunde han avslöja vårprogrammet Forum Helenas kommande föreläsare. M M hälsades förstås varmt välkommen.
M M sade att han arbetade med frågor kring gudstjänstutveckling i Stockholms stift. Kärninnehållet i detta arbete rör riter och deras funktion. En viktig utgångspunkt för studiet av riter är för honom dopsamtal. Han berättade att startpunkten för hans intresse för traditioner var i början på 1990-talet, i ett miljonprogramsområde (byggt på70-talet) i Tumba. Inom ett litet område kallat Storvreten fanns tre generationer samlade. Där skulle nu ett litet barn döpas, tredje generationens "storvretare" som hade föräldrar, syskon ,far/morföräldrar m.fl. boende inom ett mycket begränsat område. Bara 5 km därifrån ligger Tullinge; mamman sa att det var en stor sak för henne att flytta från radhuset i Tullinge till Storvreten.
M M jämförde detta med hur människor i storstaden numera brukar vara rörliga och ofta saknar rötter där. Han mindes sin egen barndom på landsbygden, och hävdade att många som bor på landet i själva verket föredrar att bo kvar där, ty hembygdsmiljön känns trygg. Det är ett slags traditionalism med anknytning till folket och kyrkan. Det var viktiga livsfrågor för 20 år sedan, menade M M som beklagade att det idag är ganska svårt att få folk till studiecirklar om livsfrågor. Men luciafirandet intresserar däremot de flesta, då deltar väldigt många på ett eller annat sätt. Man kan fråga sig varför många nog vill återvända till traditionerna. M M nämnde ett arbete av Billing, Svenska folkkyrkan, och framhöll att det är under det senaste decenniet som traditioner kommit mer i fokus igen, kanske som en motvikt till en ej ovanlig känsla av kaos i nuet.
M M nämnde kultur som något som måste levas, smakas; till kulturen hör även riterna. Traditioner kan ej sällan vara konfliktskapande. Som exempel anförde han att man inför luciafirandet företar omröstning för att välja Lucia -- och den vackraste vinner. Förlorarna får bilda "hedersvakt" till segrarinnan. Det känns knappast roligt när "the winner takes it all". Märk att samma hantering vuxit fram även när det gäller småbarn! Det är att hantera dem illa. Det är fel och man borde protestera mot detta. M M konstaterade alltså att det ligger konflikter i vissa traditioner.
Vidare spelar tidsaspekten en väsentlig roll, nämligen som en sorts "drivankare" i traditionernas kultur. Det är en smart social strategi. Han underströk dock att det är fråga om både förändring och stabilitet. Traditionens stabilitet ger människor ork att uthärda för ändringar. Hur uppfattar vi tiden? Den beskrivs i vår tid oftast som en ström; det är den linjära tidsuppfattningen -----> som försvinner och försvinner..., något som känns outhärdligt, menade M M. Därför är det en central uppgift att försöka omskapa den till mänsklig tid. Denna är en helt annan typ, nämligen cyklisk tid. Den kommer således åter och åter... Det är traditionens tid, så att säga "möblerad" tid, allttså med innehåll.
Utan att tänka på det använder vi ständigt ord och fraser som uttrycker denna gamla tidsuppfattning. Exempel: "Nu är det jul igen!" "Sköna maj, välkommen åter! " Man upplever trygghet i igenkännandet. Traditioner och ceremonier skapar rytm i tiden, alla har sina vardagliga små ceremonier, t.ex. morgonkaffet som främjar vakenhet och kreativitet. Den cykliska tanken återfinns på flera plan: 1) Årstidernas stora fester: jul, påsk, pingst, allhelgona. 2) Veckans återkommande dagar. 3) Dagens återkommande rytm.
Det är dessa cykler som håller ihop vardagen i dagar, veckor osv. Kyrkklockornas klang markerar helgsmål, dop och begravning. Jämför motsatsen: digitaluren där tiden liksom försvinner. Detta är klocktiden som vårt medvetande upplever som tom och flyktig. Däremot känns traditionens tid varm och meningsfull, det är kroppens tid; tänk på hur vi upplever våren t.ex. M M hänvisade till Första Mosebok, där skapelseberättelsen egentligen består av två berättelser, som vardera ger uttryck åt två olika tidsuppfattningar, dels den linjära när ljuset skapas: "Varde ljus!", dels den cykliska som illustreras först i vers 14: solens och månens skapelse. Dessa himlakroppars skilda rörelser över himlavalvet bildade förutsättningen för människans indelning av tiden i år och månader. I liturgin anges noga helger och högtider. Gud sade nämligen att vissa bestämda dagar särskilt skulle högtidlighållas. Allt detta skapade rytm och hemkänsla i tiden, alltså den återkommande cykliska tiden.
