Vad lärde oss Auschwitz? Om humanism och människovärde
av Hédi Fried författare och psykolog
18/2 2004 i Kyrkans hus Skövde
Arr: Sensus studieförbund, Skara stift och Skövde församling
i samarbete med Olof Franck, Västerhöjdsgymnasiet Skövde
Nedan följer mitt referat av en av de föreläsningar som ingick i en serie för lärare och annan skolpersonal: Människovärdet i mångfaldens skola. Citat ir informationsbladet:
"Skolan i det mångkulturella samhället ger möjlighet till åtskilliga slag av möten mellan människor med olika erfarenheter och livsåskådningar. Ofta kan sådana möten berika och utveckla både skolans och de där verksammas liv, men ibland skapas också konflikter och problem som måste hanteras och tas omhand. Alla kulturmötessituationer aktualiserar på ett eller annat sätt frågor som rör hur det universella människovärdet kan förvaltas och gestaltas: vad händer när människor med varierande etnisk bakgrund och hemvist möter varandra, och vad är det vi vill ska hända?"
Sedan Olof Franck hälsat Hédi Fried varmt välkommen tackade hon för inbjudan och sade att det är så viktigt att berätta vad som hände för 60 år sedan. Tyvärr upprepas mycket av det fruktansvärda som skett, om och om igen. Vad har vi lärt av historien? Vi borde verkligen lära oss mycket. Vart tar humanismen vägen? frågade H F. Hur kunde något sådant som Auschwitz är exempel på, utspela sig mitt i Europa? Det handlade ju om utstuderat industriellt mördande -- hur kunde det få ske? Nej, det finns inget svar, sade H F -- men det finns pusselbitar!
1945 kom H F till Sverige. Då sa man: "Aldrig mer! Det var ett fruktansvärt misstag (?), men det får aldrig mer hända!" Sedan blev det tyst. Vad händer när vi inte kan vår historia? Tystnaden har ett högt pris. De överlevande har fått betala ett högt pris i form av undergrävd hälsa; i synnerhet de barn som överlevde har lidit. Barn ska utveckla en identitet -- hur kunde det ske under vidriga omständigheter? H F var mycket ung när andra världskriget bröt ut.
Statsminister Göran Persson tog 1999 initiativet till en konferens* om Förintelsen. Han insåg att den mentalitet som i värsta fall kan leda till fasansfulla massakrer är en fara för alla länder. Man hade dessförinnan i svenska skolor gjort en enkät som rörde Förintelsen. En tredjedel av eleverna visste knappast vad som då hände. De tillfrågade var i åldern 12-18 år. Regeringen beslöt då att låta ge ut boken "Om detta må man berätta", som nådde ut till praktiskt taget alla i vårt land. Nu vet alla vad Förintelsen var för något, men man behöver veta mer för att undvika en upprepning av sådana hemskheter. ((* Den första konferensen har följts av flera, jag tror det varit en varje år. Min anm.))
H F som f.ö. är utbildad psykolog har naturligtvis undrat (liksom så många andra): Vad är det som ligger bakom allt detta? Vad är det som kan förmå folk att göra så? De offer som utsätts för en så avskyvärd behandling dehumaniseras och demoniseras; bödlarna ser dem inte längre som människor. Dessa betraktas rent av som skadedjur, som råttor som måste elimineras, d.v.s. utrotas. ((Denna avhumanisering av offren var nazisternas mentala förberedelse för att tillintetgöra fienden. Hitler och hans anhang trodde sig så kunna besegra hela världen och upnå "den tusenåriga fredens rike." Min anm.))
H F visade med massakrerna i Rwanda som mycket avskräckande exempel att vår närliggande tid alls inte gått fri från mycket otäcka händelser. I Rwanda mördades nästan en miljon människor för snart tio år sedan. Det var folkstammen hutu som grymt slog ihjäl så många av landets tutsiminoritet.. Fältropet "Krossa kackerlackorna!" eggade massmördarna till mordorgier. ((En tidningsrubrik löd nyligen: "Rwanda ber världen om tyst minut". 7 april 2004 ska nämligen 10-årsminnet av folkmordet uppmärksammas. Denna dag har förklarats av FN som "Internationell dag för reflexion" . Citat: "Folkmordet i Rwanda ses av många som ett stort misslyckande för omvärlden". Jag vill tillägga: Omvärlden, inkl. FN, förhöll sig passiv, trots att många enligt uppgift förstod att en katastrof hotade. Min anm.))
