Vad styr våra åsikter om vad som är och inte är rättvist?
Öppen föreläsning av professor Kjell Törnblom
21/3 2002 Högskolan i Skövde
"När socialla resurser av olika slag ska fördelas rättvist mellan individer och grupper, är man ofta oense om hur det ska gå till och hur fördelningen ska se ut. Föreläsningen behandlar den socialpsykologiska innebörden av begreppet rättvisa och tar upp några av de faktorer som påverkar våra uppfattningar om rättvisa.
Kjell Törnblom är professor i socialpsykologi och arbetar på institutionen för beteendevetenskap vid Högskolan i Skövde. Kjell Törnblom leder en forskningsgrupp som arbetar inom ett flertal projekt på olika stadier. Föreläsningen ingår i en serie populärvetenskapliga föreläsningar om aktuell forskning vid HiS." (Infoblad)
Anders Malmsjö, Forskningsnämnden hälsade välkommen och informerade om denna föreläsningsserie där professorer och doktorer vid Högskolan presenterar aktuell forskning.
Prof. Kjell Törnblom tyckte det var roligt att så många visade sig vara intresserade av begreppet rättvisa. Han sade att detta skulle bli en populärvetenskaplig översikt ur socialpsykologisk synvinkel. Även andra discipliner är involverade, som t.ex. sociologi, psykologi, statsvetenskap, antropologi m.fl. Många områden är alltså relevanta i sammanhanget.
Vad som uppfattas som rättvist resp. orättvist är förknippat med känslor av tillfredsställelse eller obehag. Dagligen har vi själva sådana tankar och upplevelser, samtidigt som vi också är vittnen till orättvisor av olika slag.
I Välfärdsbulletinen 1996 publicerades en undersökning gällade Upplevd orättvis behandling från myndigheters, institutioners och företags sida. Där framgick att 36 % av personer med förgymnasial utbildning hade upplevt sådan orättvis behandling, och att 51 % av dem med gymnasieutbildning sade sig ha känt så, medan 61 % av dem med eftergymnasial utbildning hade erfarit detta. Skillnaden mellan män och kvinnor var inte särskilt stor: 61 resp. 56 %.
När det handlar om rättvisor kontra orättvisor måste man noga ge akt på kontexten. Är ojämlikhet rättvist? Kan det vara rättvist att låta många människor svälta i tredje världen? Är det rättvist att fattiga ska ha sämre villkor? Tycker man att det är rättvist när djur används för plågsamma experiment och grym slakt? Finns det någon rättvisa i s.k. hedersmord? Är det rättvist att det finns möjlighet att assistera vid självmord? År det rättvist med dödsstraff? Och vad är rättvist för gruppen resp. individen?
Det var således många frågor kopplade till begreppet rättvisa som K T ställde - utan att genast själv ge några svar. Detta var ändå bara att skrapa lite på ytan, menade han. ((Dessa exempel på frågor är inte alla som K T gav; jag hann inte anteckna alla. Min anm.))
Åtskilliga andra sammanhang anfördes; här är en del av dem: lönesättning, anställningsförhållanden, avskedanden, beskattning, hyror, betyg etc. I sådana fall är det fråga om att söka skapa distributiv rättvisa. Men fördelningen ger i praktiken inte sällan upphov till negativa följder, bl.a. vad gäller arbetsmoral och produktivitet, det sociala klimatet, löner och självvärdering.
Den juridiska rättviseaspekten är naturligtvis mycket viktig, främst i samband med krimnologi. Lagar kan vara såväl rättvisa som orättvisa. "Man har både ett juridiskt och ett moraliskt ansvar att lyda rättvisa regler och lagar", citerade K T.
Inom filosofin gör man en normativ ansats genom att fråga vad som är bäst för samhället. Men filosofin skiljer sig från den socialpsykologiska ansatsen, som beskriver åsikter om vad som anses rättvist och icke rättvist. Socialpsykologin ställer alltså frågor som: Vad styr våra åsikter? Något generellt svar finns naturligtvis inte, ty det är olika från situation till situation och i skilda kontexter.
