Val

Är det någon idé att gå till val / om viljan att rösta är sval / och kunskapen tillika är skral? / Det är inte så lätt att vara neutral. / Politiker har alla lite rätt i sina tal / när de går på och tröttsamt mal. / Min uppmärksamhet blev rätt minimal, / när man idéer från varandra stal. / Kanske ska jag vara en smula astral / och be stjärnorna öppna en kanal / direkt till mig som lider kval. / Det vore ju bra med en portal / som i ett hav av osorterat skval / ledde fram till en kampanjfinal / med idel glädje, utan groll och förtal. / Ingen förlust som kunde bli katastrofal. / Alla skulle fira på en häftig bal. / Partierna i sämja i en segerkarneval! / Min fåniga dröm är riktigt banal. / Men skaparkraft genererar en ökad potential. / Må den höjas i en god spiral. / Så visioner skapas i en fantasins festival.

Uttrycket ”i valet och kvalet” kan nog passa in på en ansenlig del av väljarkåren. Valåret går mot sin kulmen och många har ännu inte bestämt sig för hur de ska rösta. En del följer sannolikt minsta motståndets lag och avstår. Det är förståeligt, om man är missnöjd med partikäbblet. Emellertid är inte röstskolk att rekommendera, även om ett ”icke-val” också är ett slags beslut. Vår beramade demokrati mår inte speciellt bra av för många soffliggare, ty den blir ju mindre representativ med färre valdeltagare. Det talas ej sällan om demokratikris.

Eller också röstar man på ett s.k. missnöjesparti – som synes anger jag inga partinamn över huvud; bäst att ligga lågt och undvika att förarga någon. Jag vet knappast något område som alstrar så starka känslor av animositet och hätskhet som just partipolitik. Dagens politiker sitter ohjälpligt fast i ett föråldrat partisystem, som är mer eller mindre förstenat. Visserligen finns på sina håll en vilja att förändra sakernas tillstånd, men den allt överskuggande ekonomiska ideologin sätter hämsko på sådana planer. Stramare finanspolitik sägs nu vara av nöden med hänvisning till oron i världen. Ändå ges utfästelser som är lika ohållbara som de flesta nyårslöften.

Obönhörlig expansion för att uppnå maximal vinst och ”evig” tillväxt är ju basen för senkapitalismen. Därigenom ökar ständigt pressen på gemene man och mördande konkurrens slår ut många som bekant. Jag behöver endast antyda alla hälsovådor i dess släptåg. Utförsbacken blir allt brantare. Ödesmättade rapporter blir allt tätare; massakrer alltmer frekventa; galen desperation griper omkring sig, hotar att smitta av sig. Samhällslivet blir mer komplicerat med ökande problem. Samtidigt blir den illa tilltygade sociala strukturen mer splittrad, vilket medför tilltagande klyftor som i förlängningen får samfälldheten att rämna.

Vi erfar en allt hårdare styrning, hur individens frihet begränsas och hur hon övervakas; kort sagt: vi har fått ett allt hårdare samhällsklimat. Vi är alla i någon mån som dresserade cirkushästar som travar runt i manegen på Circus Manego. Möjligheten till självförverkligande har väl aldrig varit särskilt utbredd men har absolut krympt bara under det senaste årtiondet. Vi har i allmänhet obetydligt mer frihet än de gamla galärslavarna surrade på brädet mellan årtullarna. Vart styrs vi?

Jag känner att denna litania nu måste brytas. Jag motiverar den med att det finns en mängd argument som talar för att en genomgripande samhällsförändring måste till. Det går trots allt att skönja åtminstone strimmor av hopp om överlevnad. Dagens utveckling (2014) inger stora farhågor, men just därför får man ej ge upp. Uppgivenheten är ett smygande inre gift, som i kombination med alla toxiner som invaderar kroppen, väsentligt nedsätter motståndskraften mot sjukdomar, ja faktiskt angriper hela immunsystemet. Allt det där vet vi redan, fastän starka krafter vill mörka farorna; tabun är nämligen vanliga. Problemen måste diskuteras öppet, och det görs som tur är i en del fall. Det är så långt gott och väl, även om det förekommer motstridiga uppgifter och divergerande åsikter. Men sedan kommer det svåraste: ”verkstan”, alltså åtgärderna som skall råda bot på eländet.

Vad jag i mitt resonemang vill nå fram till, är alltså att det är hög tid att börja agera för en bättre samhällsordning. Behovet av en verklig omdaning till ett mänskligare samhälle tar tid; frågan är om vi framöver har tid – nästan alla tyngs ju redan av tidspress. Klimatfrågan är överhängande, men politikerna gräver ner sig i sina skyttegravar, barrikaderade och helt upptagna med dagsfrågor, främst rörande ekonomi i kort perspektiv. Jag frågar mig: Om man i en långsiktig prognos anar en förödd natur och miljö, och ändå låter den exponentiella kurvan mot ett katastroftillstånd ha sin gång – då kommer inga pengar i världen att hjälpa.