I januari i år (2004) hölls den senaste regeringskonferensen med syftet att förhindra folkmord. H F berättade att de tecken som nu är anmärkningsvärda är att egyptiska muslimer vill ha hjälp att stoppa militanta muslimer. Den extrema islamismen uppges vara ett hot mot rättrogna muslimer. Fundamentalisternas ideologi gör skarp åtskillnad mellan "oss" och "dem"." Vi", d.v.s. islamisterna, anser sig bättre, mer värda än "de" som inte ses som fullvärdiga människor. "Vi" är lika och ska hålla ihop. Man känner igen denna mekanism, den är absolut inte ny. H F liknade omfattningen av denna hållning vid ett isberg; man ser som bekant bara toppen (en tiondel), resten ligger under ytan.
H F framhöll vidare att den rasistiska ideologin också bottnar i darwinismen. Men det finns bara en art av människan, Homo sapiens, här på jorden -- och det naturligtvis oavsett hudfärg. Det var vid slutet av 1800-talet som forskare sade sig kunna påvisa en särskilt högtstående ras, nämligen s.k. arier. Dessa är/var långa och blonda vars typiska ättlingar återfinns i Tyskland och Skandinavien, påstod man. Däremot ansågs slaver, t.ex. ryssar och polacker tillhöra en underlägsen ras. De kunde utnyttjas som slavar åt herrefolket, enligt naziideologin. ((Den allmänt vedertagna utvecklingsläran enligt Darwin börjar nu ifrågasättas på vissa viktiga punkter. Kärnuttryck som "natural selection" och "survival of the fittest" säger väl en del om den ideologiska bakgrunden då. Min anm.))
Rasismens rötter kunde också härledas ända till Asien, närmare bestämt till Iran, Tibet och norra Indien. Där finns indoeuropéer med ljusare skinn. Dessa arier kom västerifrån omkring 2000 år f. Kr. och besegrade de sedan tidigare bofasta folkslagen i Indien. Uppdelningen i skilda raser härstammar från den tiden. I Indien var de förnämsta braminerna (brahmanerna) ; även kastväsendet med fyra kaster kom till då. ((Inom nazismen (eg. nationalsocialismen) i Tyskland fick termen arisk den raspolitiska innebörden "germansk" i motsats till jude eller semit. Tyskarna ansåg sig vara de rena arierna. /Källa: Bra böckers lexikon/ Min anm.))
Sanskrit innehåller faktiskt ord som återfinns i västerländska språk (tyska, engelska m.fl.). Detta faktum har stärkt en del forskare i övertygelsen om att arier kom till Indien från Europa. Det konstruerades också belägg för deras europeiska ursprung. Även andra länder än Tyskland och Skandinavien, t.ex. Frankrike har nämnts i sammanhanget. Rasismen har varit och är i varje fall spridd i många länder i Europa. ((Sanskrit är ett utomordentligt intressant språk ur lingvistisk synpunkt; inte minst dess grammatik lär vara mycket formrik -- och regelbunden. Det är f.ö. slående att ordet arya betyder ädel. Jämför ovan kastsystemets hierarki. Min anm.))
H F tog upp och kommenterade ytterligare en pusselbit, nämligen 2000 år av antisemitism. Judarna i förskingringen har mycket ofta gjorts till syndabockar i svåra tider. Det började med att de anklagades för Jesu död på korset. Vissa kyrkor lever ännu idag kvar i övertygelsen att det var judar som mördade honom. Och många judar mördades under Inkvisitionens förföljelser. De kunde anklagas för att förgifta brunnar t.ex. Om mord begicks i Polen eller Ryssland riktades genast misstankar mot judar där. Under 1800-talet anstiftades i Ryssland våldsamma judeförföljelser: pogromer.
I Tyskland tog judehatet, som sedan gammalt låg och pyrde, fart under 1900-talet. Bort med judanrna! blev småningom parollen. Bara de försvann skulle allt bli bra; judarna var onda människor, menade somliga. Till saken hör att det efter första världskriget var svåra tider i Tyskland. Versaillesfredens hårda villkor med landavträdelser och jättestora krigsskadestånd skapade allmänt missnöje i det besegrade Tyskland. Tyskarna fann villkoren djupt orättvisa -- till på köpet var det judar som undertecknade freden! Missnöjet kanaliserades alltså mot judarna; det var lätt för karismatiska ledare som Hitler att utnyttja situationen. Emellertid kunde han inte genast gå till aktion mot judarna.