I den andra skapelseberättelsen, den om människan, uppstod synden som leder till döden. Den linjära tidens yttersta konsekvens är sålunda döden. Och det var syndafallet som startade "klockan". M M tog som exempel begravningen som i ett större sammanhang ingår i den cykliska tiden. Döden leder tankarna till individer i det förflutna och generationers gång: "Tidevarv komma, tidevarv försvinna..." Vi är var och en inställda i en lång kedja där "släkten följa släktens gång".
Traditionens uppgift är att skapa stabilitet mitt i förändringen. Men som bekant förändras allt och alla jämt och ständigt -- liv är förändring. Således förändras även traditioner, även om det bara sker små förskjutningar. M M tog bilden av tomten som exempel: nutidens "tomtar" liknar inte dem som man föreställde sig för hundra år sedan eller mer, nu är de påverkade av Amerika -- jämför Halloween! För att inte tala om julfirandet. F.ö. firade man inte Första advent för hundra år sedan.
Det gäller att kunna ta emot helgernas budskap som har sin särskilda plats i i livets frågor, för varje helg har sitt speciellabudksap. Allhegona för tankarna till döden: lev och reflektera! Om julen finns Gud i det enkla budskapet om Jesu födelse, medan påskens glada budskap (grek. euangelion:--> evangelium; eu=god+angelion =budskap ; jämför angelos=budbärare), alltså är uppståndelsen.
Samma tankar återvänder år från år och ger en allt rikare erfarenhet. I evangelierna uttrycks Guds kärlek, och i liturgin passar deras budskap in i "rätt" helg. I vår västkultur ses traditionerns riter ofta som omoderna handlingar. Man hittar gärna på egna förklaringar till varför man ändå något motvilligt håller fast vid dem. Man ger efterrationaliserade motiveringar, t.ex. när man låter döpa barnet "för farmors skull"! Eller man kanske önskar bevara en magisk världsbild.
I det svenska systemet av riter brukar barn utgöra ett slags "gisslan", hävdade M M, som menade att barnen får ge de vuxna anledning till julfirande. Barn kan ibland vara de vuxnas viktigaste hjälp att leva ut traditioner. Räddhågade vuxna har barnen som alibi, således som förevändning. Hur är det då i högmässan? Gudstjänsten behöver barnen, ej tvärtom, hävdade M M och återknöt till julsederna för att exemplifiera. En syriansk invandrarfamilj ville gärna också ha en julgran, en sedvänja som var ny för dem. De hade bara sett sådana vid varuhusen där de fanns långt före jul. De ville köpa och ta hem en julgran i november. Då märktes deras utanförskap, eftersom de inte var vana vid våra seder och bruk.
Det är alltså viktigt att kunna tolka symboler, framför allt att använda dem riktigt inom bestämda ramar i samhället. Tecken kan ju tolkas lite olika, även av dem som är förtrogna med den vedertagna koden. M M återgav kort en amerikansk undersökning, där tre manliga ledare för samma församling redogjorde för sin tro med hjälp av kristna symboler. Innehållet i deras berättelser blev faktiskt ganska olika! De hade gjort varierande tolkningar, varför deras analyser naturligtvis också skilde sig från varandra. När det gäller tolkningsfrågor uppkommer ej sällan oenighet och bråk inom kyrkan.
Vid olika tolkning är det betydelsefullt att se till användningen av riten i fråga som kan vara OK, fast skiftande, trot att den fysiska formen är densamma. ((Många missförstånd kan uppstå när det gäller invandrare med annan kulturell bakgrund. Etniska svenskar är inte alltid villiga att inta en förstående attityd. /återkommer till detta i min efterföljande kommentar/ Apropå oenighet erinrar jag om den aktuella protestlistan på Internet beträffande välsignelse av homosexuella par. Min anm.))
