Väntan

Väntar du på besked kan du få vänta länge. / Väntan är som ett fördraget förhänge. / I örat känns det som ett tungt örhänge. / Tyst du tvingas i ovisshet avvakta. / Förvisso du märker att tiden går sakta. / Lära sig vänta är dock ej att förakta. / Att bida sin tid kräver tålamod. / Ve och förbannelse svär i vredesmod / den som saknar allt saktmod. / Många lidande finner oviss väntan för svår / som sträcker sig över månader och år. / Vem vet hur det slutligen går?

Allvarligt talat befinner vi oss – utan undantag! – i ett säreget väntrum, nämligen dödens. Lite obehagligt att skriva så, icke desto mindre är det hundra procent sant (vilket allt annat egentligen aldrig är). Tilläggas bör att det ju alltid är en tidsfråga. Ändå verkar det ganska absurt att tänka så när ett nytt skört liv föds. Det bjuder emot att tala om döden i många andra sammanhang med. Tiden har obestridligen sin gång, den lider – och vi med den. (Jag kunde inte motstå frestelsen med dubbla betydelser.)

”Ordryttare” som jag är, ibland kanske ordvrängare, kan jag inte låta bli att titta på ordet väntan. Enligt Wessén, Våra ord är vänta(n) fornsvenskt/nordiskt, som är bildat till vån (fsv. van), gemensamt germanskt (ej bara nordiskt). Vån (föråldrat)= förhoppning, utsikt. Vänta är släkt med vän och förvåna m.fl. F.ö. är subst. väntan oböjligt.

Människor står förstås olika mycket ut med långvarig väntan, omständigheterna skiftar likaså. Väntan kan vara positiv i betydelsen förväntan, hopp (jämför nyssnämnda vån). Optimisten hoppas i spänd förväntan på en förväntad (!) storvinst, medan pessimisten måhända ofta väntar förgäves. Eftersom jag själv på grund av gjorda erfarenheter har en dragning åt det pessimistiska hållet hävdar jag att en förväntat normal artighet/etikett ofta kommer på skam. Man väntar sig exempelvis att få ett hövligt svar på en försynt förfrågan – men det uteblir gärna.

Jag tolkar detta och mycket annat som ett tidens tecken: hårdare tider. Visst förekommer kärva, fräna, ja oförskämda tillmälen, men samtidigt finns många exempel på tyst taktik: ”en svensk tiger” (minns andra världskriget!). I det förhållningssättet ingår naturligtvis ”locket på”-metoden, förhalning, uppskjutande på obestämd tid av mindre angenäma beslut. Det gäller sålunda att till varje pris undvika något obehagligt eller smärtsamt – nog så mänskligt. Emellertid är detta beteende enligt min åsikt även frukten av den orealistiska idén om att livet nästan alltid ska vara lustfyllt (ett tänk som reklamen är mästare på att utnyttja). Våra resp. självbilder – hart när lika många som det finns människor – tenderar därför att fjärma sig från en mer jordnära syn på tillvaron.

Jag är väl medveten om att grupper av människor, hela nationer, lever i totalt skilda världar. Därför blir mina analyser bara fragment av den s.k. verkligheten. Men ändå – är det inte bättre att tänka efter i stället för att sopa allt under mattan? Det är tyvärr det man gör när man inte vågar se sanningen (eg. sanningarna) i vitögat. Vad händer med miljön? Jag har nyss tagit del av och skrivit kort om den senaste oroande rapporten, så jag upprepar inte det igen. Upprepade varningar, den ena starkare än den andra, tycks tyvärr förklinga ohörda. Gemene man hör och förstår nog men tror sig inte kunna göra något alls, medan de styrande förefaller slå dövörat till (fast hörseln är nog OK) – och åtgärder uteblir.

Jag kommer att tänka på Samuel Becketts kända pjäs I väntan på Godot (1952). Innehållet kan tolkas på olika sätt. I väntan, ”(...) i det obestämda ligger /trots allt/ det hoppfulla, det som gör människan till människa.” (Wikipedia) Det är nog tur att framtiden till stor del är höljd i dunkel; oron kunde annars lätt bli alltför överväldigande.

Vänta, vänta på mig! Du springer för fort! / Jag kutar för livet, trampar i äcklig lort. / Här kämpar jag med gråten, mitt i smeten, / försöker svälja den kvävande förtreten! / Jag tror jag stryps av svävande ovisshet / som stoppar min strävan efter hoppfullhet. / Nu är det allt bäst att blunda, / tänka tankar som är sunda:/ Jag tar en tur till Frölunda!

Sture Alfredsons hemsida