Det var framför allt det snabbt försämrade ekonomiska läget efter 1919 som snart förmådde folk att önska sig "en stark man" vid rodret. Penningvärdet föll dramatiskt med 8-9-siffriga belopp på kort tid. En avlöning bestående av massor med sedlar kunde underdagen bli så värdelös att den knappt räckte till att köpa bröd. Det var sålunda en katastrofal inflation. Andra viktiga faktorer i bilden av dåtidens Tyskland var dessutom kommunistskräck och judisk kapitalism. ((Den antydda situationen var naturligtvis grogrund för extrema rörelser. Många tyskar kunde inte undgå att ta intryck av den ryska revolutionen och bolshevikernas maktövertagande. En socialistisk revolution i Tyskland var ett tag snubblande nära. Och ingen kan väl förneka att en del judars stora rikedomar var en nagel i ögat på den fattige tysken på gatan. Hur hade han det? Jag minns Hans Falladas roman Kleiner Mann, was nun? Min anm.))
Ytterligare en viktig punkt för att förstå den atmosfär som rådde var den tidens auktoritära uppfostran. Barn fick aldrig fråga "Varför?" när vuxna befallde dem att göra något. De vuxna hade ju själva uppfostrats till slavisk lydnad, det var bara att lyda order, vare sig det gällde arbete eller militärtjänst. Var befallningen rätt eller fel? Det kunde man inte ifrågasätta -- ej ens tänka den tanken! ((Denna måttlösa underdånighet, "Untertanengeist", fanns givetvis även tidigare. Min anm.))
H F tog sedan mycket riktigt upp psykologiska mekanismer (hon är som sagt utbildad psykolog). Hon konstaterade att vi ej alltid vet varför vi gör på det ena eller andra sättet. Fördomar är en betydelsefull orsak till mycket ont, inte minst judeförföljelser. Mobbning och diskriminering bottnar väldigt ofta i förutfattade meningar och rena fördomar. Både psykiskt och fysiskt våld kan här få ödesdigra konsekvenser. På tal om att fysiskt "eliminera",d.v.s. mörda en person: Minns det grymma mordet på den unge John Hron som föll offer för jämnåriga slynglar. Man vet inte alltid vilka fördomar andra hyser; man är kanske inte ens fullt medveten om sina egna heller. De kan mycket väl vara nedärvda. H F nämnde en film (namn?) där en vit man mördades och sonen tog för givet att faderns baneman var färgad -- fel! denne var vit. ((Något oklart om sonen, ev. fler inblandade, var nazist(er). Min anm.))
Det är så lätt att säga att de ene eller den andre hör till en viss sort; man tror sig veta vad hen går för. Var försiktig, det kan vara alldeles fel. Men om man vet om att det finns fördomar hos en motpart, ska man inte genast peka finger. Lär först känna personen ifråga, som kan vara helt annorlunda än du tror. Varje människa har sitt eget sätt att vara, påpekade H F. Det kan myckett väl visa sig att man har betydligt mer gemensamt med en samtalspartner än man först kunde föreställa sig. H F kom att tänka på ett minne från Sjöbo (som ju tidigare hade rykte om sig att inte vilja ta emot flyktingar). Hon frågade en invånare: "Finns det några invandrare i er kommun?" Svar: "Jodå, Ali är en god vän till mig."
Man bör tänka på att man själv kan råka ut för otrevligheter, t.ex. sjukdom. Man hör talas om andra som drabbas. Man tänker "Jag känner mig bra i alla fall. Sånt där händer inte mig." Även om du nu mår bra, inse: "Jag är inte osårbar." H F berättade om en god vän som i början på 90-talet var frisk, men tyckte synd om sin sjuka väninna. Idag säger samme vän: "Jag kunde ju aldrig tro att jag också skulle råka så illa ut nu!" Detta manar till eftertanke: var också hjälpsam och visa förståelse.
Apropå ovanan att skjuta skulden på andra: Det brukar vara så, att man lägger skulden på en främling genom att inta positionen: "Jag är snäll och hygglig. Du är dum". Exempel: Maken/makan kommer hem på kvällen, trött efter en arbetsam dag. En irriterad dialog börjar: "Varför skriker du?" -- "Gör jag? Det är ju du som skriker!"
Det finns förstås massor av klyschor som man slänger ur sig utan närmare eftertanke; typ: "Smålänningar är snåla. Men jag är givmild jag.". H F varnade för sådana generaliseringar. Hon är ofta ute i skolorna och berättar om sina upplevelser. Hon träffar barn som med en rysning frågar henne: "Har du träffat monstren?" Där brukar hon svara något i stil med: "Alla har ondska". Hon förklarade att det går bara en tunn skiljelinje mellan ondska och godhet. Hon tillade att det är vi själva som väljer; ingen tvingar dig att göra det onda. Välj alltså det goda -- och fortsätt sedan att göra gott! uppmanade hon.