M M uppmanade till varsamhet vid symboltolkning. Han angav tre tolkningsnivåer vad gäller symboler: 1) ideologinivån, 2) användningsnivån, 3) strukturnivån. Den förstnämnda rör den kosmiska uttydningen och är ofta ej riktigt förstådd. Den är en svag nivå som måste hållas levande hela tiden för att fungera. Nr 2, användningen, blev exemplifierat med ett enkelt handslag. Man behöver inte fråga: "Varför gör du så?" Dess ursprungliga innebörd spelar inte heller någon roll -- "Jag är obeväpnad", d.v.s. vänskapligt sinnad. nr 3, strukturen , handlar om mellanmänskligt samspel, status och positionering. M M utgick från dopet; om prästen säger att dopet inte är någon namnceremoni utan en välkomstfest, är föräldrarna säkert undrande. Dopet fungerar ju bra utan någon ideologisk tolkning. Det väsentliga är användningen. På den starka strukturnivån fogas barnen in i alla släktled. När det första barnet i en familj döps, uppstår en ny generation med band bakåt i tidigare generationer och deras förhållanden. Alla tre nivåerna kan f.ö. vara involverade samtidigt.
Vad innebär högmässan för kyrkobesökarna? Är den en bön? En del gudstjänstdeltagare säger: "Jag lyssnar bara på predikan", medan andra besöker högmässan för musikens skull. Det är klart att det finns skiftande motiv, alltefter individuella tolkningar. På strukturnivån kan banden med användningsnivån stärkas. Det är således fråga om relationer, ett samspel olika nivåer emellan. Om en mässa upplevs som mycket högtidlig uppstår kanske en förstärkning av överhetsperspektivet. Prästens kroppsspråk spelar dessutom en viktig roll.
Om man ser till symbolfunktion urskiljer man likaledes tre typer: 1) legitimerade symboler, 2) definierade symboler, 3) markerade symboler. M M:s Kommentar: Typ 1 får människan att känna vad som är rätt. Exempel: Vid begravning medverkar en präst och man samlas i en kyrka. Dessa är legitimerade symboler, socialt sanktionerade. Vad beträffar typ2 gör denna symbolfunktion att människan känner var någonstans i traditionscykeln hon befinner sig. Exempel: Jultomten förknippas ju alltid med julen. Pynt är likaså en definierande symbol; förutom allt julpynt m.m., nämndes midsommarstången. M M berättade att en känd blomsterhandel i Lund till jul skyltade enbart i gult, vilket ju var "fel" färg. Det var naturligtvis en medveten drift med med att julfärgen "måste" vara rött. Typ 3 är bara till för att skapa en lämplig rituell miljö, göra den "mysig". Typiska exempel på markerande symboler är levande ljus och blommor, använda i avskilda sammanhang. I det gamla Israel utgjorde offret en sådan symbol.
Är ceremonier oundgängliga? De gör nytta bl.a. för att tydliggöra något otydligt. De kan göra oss uppmärksamma på speciella händelser. När börjar t.ex. våren? (Vårfest?) Efter en begravningsceremoni har de deltagande erhållit en mer definitiv känsla av döden. Man tänder ljus, köper blommor för att fokusera på en viss händelse. Riter och traditioner existerar i första hand för att skapa känslor. Det kan ske i mycket olikartade fall, det rör sig stundom om rent "knasiga" handlingar! Även udda händelser görs tydligare. Traditioner och deras riter grundar sig på sociala överenskommelser. ((Det förekommer givetvis även destruktiva riter, t.ex. satanistiska ceremonier. Min anm.))
När två människor förenar sina liv och gifter sig fokuserar man på bröllopets yttre symbolik. Är det tal om kyrkbröllop klär bruden "ut" sig, brudgummen är också finklädd, man åker kanske i en "konstig" bil till ett "konstigt" hus (=kyrkan), och där spelas "konstig" (marsch!)musik. En "konstig" person (=prästen) viger dem. Det blir ett "par". Ja, det handlar faktiskt om ett nytt äktenskap då paret går ut ur kyrkan. Så här kan man möjligen beskriva det hela, om man väljer ett "kejsarens nya kläder"-perspektiv . Ingen rök utan eld. Ett så underligt beteende! Men så handlar det också om en viktig händelse.