Varför är det på det viset? Det beror bla. på att det är svårt att definiera rättvisebegreppet. Rent generellt kan man säga att det är rättvist när "man får det man förtjänar". Men denna fras är givetvis vag och abstrakt. Man måste då fråga: Vem är det som tjänar på vad? Denna fråga rör vederbörandes status. Och vad är han/hon berättigad till? Men begrepp som har med rättvisa att göra varierar i samhället och skiftar i olika grupper. Fler frågor bör ställas: Från vems synpunkt beskrivs det hela? Gäller det en mottagare av rättvisa? Är mottagaren i så fall kanske ett offer? Eller handlar det om en fördelare av rättvisa -- och är denne måhända förövare? Perspektivet kan dessutom vara åskådarens.
Vi vet ju att samma situation ofta kan skildras helt olika av två vittnen; de har upplevt samma sak på skilda sätt. (( Jag antar att K T här med avsikt(?) negligerar möjligheten att endera/båda ljuger. Min anm.)) De olika rollerna och perspektiven som åskådare/offer/mottagare/förövare legitimerar våra handlingar. Det är förresten ofta svårt att erkänna att man själv handlat orättvist. Ifall jag anser att för lite rättvisa kommit mig till del blir jag arg. Men om jag till äventyrs tycker att det blivit väl mycket av den varan för egen del, kanske reaktionen blir skuldkänslor. (?)
Vad är man då berättigad till? Här är det fråga om resurser. K T visade en figur bestående av en cirkel där varierande resurser var markerade med punkter runtom: status, kärlek, service, pengar... Gemensamt för dessa resurser är att de är beroende av givare och deras identitet (frånsett pengar?). Man önskar i allmänhet få mera resurser.
Teoretiker menar att det ska råda ett proportionellt förhållande mellan det utgivna bidraget och rättvisa, dvs. det ska vara ungefär lika stora kvoter. Men min kvot (=mottaget "bidrag") kan förstås vara mindre eller större i förhållande till vad som anses rättvist. Detta kallas meritprincipen: en prestation utförs, i retur ges ett bidrag, och utfallet jämförs. ((Här och i övrigt har jag vanligen översatt de engelska termerna. K T nämnde att hans schematiska figurer har ingått i hans forskningsarbete i USA. Min anm.))
En annan figur återgav ett schema som visade relationer mellan olika faktorer som ingår i sociala kontexter. ((Jag förenklar figuren något i min beskrivning nedan. Min anm.)) Sambandsfiguren utgår ifrån Sociala jämförelser och förväntningar. I centrum står AFFEKTIVA REAKTIONER (t.ex. ilska) I en annan box finns Åtgärder. Tre andra rutor innehåller vardera en rubrik: Resursfördelning, Orättvisa, Önskan att återställa rättvisa. Pilar mellan de skilda beteckningarna i rutorna visar hur t.ex. en bestämd resursfördelning kan leda till en upplevd orättvisa, vilken då utlöser en affektiv reaktion, som i sin tur utmynnar i en önskan att återställa rättvisa och alltså kräver åtgärder.
Mer konkret uttryckt: En person A arbetar 10 timmar och erhåller 1000 kr, medan en person B arbetar 5 timmar med samma jobb och då får 500 kr. Slutresultatet, dvs. lönen, är olika , vilket i sig uttrycker en ojämlikhet men samtidigt måste anses rättvist. K T anmärkte att vi dagligen -- men vanligtvis omedvetet -- tänker på det sättet. Det talas ju mycket om önskvärd jämställdhet mellan könen; K T nämnde som jämförelse jämlikhetsprincipen. Han hävdade att det finns en institutionaliserad ojämlikhet. Exempel på tillämpning av nämnda meritprincip är alltså förhållandet mellan prestation och lön (se exemplet med personerna A och B). En fråga från publiken: Meritprincipen gäller väl överallt? Svar: Den brukar göra det, men inte alltid.