H F gav exempel på hur en del tyska vakter i koncentrationsläger under andra världskriget var ovilliga att skjuta fångar. Dessa vakter skickades bort. Uppdraget var en gång att skjuta alla judar. Hur många av soldaterna gick då undan? En enda av 200 vägrade direkt att skjuta. Men då de öviga 199 såg det, vägrade ytterligare 7. Men varför fullföljde alla de andra arkebuseringen? De ville inte förlora ansiktet inför kamraterna, förklarade H F. Det psykologiska grupptrycket var för stort för att de flesta skulle våga vägra attlyda order. Ofta, fortsatte H F, bör man ställa sig frågan: Är min uppfattning/mitt handlande verkligen rätt? Detgäller att tänka efter. Vågar jag gå emot majoriteten? Har jag mod att lita på mig själv?
Allmänt sett visar folk mindre civilkurage numera. Men visst finns det människor som har visat stort mod. Raoul Wallenberg exempelvis som räddade måga judar i krigets slutskede (1945). Ni har kanske sett filmen God afton, herr Wallenberg. I Jerusalem har man vid ett museum planterat träd till minne av Wallenberg och andra mindre kända hjältar. Det förekommer många andra exempel; under Japans krig mot Kina var det en japan som räddade 500 kineser i Shanghai. En polsk gruvarbetare räddade en pojke under kriget trots att han själv utsatte sig för dödsfara, liksom hela hans familj som kunde skickas till koncentrationsläger.
Sedan talade H F om de tyska förövarna, alltså nazisterna.Märk dock att de flesta tyskar endast var åskådare, s.k. bystanders (eng.). Vidare är att märka att Hitler var demokratiskt vald -- Machtübernahme 1933 -- fastän samtidigt bör påpekas att vid detta val var valdeltagandet det lägsta någonsin. Genom stort valskolk valdes den man minst ville ha. Det fanns från början en uppsjö av partier, 55-56 stycken! Men sedan försvann de en efter en, så att bara nazistpartiet (nationalsocialisterna) var kvar och det var bäddat för diktatur. Hitler lär ha sagt: "Vi ska ha demokratiska val -- så att vi kan avskaffa demokratin!"
Krigsslutet 1945: De tyska soldaterna hade order att kämpa till sista man. En av generalerna försökte förmå Hitler att spara människoliv. Hitler sade nej. Och vid fronten: Utan möjlighet att försvara sig någon längre tid tillämpade tyskarna på slutet den brända jordens politik: allt skulle förstöras. Vad skulle väl tyska överlevande kunna leva av där? Inte brydde sig Hitler om det.
H F nämnde sitt författarskap: bland flera böcker som fanns till försäljning vid ett bokbord var Skärvor av ett liv. Vägen till och från Auschwitz. Den innehåller visserligen bara en bråkdel av hennes upplevelser men har ändå en röd tråd, sade hon. När hon skildrar hur det var, vill hon visa hur livet tedde sig från barndomen, steg för steg, hur det omärkligt ledde fram mot Förintelsen. I en annan bok, Livet tillbaka, har hon beskrivit befrielsen från lägret i Bergen-Belsen 1945 0ch därefter.I detta läger hade hon endast ett år kvar; alla hade det svårt, man visste inget om framtiden -- och det gick ju inte att avbryta...
Ännu en bok: Ett tredje liv. Från jordbävning i själen till meningsfull tillvaro. Boken handlar bl.a. om hur H F hjälper överlevande och deras barn. Det är mycket viktigt att bryta tystnaden mellan generationerna och prata med de unga om det som hände med judarna under andra världskriget. Hon har skildrat enskilda människoöden, inte minst sitt eget. När H F äntligen blev fri och kom till Sverige, fick hon lära sig allting från början: lära känna ett nytt land och lära sig ett nytt språk. Hon har även skrivit om sina studier och följande yrkesliv. Hon är f.ö. ännu verksam som terapeut.
