Vågat
Ofta har jag ej vågat / när måttet varit rågat / att säga ifrån. Borde frågat: / "Vad menar du ?" Hans ord har mig plågat. / Han har bara ljugit och bågat / Honom borde jag genast ha sågat. / Men vågat har jag ej gjort. / Jag tycker han bara är en lort. / Han tror han är nåt stort / och i ärmen har ett trumfkort. / Pyttsan! ut i kylan skulle han slängas! / Han borde rentav hudflängas / och på kåken med andra bovar trängas. / Där skulle nog käften hans stängas /och fräckheten i bitar sprängas!
Hårda ord minsann! Men det är ju så lätt att racka ner så på andra, när man egentligen har sig sjäv att skylla - till stor del i alla fall. Hur överdrivet det här än kan verka, så känner jag igen mig själv. Varför sa jag inget när "han" (arrogant typ!) faktiskt gav sig på mig i väldigt nedsättande ordalag? Jag borde inte ha tigit och tagit emot så där fegt... Det är säkert fler än jag som reagerat på samma sätt i en liknande situation och dumt nog hållit tand för tunga.
Hur bedömer jag då egentligen situationen som jag anser vara ganska typisk? För det första kan man kanske tycka att "bättre fly än illa fäkta". Vad mig själv beträffar skulle jag nog stå mig slätt i en ordduell; jag har inte det snabba intellekt som fordras för blixtsnabba repliker. Att skjuta skarpt från höften är med andra ord inte min grej alltså. Till mitt (svaga) försvar kan jag väl tillägga att jag inte tror att en verbal känslomässig överreaktion från min sida skulle ha varit till någon nytta, tvärtom. Konflikter har vi nog av ändå, eller hur? Risken hade varit stor att jag bara skulle ha framstått i en löjlig dager; min antagonist skulle ha fått skrattarna på sin sida.
Ändå måste jag tillstå att min munhäfta i dylika lägen knappast är lovvärd. Om man vidgar resonemanget till andra områden, så råder enligt min mening en allmän räddhåga för att yttra sig om för kontrahenterna känsliga ting. Det finns som bekant många hänsyn som måste tas för att inte stöta sig med andra personer som man är beroende av. Anställda bör för det mesta ta skeden i vacker hand gentemot chefen. Även arbetssökande bör noga tänka på vad de säger, liksom invandrare som inte sällan trakasseras. Därför har jag full förståelse för dem i direkt beroendeställning. Beroende är vi för övrigt alla på något sätt. Yttrandefriheten är dyrbar, men får inte missbrukas, vilket givetvis innebär en balansgång. När regeringar och myndigheter ofta visar en klar önskan att sätta munkavle på folk som protesterar mot orättvisor - och dessa är många - behövs verkligen några modiga "visselblåsare" (whistleblowers) som sjunger ut och avslöjar korruption etc.
”Våga" och liknande ord används förstås i andra sammanhang också. Vågat hår är dock ingen särskilt vågad frisyr. Under valåret går diskussionens vågor höga; vågmästarroller dryftas. Vem väljer nu sina ord på guldvåg? Vågar man tippa valutgången?
Men vågade, dvs. djärva eller oanständiga kan ju ordval vara. Jag av slutar med några rimmade rader - utan vågat ordval.
Minst sagt vågad var NN:s dikt. / Om sex handlade hans frivola bikt. / Ordförrådet var alls ej strikt. / Fula ord röjde dolda skikt. / Undermedvetet fanns en konflikt. / I djupet av sin själ / mådde han ej alls väl. / Det ligger nog faktiskt i tiden / att den känns förvriden. / Gamla "goda" tiden / är nog förliden / då man om allt sånt teg. / Nu stövlar man på med långa steg.