K T pekade på förhållandet mellan s.k. equity (rättvisa m.m.) och ojämlikhet. En situation betecknas som rättvis, när rättvis definieras i termer av equity-principen. I ett fall där två personer C och D utför olika prestationer men erhåller samma lön, kan man tala om förhållandet inequity (orättvisa) -- jämlikhet. Det finns som bekant varierande åsikter om vad jämlikhet ska innebära, och det förs en debatt i frågan. Ojämlikheten beror på makthavare och beslutsfattare; synen på rättvisa skiftar. ((Jag vet inte varför K T i detta fall behöll eng. "equity" men använde sv. termen ojämlikhet. Möjligen därför att det eng. ordet har en vidare innebörd, bl.a. juridiskt: "rättmätigt krav". Min anm.))
Således frågas: Vad innebär egentligen rättvisa? Vem har estämt vad som är rättvist resp. orättvist? Vad gäller social rättvisa skiljer man mellan distributiv rättvisa och procedurmässig (eng. procedural). Hur ska man då bedöma hur något är rättvist eller orättvist? Det finns tre kriterier vad gäller procedurrättvisa: 1) Man får delta i beslutsprocessen; 2) Överordnade förklarar sina beslut för underordnade; 3) Alla behandlas med respekt och hövlighet.
Man konstaterar att det ofta existerar en känsla av distributiv orättvisa. Man kan studera effekten av procedurmässig rättvisa på distributiv rättvisa, och vice versa. -- En fråga ställdes: När är den procedurmässiga rättvisan viktigare än den distributiva? Svar: Båda har en relativ betydelse. Det gäller att både ta reda på hur någon "fick" sin känsla av orättvis behandling, och hur det gick till att orättvisa uppkom. Man får väga in flera faktorer: resurser som som beror på givaren, s.k. partikularistiska resurser, är viktigare.
När det är fråga om kärlek exempelvis, är det sättet på vilket den ges som betyder mest, ej kvantiteten. När det är tal om pengar är det däremot mängden som fokuseras. Annars är hur man går tillväga viktigare än mängden. Kanske kvinnor är mer procedurinriktade än män. När det är tal om brott , speciellt personbrott, är det procedurella viktigt. Vid mindre allvarliga brott betonas sättet: Hur? Vid åldersrelationer, t.ex. mellan vuxna och barn, är det den procedurmässiga rättvisan som dominerar. K T poängterade att det alltid är flera olika komponenter, s.k. determinanter, med i spelet.
Ytterligare en schematisk översikt visades, med olika determinanter jämte frågeställningen Vilka preferenser finns? samt Varför dessa preferenser? Allt detta kopplades till vissa principer. Frågan Vilka principer för rättvisa finns det? kan relateras till a) vad som är jämlikt; b) enligt merit; c) efter behov. Jämlikhetsprincipen i sig är ej tillräcklig; denna knyts i sin tur till a) lika chans; b) lika fördelning; c) lika slutresultat.
Det är således fråga om att studera vilka olika regler som tillämpas och se vad som då händer. Den socialpsykologiska forskningen sysselsätter sig med detta paradigm, där den övergripande frågan är: VAD ÄR RÄTTVISA? K T visade en skämtteckning föreställande en "lärare" och bl.a. en apa och en elefant som "för rättvisans skull" fick samma uppgift: Att klättra upp i ett träd! ((Tyvärr missade jag vilket ett tredje djur var som också var "elev". Min anm.)
I "kopplingsschemat" ovan har b) enligt merit att göra med a) efter ansträngning; b )efter förmåga; c) efter prestation. Enligt behov (i samma schema) kan också kopplas till tre andra komponenter, nämligen: a) biologiska; b) grundläggande; c) förkulturella. I t.ex. politiken ges samma typ av människor lika bidrag.