Hennes fjärde bok heter Livets pendel. Fragment, erfarenheter, insikter. Det är en nyttig bok, sade H F. Hur ska man lösa trauman efter krigsupplevelser, akoholmissbruk, incest osv. Livets pendel behandlar också hennes arbete i skolan. Vad har jag lärt och vad kan jag lära andra? Hon har insikt om psykets mekanismer och kan på lämpligt sätt föra ut kunskap om Förintelsen till barn. Det gäller bl.a. att få dem att identifiera sig med den tidens barn. Hon försöker finna instrument för att nå ut till barn med sitt budskap. Härt visade H F ett foto på sin familj som gick under i lägret. Hon hade också overheadbilder med Hitler och nazistpampar. ((En del av uppgifterna om böckerna är från ett informationsblad som presenterar Hédi Fried och hennes författarskap. Där anges likaså en rad officiella utmärkelser som hon tilldelats. Min anm.))
Därefter berättade H F om suig själv. Hon föddes1924 i en judisk medelklassfamilj som bodde vid foten av Karpaterna i Transsylvanien i nuvarande Rumänien men som på den tiden hörde till Ungern. Hon minns radion i sin barndom; hon hörde en röst som röt något obegripligt. Det var Hitler. Hon frågade sin mamma: "Vad är det?" Mamman svarade: "Bry dig inte om det." Hédi minns mors ansikte: hon var rädd. Det gick ett rykte: Kriget kommer! Lilla Hédi hoppades och bad innerligt att det inte skulle bli krig. Hon ville inte att hennes pappa skulle tvingas gå ut i krig. Ryktet tystnade dock för en tid. Men när hon var 14 år sa en kamrat: "Nu är det krig!" På en journalfilm på bio såg de en engelsman som glatt viftade med ett papper och sa något om "Fred i vår tid!" Det var förstås den engelske premiärministern Chamberlain. Hitler hade sagt att han inte hade några territoriella anspråk sedan Tyskland lagt beslag på Tjeckoslovakien. Efter freden 1919 (se ovan) ville ju tyskarna få tillbaka förlorat land.
En dag kom hennes goda vän och berättade att tyska trupper hade invaderat Polen, det var 1/9 1939. Polackerna skulle vara besegrade inom en månad, sade man. Området där familjen bodde tillhörde sedan 1918 Rumänien, men föräldrarna var födda i Ungern och talade ungerska. Tyvärr ställde sig ungrarna på Hitlers sida. Man hoppades att ungrarna inte skulle gå in i Rumänien, samtidigt som man trodde att de kanske skulle ge beskydd ifall de ändå kom. Och i september 1940 gick ungerska soldater in i det rumänska Transsylvanien och införde de tyska judelagarna även där. Det innebar många svårigheter: anställda judar avskedades, judiska läkare fick ej behandla andra än judar osv. Det blev svårt för judar att klara sig ekonomiskt; de måste ha intyg på att de bott där i generationer. Som tur var hade familjen och deras förfäder bott länge i Transsylvanien.
Värre var det för Hédis goda vän och hennes anhöriga; föräldrarna var nämligen födda i Polen. De drabbades alla av deportation. Hédi fick inga brev från väninnan -- varför? Först efter kriget, vid den polska gränsen, fick hon veta varför inga brev kom. H F berättade att deporterade judar av polsk härkomst befalldes att gräva -- sedan ställdes de upp framför gropen och sköts.
H F anmärkte att att det som händer en själv tycker man är värst. Hur löjligt det än kan låta: Hëdi grät bara för att hon inte längre fick gå i skolan. Det var nämligen "numerus nullus" som gällde: inga judiska barn mer i skolan! Men Hëdis föräldrar sände henne till en annan, privat skola -- tills vidare fick hon gå där. 1941 var det krig runt omkring, Hitlertyskland bara segrade. Ändå tänkte Hédi: "Kriget är nog snart slut. Jag kommer inte att råka illa ut". Sommaren 1942 blev det ett tvåfrontskrig för Tysklands del. Anfallet mot Sovjetunionen skulle bli ett "Blitzkrieg" och efter tre månader skulle Sovjet vara besegrat, trodde tyskarna. Men de tyska invasionstrupperna frös bokstavligen fast, ty det var en av de kallaste vintrarna i mannaminne.
Idag vet vi mer om vad som hände: Flera tyska generaler ville ge upp men Hitler sa blankt nej. 1943 talades det emellertid om omgruppering av trupperna, och då anade man vad som höll på att ske. Tyskarna var tvungna att retirera från Stalingrad. Då, 1943 ville Hédi åka till Budapest och gå på teater och museer. Hon hade inga andra tankar än på nöjen! Idag kan vi på TV se allt hemskt som händer i världen. Det är grymma bilder som strömmar in i vardagsrummet. "Stäng av TV:n!" rådde H F. Men vad ska vi då göra? undrar många. Man kan roa sig till exempel. Men vi kan också göra något för att förändra situationen. Lita inte på höga politikers makt. Vi vanliga människor måsta ta ansvar, då kan förändring åstadkommas. Gräsrötter är starka!