För att riter ska kunna fungera på ett bra sätt måste man vara överens. I norra Guinea finns en stam där en mycket speciell rit förvandlar kvinnor till män! Det sker givetvis bara sociallt sett. Gamla traditioner utgör sociala redskap för ett valt ändamål. Exempel: M M hade bekanta som flydde till från det traditionella julfirandet i Sverige. Motivet var att få känna frihet från en urvattnad traditions band. Men skulle man verkligen göra så i fortsättningen? Vad skulle man svara barnen i framtiden när de säger: "Vi kan väl fira jul på Kanarieöarna, det har vi ju alltid gjort!" Därmed avslutade M M sin föreläsning. Före pausen rekommenderade Joachim Leijon M M:s ovannämnda bok. Frågor kunde sedan ställas skriftligt eller muntligt.
Frågestunden inleddes med några skriftliga frågor. Fråga: Handlar det om ideologi, användning eller struktur när man tänder ljus i kyrkan? Svar: Ljuständning är markerande, inte en ideologisk symbolhandling. Dessa ljus är inte tillverkade för ett visst ändamål, de har i sig inget inneboende budskap. Användningsnivån bestämmer du själv, t.ex. i samband med en bön för en närstående avliden, en sjuk vän etc.
Fråga: Kan det inte bli för "sött" med barn i kyrkan? Svar: Det är en speciiell fråga när det gäller barn. Nyckeln till synen på barn är att se dem som individer, precis som vi vuxna är. När vi inser att de fungerar som individer och inte bildar någon homogen grupp, kan de få en plats i liturgin. Det är vanligt att vuxna "tillverkar" gudstjänster för barn, då är det inte underligt att de kan känna sig utanför. Barn ska inte behandlas som en massa. Svenska kristna familjer vill ofta delta i gudstjänsten, så det är en god idé att anordna familjegudstjänster.
Jämför katolska korgossar; sången gör dem delaktiga på ett bra sätt. Sådant engagemang är i varje fall en bra början, för de blir främst "doers", inte bara "listeners". Många barn tycker gudstjänsten är lång och tråkig, de har svårt att sitta still. Barn kan få göra något även inom liturgin, de ska naturligtvis inte bara få springa omkring. Fråga: Vad är viktigt för kyrkans utveckling framöver? Svar: Jag har behandlat denna fråga i min bok Tradition och liv, där jag på förekommen anledning framhåller att gudstjänsten är en rit. Varje årstid, varje helg är ett tillfälle att presentera en aspekt av evangelium. Exempel: Våren förknippas med uppståndelsen. Det är inte bara kyrkans idéer, vi vet vilken rit som passar i sammanhanget.
Fråga Vad anser du om Halloween? Svar: Det är en konstig "ny" tradition, men går långt tillbaka i keltisk tradition. Att det nu förekommer att barn/ungdonmar "busar" lite är kanske inte så underligt. Diverse tokerier förekommer ju i samband med med såväl jul- som påskfirande, som ofta skymmer de stora helgernas budskap. Tomtenissar och deras upptåg liksom "påskkärringarnas uppträdande är exempel på liknande beteenden.
Frpåga/inlägg: Vi bör naturligtvis klart markera att Allhelgona är en viktig helg. Det vittnar också alla gravljusen om. Halloween är en bra affär för handlarna, som bör respektera att att Halloweeen ska firas före Allhelgonadagn. Svar: Det går nog inte att göra så mycket åt den saken, det är snarast en attitydfråga. Numera kan inte kyrkan styra såsom biskopen kunde göra förr. Inte alla traditioner är gamla; t.ex. Fars dag är ingen gammal firardag.
M M: Det är väl mest bara de unga som firar Halloween. Men intresset tycks minska nu och kanske försvinner. Det gjordes försök att lansera Halloween redan på 50-talet. Plötsligt uppstod för några år sedan ett slags behov; via tonårsfester slog fden igenom som alltså mest blivit en tonårsdag. Jämför Alla hjärtans dag. Fanns det förresten särskilda tonårsseder på 1800-talet? Idag fokuserar man mycket mer på tonåringarna.
Fråga: Hur ska man bemöta kommersialismen som satsar på helgerna? Och har var sak sin tid? Svar: Tyvärr är det inte möjligt att göra särskilt mycket. Förr var söndagen allmänt respekterad som vilodag; det hade stor betydelse. Söndagar borde bli vilodagar igen. Familjer borde också vara överens om att inte köpa semlor redan i december t.ex. I min familj har vi bestämt att inte tvätta på söndagar. Allt sådant ligger självfallet på individnivå; det går inte att reglera uppifrån.