En åhörare gjorde gällande att de höga herrar som bestämmer själva inte vet vilket slags rättvisa det ska vara. Han hänvisade till en bok, Emotional Competence. Kommentar bl.a.: Visst finns det hos vederbörande en ofta förekommande brist på empati.
Hur kan då alla dessa principer tillämpas i verkligheten? Man vet i själva verket inte mycket om hur det går till att väga samman alla faktorer när man kommer till beslut. Forskarna anser att man då föredrar en princip före de andra; alla determinanter har inte samma relevans. Generellt kan sägas att män är mer meritinriktade än kvinnor, vilka på det hela taget är mer inställda på behov. Men det beror på omständigheterna. Bilden av könsskillnaderna är osäker.
I varje fall ställs jämlikhetsprincipen mot meritprincipen i många sammanhang. Inom produktionen tillämpas meritprincipen för att öka insatserna. När det gäller status är jämlikhetsprincipen viktigast; inom vård och omsorg dominerar behovsprincipen naturligtvis. Typen av resurser inverkar på vilken princip man väljer. 1992 publicerade Skolverket en utvärdering av grundskolan. K T visade vad högstadieelever ville ha mer av: Gitarrer (!) resp. extralektioner: Gitarrer (!): enl. meritprincipen: 28 %. Extralektioner: 0 %. Enl. behovsprincipen: 26 % resp. 71 %. Enl. jämlikhetsprincipen: 37 % resp. 21 %.
En annan undersökning som K T gjorde i USA med avseende på information, varor och service i USA resp. Sverige framgick bl.a. att den senare principen knappast tillämpades i USA. Det förekommer överlag stora skillnader mellan olika länder, särskilt är det kulturella olikheter som spelar roll.
Den s.k. resursvalensen är ofta negativ, dvs. man är mindre benägen att dela andras olycka, medan den positiva motsatsen visar att man är mer benägen att dela andras lycka: "I want my fair share of happiness."
Slutsats: Att ställa frågan Vad är rättvisa? är nästan totalt meningslöst! De frågor som ändå måste ställas är mer komplicerade, t.ex.: Under vilka förhållanden och enligt vems synpunkt ska resurserna fördelas? K T nämnde att i sommar, 17-26/6 2002, kommer en internationell konferens om rättviseproblematiken att äga rum här vid HiS.
Ett sista inlägg från publiken: Vår upplevelse av orättvisor i världen har väl aldrig varit större än nu. K T höll med om att det är illa nog men tillade att det säkert också finns större förväntningar nu än förr och att det beror på vad som jämförs: vilken tidsperiod, vilka personer, grupper eller länder; det mesta är relativt. En annan sak är att det är svårt att jämföra nu och då. Exempelvis när man ofta talar om bortskämda barn nuförtiden; förhållandena är ju så annorlunda mot förr. Men visst höll föreläsaren med om att känslan av att orättvisorna i världen är större nu, är befogade. ((Jämför ovan. Viktiga är alltså samband och sammanhang, dvs. kontexten. Min anm.))
Min kommentar 2002 Sammanfattningsvis var det en intressant analys. Den visade verkligen hur komplicerad och problematisk hela frågan om rättvisa är. Därför är det förstås så svårt att praktiskt komma till rätta med hela problemkomplexet. Vem vill inte instämma i det sista inlägget från publiken? De ständigt ökande orättvisorna i global skala inger utan tvivel stor oro. Även om lugnande besked om vissa framsteg i diverse konferenser på toppnivå rapporteras då och då, kan jag inte frigöra mig från intrycket att den negativa tendensen i huvudsak fortsätter som tidigare. Jag tänker då framför allt i ekonomiska termer, vilket väl är fullt naturligt med hänsyn till att ekonomin bestämmer allting i så hög grad. Detta är givetvis ett ensidigt betraktelsesätt. Det finns ju så många andra aspekter utöver de som är knutna till finanser och olika vetenskaper. Inte minst etiska och moraliska värderingar har stor betydelse.