1943 var Hédi i Budapest men hon satt mest inne och gick inte ut. I januari 1944 for hon hem igen. Sedan gick tyskarna in i Ungern och många var rädda. 19 mars 1944, det var en söndag, steg två SS-män av tåget i staden där familjen bodde. Det hade i åtskilliga fall tagit flera år för tyskarna att behärska andra länder, men det tog bara två månader för dem att kontrollera hela Ungern, ty det fanns många ungrare som hjälpte tyskarna. Nu utfärdade tyskarna en rad förordningar; ett påbud var att alla judar måste bära en gul stjärna. De fick inte handla i affärerna, inte prata med andra än judar, inte gå på bio, restaurang etc. Hédi tänkte: "Bara det inte blir värre än så här så går det nog." Men ack! det kom alltfler förbud, allt blev bara värre, det gick mot katastrof.
Trots allt vande de sig. Men efter fyra veckor kom en ny förordning: Alla judar måste flytta till ghettot! Gata efter gata tömdes på judar. Så kom då tyskarna till deras gata, Järnvägsgatan."Ni måste lämna allt!" löd ordern. Tänk er, sa H F, att bara gå, stänga dörren för alltid... Det kändes! Hédi gick runt i huset och tog några saker. Nästa morgon fördes familjen till ghettot , som bestod av två kvarter. 15000 judar skulle få plats där, efter en vecka var det väldigt trångt där. Men man var tvungen att vänja sig.
Efter två månader kom så slutordern: "Transport i morgon. Max 20 kg får medföras." Familjen var en sista gång åter på samma gata där de bott. Modern grät: "De dödar oss!" Hédi svarade: "Nej! Vi har inget gjort. Vi ska hjälpa till och arbeta i jordbruket." Tidigt på morgonen föste soldater iväg dem genom gatorna; det var nerdragna gardiner hos grannarna. På järnvägsstationen stod boskapsvagnar. "För 8 hästar" stod det på dem. 100 personer skulle in i varje vagn! Skjutdörrarna drogs igen och låstes.
H F bad publiken : "Blunda nu. Tänk dig att du sitter där i vagnen. Vart ska du? Ingen aning. Genom springor går det att läsa stationsnamn. Tåget stannar. Ett ryck: iväg igen. Avskildhet? Ingen alls. Tåget åker och stannar, åker och stannar. Det blir varmare och varmare. Stank ur hinken. Ny morgon: inget vatten kvar, du får inget. Tåget fortsätter och fortsätter. En kväll stannar tåget. Stationen är Auschwitz!
Bländande strålkastare. Oväsen. Hundar skäller. Gråt. "Raus! Schnell!" Du måste lämna allt. Du hinner inte säga adjö till far! Barn springer. Mor föses åt höger, din syster åt vänster. En SS-man med piska pekar. "Vatten!" ropar någon. "Kaffee" säger en tysk. Han pekar på nästa rad. Det finns varken vatten eller kaffe. Mor fick gas!
Överlevande förs till ett annat område. "Klä av er!" Nakna kvinnor inför en man. Allt hår rakas av. "Tror ni det är semester? Titta där. Där är skorstenarna. Där är de." Du tror det inte. Nej! Det kan inte vara sant! Men du ser tjock svart rök från skorstenarna. Men du kan ändå inte tro det. För svårt att föreställa sig!
Efter kaffepausen ställdes några frågor och H F berättade bl.a. om hur hon undervisar och samtalar med barn och ungdomar när hon är ute i skolorna. Fråga: Skulle du vilja ge oss någon handledning om hur du undervisar om nazism? Svar: Om nazism vill jag inte undervisa! Men ni kan se på bladen om kursen på Lärarhögskolan i Stockholm: Vad lärde oss Auschwitz? Om humanism och människovärde (10 poäng) (Informationsbladen kunde alla i publiken ta.) Det pågår f.ö. samarbete med med en stiftelse i Boston USA. Det är lättare att överföra information till barn om man tillämpar metoden att börja med individen. Själv lär jag känna barnet -- och barnet lär då också känna sig själv.
Så här kan det gå till: 1) Rita av din hand. Skriv på den: Vem är jag? Skriv sedan allt du vet om dig själv. Skriv därefter utanför handen: Vad tycker andra om mig? 2) Individen och samhället i samverkan . 3) Historia. Försök identifiera dig med en person som levde då, t.ex. Anne Frank. H F sa att hon brukar visa ett foto på sin familj i en av sina böcker ; senast gjorde jag det i en klass 6.