Inlägg: Halloween är ju inget annat än business. Svar: Ja, men det hände även förr att barn gick från gård till gård och tiggde vid helger. Blir det slut på Halloween-business om vi slutar köpa saker som hör till? Detta kan bara den enskilda människan besluta om. Inlägg: Jag hörde i ett program på lokalradion att det var bus och tiggeri på 1930-talet. Svar: I Skåne använder man förresten rovor till Halloween (som skallar?). Det är risk att man idylliserar det förgångna. Förr var man medveten om vad ett handslag betydde, nu har man glömt det. Men tro inte att människor visste bättre förr. Även då tog man ju chansen att tjäna pengar, vad det än gällde.
Fråga/inlägg: Vad är tradition? Det är inte i någon biblisk uppslagsbok som man kan ta reda på det, utan i i Svenska Akademins lexikon. Jag fann 16-17 olika tolkningar av ordet tradition, ord som liturgi, rit, ritual, ceremoni användes huller om buller. Det kristna livet är djupare. Enligt skapelseberättelsen skapades människan på den 4:e dagen. Där var kunskapens träd, tag och ät! Och där var ormen, "kallad den förste teologen", insköt M M.
Fråga: Vilka riter används på arbetsplatser? Svar: En av riterna är fikarasten, den hjälper till att bygga upp dagsrytmen. Så har vi firmafester och julfirande. Inlägg: När det hänt något traumatiskt på företaget, t.ex. ett dödsfall, då måste man göra något på arbetsplatsen. Svar: Ja, och riter får nu allmänt större plats igen. Konfirmationsfrekvensen är hög idag. Varför? Kanske som en reaktion mot 70-talet. Många riter försvann då, men konfimationen har funnits kvar hela tiden. F.ö. är nu skoltiden längre än förr, man kan tala om en förlängd barndom i västvärlden.
Fråga: Hur ska man klara av dagens ofta besvärliga skolsituation? Svar: Riten har fortfarande en viktig uppgift att fylla. Exempel: studentexamen. Unga som avviker från det "normala" anses som "knasiga". Förr undervisade skolan om hur man blir vuxen. Konfirmationsundervisningen handlar om att vara människa. Har inte samhället försummat att diskutera vikten av den mänskliga identiteten? Standardmodellen är att skoltiden tillbringas på avskild tid och plats. (= Svar?)
Fråga: Vi har på senare tid märkt en reaktion mot gamla seder och bruk -- en del sådana är förstås dåliga också. Unga i Sverige och USA dras ofta till fundamentalism. Det har blivit mer frihet, men den har kanske gått för långt? Vilken roll spelar konfirmationen nu? Svar: Det ska råda en icke förtryckande atmosfär, den får inte vara instängd.
Inlägg: Kyrklig konfirmation tappar mark i viss grad. Det har tillkommit en sorts konfirmation på sekulär nivå. Humanetiska förbundet driver en sådan. Fråga: Tappar kyrkan mark nu? Svar: Konfirmationens ideologinivå är svag, men konfirmationen behövs, ty den erbjuder något annat än samhällets vuxenblivande undervisning. Skolsystemet är för starkt. Det behövs mer ungdomsarbete. Positivt är ändå att svenska kyrkan attraherar mer än 40.000 ungdomar. Vi måste försöka slussa in unga i kyrkan, vilket krävs för fortsatt liv i kyrkan. Skapa plats där för barn och unga och därigenom påverka högmässans form! Inlägg: Jämför hur det är med idrottsrörelsen, den behöver en ideologisk grund, mot elittänkandet! Svar: Kanske idrott och konfirmation är en bra kombination? Jag vet inte. Men visst älskar ledare de unga som deltar.
Inlägg: När det gäller ungdomen och kyrkan bör man akta sig för att se det enbart i vitt och svart. De unga har ont om tid, många kommer nog till kyrkan när de kan. Det gäller om de kan få komma på passande tider. Svar: Kyrkan måste söka vara flexibel. Det duger inte att krampaktigt bara hålla fast vid vårt eget koncept om högmässan m.m. Det är fel om det är de vuxnas elitprojekt. Låt unga människor själva komma till tals och påverka saker och ting. Traditioner är viktiga för de unga också, t.ex. advent. Inlägg: S:t Lukaskyrkans midnattsgudstjänst var för populär;: det kom så mycket folk att man valde att ställa in mässan när så många inte skulle få plats!