Det är enligt min uppfattning moraliska hänsyn som alltmer måste träda i förgrunden när man bedömer vad som bör göras och som efter logiska analyser och empatii sedan kan bli en drivkraft till reella förbättringar. Är det egentligen så svårt att på internationell basis kunna enas om en etisk mininivå? På en sådan grund borde det gå att stoppa alla pågående och och kommande konflikter och krig, tycker man. En enkät med frågan "Vill du ha krig?" borde faktiskt vara minst lika meningslös som prof. Törnblom menade att frågan "Vad är rättvisa?" är.
Man kan förstås hävda att frågor av den typen är alldeles för generella eller att de helt enkelt är fel ställda. Utan kontext går de ej att besvara. Verkligheten är komplicerad på snart sagt alla områden, och den moderna utvecklingen har gjort den onödigt krånglig, anser jag. Därför är det inte underligt att många söker skenbart enkla lösningar på svåra problem. Men då bortser man från många faktorer som spelar en icke oviktig roll i sammanhanget.
En annan fråga är då om det verkligen är möjligt att ta hänsyn till så många determinanter (se ovan) vid fattande av beslut i komplicerade frågor. Jag tror för min del att man alltid måste prioritera vid en sammanvägning av många komponenter, varvid kanske de flesta rentav försummas eller faller bort. Då uppstå mer eller mindre automatiskt möjligheten att olika personer och grupper prioriterar olika beträffande samma område. Potentiella orättvisor finns liksom inneboende i människans tänkande.
Det finns så många olika förutsättningar och motstridiga intressen som alstrar konflikter. Det talas mycket om att skapa rättvisa eller likvärdiga förutsättningar för skilda individer och grupper. Jag tycker det är en riktig målsättning, dock sätter inte minst naturen själv bestämda gränser. Vi föds med olika förutsättningar, både vad gäller arv och miljö, vilket inte går att göra särskilt mycket åt. Var och när man kommer till världen spelar en mycket stor roll. Många länder har oerhört olika naturliga förutsättningar, vilket kan ses som ett orättvist förhållande. Att leva här och nu är både mycket spännande och samtidigt skrämmande. Många i väst känner en obestämd skuld över vad som hänt och händer, samt en vag rädsla för framtiden.
Om det -- såsom jag skissartat sökt påvisa -- finns så att säga "naturligt" orättvisa betingelser som är svåra att rubba, så existerar det förvisso en massa "artificiellt" skapade orättvisa förhållanden. Det nu så gott som allenarådande samhällssystemet i världen är såvitt jag förstår grunden till många av dessa mer eller mindre avsiktligt skapade orättvisor. Den ytterligt materialistiska egoismen som nu är förhärskande har ingen varaktig framtid -- såvida planeten jorden alls ska kunna ha en hållbar framtid. Krigen mot människor och natur hör till det värsta som nu utspelar sig inför våra ögon och öron.
Men jag vill ändå till slut anslå en optimistisk ton: Det som har vridits snett går faktiskt att vrida rätt igen, i varje fall på sikt. Det som människan skapat är på både gott och ont; det "onda" är naturligtvis möjligt att reducera -- precis som det "goda" har krympts av människan själv. Trots en nu utbredd handlingsförlamning kommer det nog att gå. Känslan av vanmakt kommer att släppa!
Kort kommentar december 2015 Ovanstående omfattande kommenantar kunde i långa stycken lika gärna ha skrivits idag. Bara detta faktum, liksom att jag så gott som ord för ord här återgivit den, manar till eftertanke. Visserligen har det hänt mycket sedan 2002, men det generellt hållna resonemanget håller, emedan samma grundmönster består eller återkommer.