I årskurs 9 är det för sent att göra så här. Då har eleverna redan blivit påverkade av kamrater. Bland dem finns några som lutar åt extremism. Barn från svåra hemförhållanden och sådana som är mobbade har i allmänhet lättare att orientera sig om hur det var för judarna under kriget. En del ungdomar lockas av "Vit musik", en nynazistisk stil som är taktfast. Tillsammans med fansen kan nykomlingar kanske tycka att det är en trevlig samvaro där.Men det är en hatideologi bakom. Det kan vara mycket svårt att bryta sig loss ur deras grepp. En organisation som kan hjälpa till att lämna sådana kretsar är EXIT.
Fler bilder som H F visade: Avsked från ghettot.. Godsvagnar. Men H F betonade att hon inte visar bilder på Auschwitz för barnen. De får i stället berätta vad de vet om Auschwitz. Bild: Grindar öppnas -- äntligen fred! H F hade förslag till övningar, som kan ta flera lektioner. Eleverna får bearbeta materialet genom att rita, dramatisera eller skriva en berättelse om vad de lärt (läraren bestämmer om det är lämpligt). Filmer visas också. Ett blad visades som angav fyra filmer för spridning av info, bl.a. Vägen till Auschwitz. Bakom filmerna står Michael A Fieds Stiftlese, grundad 1994 av Hédi Fied för att "främja forskning och upplysning för bekämpande av främlingsfientlighet, rasism och antisemitism". Bokförsäljning har också gjort det möjligt att ge kontantbidrag. Flera bidrag till resor till Auschwitz har utdelats.
Fråga:Det talas nu om den nya antisemitismen. Har inte den samband med hur Israel behandlar palestinier? En del personer säger t.o.m. att Israels agerande nu liknar tyskarnas under andra världskriget. Svar: En bra fråga. Många muslimer är påverkade av imamer och radikala palestinska organisationer.. Man kan undra om inte en falsk historia lärs ut; Palestinas historia förvrängs. Vi hör ofta hur judarna lider. Men judar såväl som palestinier har fördomar. Palestinier bär sig också dumt åt. Det pågår ett projekt där både israeler och palestinier deltar. Det går ut på att israelisk resp. palestinsk historialärs ut på rätt sätt. Undervisning ges på hebreiska och arabiska. Det finns alltså krafter som försöker förena i stället för att söndra. Alla vet att våld föder våld.
Den palestinska sidan har aldrig accepterat att nöja sig med halva landområdet då staten Israel bildades 1948. De gick inte med på förslaget att få ett eget land enligt Osloavtalet. Apropå Hitler igen: Till att börja med ville han inte döda judar, det var först när han hade säkrat makten som han förberedde Förintelsen. När judar började fly från Tyskland och tyskockuperade länder, var det ingen som ville ta emot dem, inte heller Sverige (inte förrän vid krigsslutet).
Fråga: Varför har Israel börjat bygga en mur? Svar:Det går inte att övertyga palestinierna om att de inte kan ta hela landet. Så vad ska man göra? Det är ett stort problem. Man kan kontakta judiska experter som kan förklara problemet. I skolan behöver det också diskuteras. I Egypten har man sagt: "Förintelsen har aldrig ägt rum." Om frågor ställs blir det tyst. Fråga: Vill du förklara vilket inflytande den konservativa judendomen har idag? Man får intrycket att de religiösa har ett stort inflytande på politiken. Svar: Fundamentalism är lika utbredd iIsrael som islamismen i arabvärlden. Sharon måste i sin politiska linje stå på de israeliska fundamentalisternas sida. De extrema bosättarna har makt.
Fråga: Vad säger du om den omtalade installationen i Moderna museet i Stockholm? Det var bara ett av många dokument om konflikten, och det var en persons handling som väckte uppståndelse. Hur kunde händelsen ha en så oerhörd slagkraft? Svar: Denne diplomat handlade förstås odiplomatiskt. Han kund ju bara ha lämnat salen. Fråga: På min skola finns det några nynazister Ska läraren säga stopp när de propagerar? Sådana elever svarar att de har rätt att yttra sig: "Vi har ju yttrandefrihet här i landet." Hur ska man göra? Svar: Var går skiljelinjen? Visst finns det yttrandefrihet, men det är inte rätt att tillåta nazipropaganda. Fråga: Ja, det skulle väl vara ett hot mot demokratin, hot mot ett särskilt folk? Vi övriga svenskar skulle ju inte tillåta detta om det var riktat mot oss. Svar: Av självbevarelsedrift ska man inte tillåta det. -- Därmed var kvällens evenemang slut. Hédi Fried avtackades med uppskattande ord, som följdes av varma applåder.