Ovanstående kan ge intrycket att jag ser ner på just politikerna, men så är ej fallet. Visst existerar det politiker-förakt, men man kan inte skylla allt på dem; de är liksom alla i hög grad fångna i systemet. Mer ansvar har i så fall hela näringslivet med sin ensidiga inriktning på profit till bokstavligt varje pris. Strängt taget bär ju alla människor ett visst ansvar för att den fördärvliga utvecklingen har tillåtits löpa så här långt. Det uppenbara moraliska förfallet lämnar jag därhän; brottsligheten på skilda nivåer talar sitt tydliga språk. Det är som om en isskorpa har kapslat in förhärdade sinnen.

På gräsrotsnivå måste vi dagligen ta ställning till en rad saker. Vad väljer jag för dagligvaror, vilka alternativ föredrar jag i en rad frågor som hela tiden poppar upp. Många gånger tycks det vara ett val mellan pest och kolera, medan det finns ett otal märken och varianter av artiklar i handeln; där saknas minsann inte alternativ. Själva det enorma utbudet skapar problem: man orkar inte, hinner inte undersöka vad som är bäst.

Valfrihet i all ära, men beslutsångest är alls inte ovanlig, till och med i triviala situationer; den jätteroliga sketchen om valet mellan Aftonbladet och Expressen med Gösta Ekman illustrerar detta. Ofta är man inte medveten om att man faktiskt väljer jämt och samt. En del tycker det är enklast att rycka till sig något på måfå. Kort sagt: Överflödssamhället alstrar problem som i ett globalt perspektiv ter sig pyttesmå, eller i varje fall orimliga i ljuset av krig, svält och umbäranden. Jag menar för övrigt att reklamens makt är väldigt stor och målar upp en förljugen bild som inte så lite påminner om politisk propaganda, för att inte säga demagogi.

Till slut vill jag berätta om en incident med konsekvenser, vilken indirekt har med val att göra.

Malik (som betyder kung) var en ädling av renaste vatten. (Jag avstår från att återge hans fullständiga namn som sammantaget består av 53 bokstäver.) Hans allsmäktige fader härskade över det lilla stormrika arablandet Ghantaria. Han hette förresten mycket förkortat Ábdu-llahi (Allahs tjänare, i väst återges namnet som Abdulla), ty trots sin oinskränkta makt och rikedom var han en vis och ödmjuk man såsom namnet antyder. Lille Malik fick den bästa islamska uppfostran och utbildning som tänkas kunde inom landet. Men som yngling och blivande tronarvinge var det dags för den stora bildningsresan västerut. Pappa kungen valde England, ty där kunde sonen få den bästa universitetsutbildning som stod att få. Valet föll på Oxford, mycket tack vare en ansenlig summa pengar under bordet. Här vill jag bara parentetiskt inflika att mitt eget val i min ungdom var konkurrenten Cambridge, där jag vistades under en sommarkurs. Lite spännande var att jag bodde i samma rum som Darwin en gång innehaft.

Furstesonen Malik var mycket skärpt (bright som man sa) och trivdes utmärkt i den ovana miljön. Studierna fullföljdes i rasande tempo, men han försummade för den skull inte att i mån av tid delta i sällskapslivet, där han uppskattades för sin eminenta förmåga att inleda konversationen om vilket ämne som helst på brilljant oxfordengelska. Som kronan på sin karriär doktorerade han med sin avhandling ”Islamofobin i västerlandet” (Islamophobia in the Occident), vilken på sin tid (1950-talet) väckte rabalder.

Malik kunde nu i kraft av sin titel Doctor Philosophiae vinna tillträde till umgängeslivet i finare kretsar. Under en tebjudning till vilken han var bjuden hörde det till ritualen att man unisont sjöng God save the Queen. Med liv och lust stämde han med sin ljudligt klingande stämma in i nationalsången och sjöng för full hals: ”God save the King! Jag skall inte försöka skildra den obeskrivliga uppståndelse som rådde efteråt. Detta var ju snudd på majestätsbrott, en skymf mot drottningen! Alltnog, i slutändan kom en förlikning till stånd, åtalet lades ned, om det nu var på grund av hans nobla härkomst och akademiska briljans eller möjligen tack vare ett rejält tillskott av faderns pengar som hamnade i domarens fickor – det förmäler inte historien. Min reflexion är att det kanske var tanken på sin kommande kungavärdighet som omedvetet föranledde det olycksaliga lilla ordet King. Mer långsökt är nog att hans patriarkaliska fostran skulle kunna förklara fadäsen; han var helt klart ingen kvinno-hatare, nej han var en charmör av rang.

Ord på vägen: Järnet skall smidas innan det kallnar om lågan falnar, viljan svalnar och kinderna rodnar av förlamad handlingskraft.

Skövde 24 augusti 2014

Sture Alfredsons hemsida