Inlägg: Man borde förändra gudstjänsten för att låta barnen vara med. Jag har upplevt det och känt trygghet, jag känner igen mig. Svar: Andra människor har förstås andra erfarenheter. Det blir tyvärr lätt "drag åt ett håll". Men berätta om egna och andras erfarenheter tillsammans med olika människor. Då erfar man ofta igenkännande. Syndaberättelser gör ont, men berätta för varandra så kommer ni att förstå vad som behöver göras. Alla har talan, även barn ska få berätta hur det känns att gå i kyrkan. Och alla måste lyssna på varandra. Gudstjänsten kan ha olika former men skall alltid vara mänsklig. Därmed avslutades frågestunden och Joachin Leijon avtackade Martin Modéus under varma applåder. Som gåva överlämnades boken Vägledning till enkelhet av Susanne Rikner. Avslutningsvis höll J L en kort betraktelse.
Min kommentar 2005
Det ar en givande kväll, precis som tidigare föreläsningsaftnar i Forum Helenas regi. Under frågestunden ställdes en hel del intressanta frågor som jag försökt återge tillsammans med tillhörande svar. (ibland säkert i i något förkortad form). Sjäv var jag som vanligt fullt sysselsatt med att klottra ner mina noteringar, så det blev för min del knappast tid för egen tankeverksamhet, t.ex. att formulera mina frågor. Men efteråt vill jag här framföra några egna reflexioner.
En av åhörarna hade i en uppslagsbok sökt en definition på ordet tradition (se ovan). Själv fann jag i Bonniers svenska ordbok ett mindre antal betydelser: "Tradition: något som traderas, arvsägen; gammal sedvänja, eller vana; regelbundet återkommande händelse". Jag jämförde uppslagsordet "konservativ: (den) som vill bevara det bestående. Konservatism ("höger") åskådning som motsätter sig stora förändringar av samhället."
Förändringar sker alltid, oavsett människors attityder, samtidigt som traditioner aldrig går att ta bort helt. Sjäv slogs jag av blandningen av gammalt och nytt i Kina i mitten på 70-talet -- med betoning på gammalt, åtminstone i turistperspektiv. Trots att Kina då just upplevt försök till en omvälvande ideologisk samhälllsförvandling fanns urmodiga drag kvar i gatubilden 1976. Egentligen inte så konstigt att det syntes häst- och åsnedragna kärror t.o.m. i flera storstadscentra vi besökte, ty Kina var ännu ett uland (det sa kineserna själva). Det talades mycket om modernisering, men många traditioner behölls i stor utsträckning. Ett av få undantag var när himlastormande ledare angrep Konfusius (Kongzi) under kulturrevolutionen. (Den 2.500-åriga Konfusiusläran återupprättades dock snart, åtminstone delvis.
Jag kommer att tänka på en bok från tidiga 1970-talet, dansken Leif Panduros Skit i traditionerna. Jag minns inte mycket av innehållet, men den äreröriga titeln är tidstypisk. Jag är övertygad om att den tidsanda som rådde i Europa då framför allt kan härledas till den kinesiska s.k. kulturrevolutionen fr.o.m. mitten av 1960-talet och vidare till studentrevolten i Paris 1968. VI vet ju vad som nu åter hänt i Frankrike, denna gång ej i Quartier latin utan i ghettoiserade parisförorter. Oroligheter sprids lätt; media undrar om inte något liknande kan hända här i landet. Relationer och samband mellan länder och världsdelar ökar, på gott och ont.
I denna brydsamma tid bryts olika traditioner mot varandra, vissa förkastas, nya (?) bildas i stället. Emellertid brukar gamla sedvänjor komma igen, i förnyad form och kanske omdöpta, fastän i grund och botten igenkänliga. Det nya bygger på det gamla, eller snarare: det sker en sammansmältning av gammalt och nytt, inte minst i den väldiga smältdegeln Kina, där "komkap" nu råder. Det märkliga fenomen som detta "newspeak"liknande ord står för, är en kortad legering av kommunism och rå kapitalism. F. ö. är det typiskt att Mittens rike med sin starka inhemska, flertusenåriga kultur i alla tider mottagit och omformat vissa influenser från omvärlden och därefter inlemmat en del främmande element i sin egen traditionella kultur. Naturligtvis har den kinesiska kulturen i sin tur påverkat andra länder såsom nu sker i hög grad.