Kommentar 2004
Det var ett utomordentligt givande föredrag. Ingenting går upp emot det självupplevda. Frågorna som ställdes var också intressanta.Svaren var av naturliga skäl ganska kortfattade. Eftersom den långa konflikten i Mellanösternf örefaller så oerhört svårlöst och givit upphov till så enormt mycket lidande och hat, har jag förståelse för H F:s försiktiga svar. Det är väldigt svårt att inta en objektiv ståndpunkt i denna konflikt av världshistorisk betydelse.
I den tidigare föreläsningsserien Bilder av Palestinakonflikten ingick en föreläsning av Henry Ascher, barnläkare i Göteborg. Att han som jude engagerat sig och med rätta fördömt Israels orättvisa handlande gentemot palestinierna ingav stor respekt. Hans kunskaper om fakta var likaså imponerande. Det kunde mänskligt att döma ej vara tal om någon falsk historieskrivning från hans sida. (Se även referat 13/11 2002) ((Jag är f.ö. något osäker om några detaljer i H F:s svar. Min anm.))
Vad beträffar muren," skyddsbarriären" kallad, som redan är uppförd till stora delar, börjar Internationella Domstolen i Haag just nu behandla frågan huruvida den är laglig eller inte. Det kommer att bli mycket intressant att se vad som händer där. Den israeliska regeringens reaktioner är förstås ilskna -- men vad kommer den att göra? Om FN och kanske t.o.m. EU mot förmodan småningom skulle drista sig till att fatta något beslut -- måhända rentav sanktioner mot Israel, så skulle Israel säkerligen bara ignorera detta. Hur många gånger har inte Israel tidigare helt enkelt struntat i FN-resolutionerna mot dem? Enligt min mening vore en internationell övervakningsstyrka ett första steg i rätt riktning. Men vem tror att Israel skulle gå med på något sådant? Liknande förslag har ett flertal gånger förut stupat på blankt israeliskt nej.
Jag läste nyligen en artikel i Le Monde, där en judisk författare grundligt behandlade frågan om antisemitism. Han menade kort sagt att att Israels nuvarande politik stärker den antisemitiska tendensen på många håll. Antisemitismen kan, om denna politik fortsätter, övergå i antijudaism. Skribenten såg också rasismens rötter i tidigare seklers kolonialism och imperialism. De vita ansåg sig överlägsna andra folkslag. Det vita herrefolket var ett slags övermänniskor. F. ö. är det inte underligt att denna gamla "surdeg" dyker upp i historien om och om igen. Sämre tider med tilltagande problem av allehanda slag är en grogrund för grumliga tankar. USA:s roll vad gäller spridning av hegemonism och herrementalitet får absolut inte underskattas. Israel skulle inte kunna handla som de gör utan USA:s stöd i ryggen.
Någon har sagt (nyligen i radio) att islamofobin är vår tids blinda fläck. Det var tal om huruvida förbud mot att bära slöja borde införas i Sverige. H F nämnde något om fundamentalism på båda sidor; islamism är en sådan extrem rörelse. Man måste varna för att generalisera och tro att majoriteten araber/muslimer hyllar terrorister. En smula eftertanke visar naturligtvis att det rör sig om en minoritet som ärövertygad om att våld är den rätta vägen. Och ett ännu mycket mindre antal blir terrorister. Ordet terror betyder ju skräck och jag tror att rädsla för "de andra, det annorlunda" är roten till många fördomar som leder till rasism, fascism, nazism. Hur ska vi kunna skapa en bättre värld om inte dylika destruktiva idéer motverkas?
Kort kommentar 2017
Än idag gör Hédi Fried ett starkt intryck på mig. 2015 hade jag nöjet att åter höra henne i ett fascinerande framträdande i S:a Helena kyrka i Skövde. Hennes föreläsning då var lika klar som 2004. Israels hårda politik har i stort sett inte förändrats under alla år, möjligen har det nu skärpta läget i hela mellanöstern gjort Israel ännu mer omedgörligt. Tid efter annan talas det om "förhandlingar", men ingenting positivt händer. President Trumps helhjärtade stöd till Israel omöjliggör en lösning. Jag har svårt att förstå hur Hamas påstådda mjukare linje gentemot Israel ska kunna förbättra läget nu, när både Ryssland och USA är djupt engagerade i Syrienkriget.