Vånda
Du bönar och ber.
Du tigger och bönfaller:
”Skona mig! Rädda mig!
Fräls mig från helveteselden!
Låt mig ej förtäras
i lågors bländade sken!”
Du är exakt ett annat jag.
Om än vi vore som natt och dag,
förenade oss naturens lag.
Skapta är vi av samma slag.
Jag må synas ganska svag,
men vägrar lida nederlag,
En förlust är blott ett undantag.
Min bild av dig är rätt vag:
Kanske som Kafka i hans Prag?