Traditioner med negativa förtecken är vanliga, men sådana företeelser bör för tydlighetens skull ges andra benämningar, t.ex. fördomar eller -- med mindre negativ klang -- förförståese. Även dessa kan vara mer eller mindre tidsbundna, men fördomar visar sig vara förbluffande seglivade. Ibland går de under jorden, nämns ej, blir tabubelagda, ändå finns de kvar i medvetandet. Att tala om "nationalkaraktärer" är oftast missvisande eller grovt förenklat. Men hur ofta gör man inte schablonmässiga uttanden om hela nationer och folk, mer eller mindre obetänksamt eller på skämt. Motiven kan vara flera, ej sällan grumliga och ogenomtänkta.
Finns det i Sverige idag inte en aversion mot ryssar t.ex.? Varför i så fall? Jag tror det finns både historiska och ideologiska orsaker. Utan att här närmare gå in på saken vill jag bara säga att slaget vid Poltava har betytt en hel del. Inte för att svenskar i allmänhet tänker på Karl XII:s nederlag där och hatar Peter I för detta - men det finns väl ändå en sorts obehag någonstans i bakhuvudet, liksom intryck av den lede fienden i Runebergs Fänrik Ståls sägner. Mer närliggande i tiden är den avskyvärda Stalintiden och kriget mot Finland.
På ett diffust sätt kanske traumatiska historiska händelser förknippas med ett folk som man på oklara grunder föreställer sig som av naturen agressivt. Ideologiskt bildar 1900-talets båda världskrig utgångspunkten. Den ryska revolutionen hade ju sina rötter mitt i det första. Även om läget nu är ett helt annat är gamla tankespår ingalunda utplånade. Konservativa tankar och idéer kommer gärna till uttryck, ofta utan att vederbörande är medvetna om bakgrunden. Det skulle här föra alltför långt att närmare exemplifiera traditionellt tänkande kring skilda nationer. Det existerar likväl onekligen tänkesätt som håller på att ta en annan riktning; ta exempelvis vårt förhållande till USA resp. arabvärlden. Det är emellertid lätt att generalisera med svepande omdömen, så jag säger bara att vår hållning under händelsernas tryck steg för steg förändras. Traditionellt vänlig inställning resp. avog misstänksamhet kan här ändå anas i bakgrunden. Det handlar väldigt mycket om känslor, ofta med en god portion okunnighet i botten.
En föreläsning (som senare följdes av ännu en i samma ämne) hölls under jubileumsåret 2001: Skövde 600 år, vilken är värd att nämnas. Föredraget i fråga ingick då i den intressanta föreläsningsserien Utmaningen. I detta fall var det psykologen Mirko Takac som på ett mycket underhållande sätt berättade om sina erfarenheter som nyanländ invandrare från Tjeckien till Sverige för många år sedan. Han berättade utifrån sin egen erfarenhet om sina första möten med det svenska samhället och om fallgropar som han trillade i när han skulle lära sig svenska. Nu talade han praktiskt taget perfekt svenska.
Takac' berättartalang och humor var för mig något av en aha!upplevelse: så är det ju, så reagerar vi när vi har med dem att göra! (Många exempel finns i mitt referat). Jag nöjer mig här med ett kort citat ur programhäftet: "Det är viktigt fört både svenskar och invandrare att på allvar fundera över på vilket sätt man skall förhålla sig till mötet med kulturer som skiljer sig från den egna trygga och invanda".
Under den gångna Mångfaldsveckan på Högskolan i Skövde fanns flera föreläsningar med teman som direkt anknöt till detta. Till slut vill jag bara nämna ett inslag: Svennes teater -- en överraskande komedi med Conny Petersén som också stod för manus. Han drev där med "våra vanligaste fördomar och inskränkta värderingar" (citat ur programhäftet). Det var mycket träffande och hejdlöst roligt! Conny är tydligen en stor skådespelartalang som blixtsnabbt kan gå in i många olika roller. Vi behöver skratta -- inte monst åt våra egna fördomsfulla idéer och beteenden.
Mycket kort kommentar 2017
Förvånansvärt mycket stämmer ännu idag, 12 år senare. Sorgligt nog har det under tiden tillkommit värre inslag i i den allmänna bilden, exempel finner jag överflödiga.