Verkligheter

Visst verkar vår vanliga vardag vara väldigt vanebildande. Vardagsmänniskans vanor visar varaktighet; vanemänniskan väljer vanligtvis verklighetens vardagslunk. Vederbörande vill värna varje välbetänkt vägval. Vem vågar välja våghalsig vandel? Vilket vedervärdigt vanstyre väntar väl världen? Var vaksam. Vakna!

Vi talar gärna om det verkliga livet, om hur saker och ting egentligen förhåller sig i verkligheten. Vi tror ju oss gärna veta precis hur det är, vad som händer i själva verket. Man kritiserar de verklighetsfrämmande individer som svävar i det blå, de som hänger sig åt orealistiska visioner och drömmar. Bara det som verkligen existerar, inte är påhittat, ska man hålla sig till, enligt de förnumstiga.

Det ligger en hel del i den kritiken, eller hur? Förresten: att jag precis nyss använde ordet ”förnumstiga”, får mig nu att fundera: det betyder ju snusförnuftig, småklok (alltså med en negativ biton, märk snus- och små-!). Denna negativa klang förefaller inte ha funnits i fornsvenska subst. fornumst (=förnumstighet). Det var en biform till fornuft (från lågtyskan). –

En reflektion av personligt slag: En bibliotekarie (ej i Skövde) sa när hon hade tittat i mina böcker (som sedan antogs) att det var mycket ”klokskap” i dem. Jag uppfattade betydelsen ungefär som i ”klokhet”. Men nu förstår jag att klokskap också har en biton: ung. ”överklokhet”. Nyanser är inte att förakta! Jag tar åt mig nu: Bibliotekarien hade nog rätt, jag är lite förnumstig och övertydlig i många fall (”pekpinnen” hänger med!)

Liksom allt annat som man driver med en viss (ofta omedveten) ensidighet, kan det logiska tänket (modernt i st. f. tänkandet) gå till överdrift på bekostnad av känslan i allmänhet. (Ordkänsla är något annat, bl.a. intuition och känsla för nyanser.) Det sägs att vi svenskar har en förkärlek för förnuftsresonemang, till förfång för känslolivet.

Efter dessa pekpinnemässiga utvikningar: Tillbaka till den s.k. verkligheten! I mina allittererade rader utgick jag ifrån vanans makt; vi vill ju så gärna känna en viss stabilitet i en tillvaro som vi upplever som osäker. Eftersom människor är sinsemellan olika, har varierande bakgrund och erfarenheter, så formar vi var och en vår egen världsbild, troligen med ganska ringa påverkan utifrån. Då vi alltså uppfattar omvärlden på lite skilda sätt, är det befogat att tala om olika inre världar eller verkligheter. Det är då vanskligt att avgöra vem som har rätt resp. fel.

Man bruka säga: ”Verkligheten är inte alltid vad den ser ut att vara”. Verkligheten kan tolkas olika, även om man utgår från påtagliga fakta. Därför är det ej heller fel att säga att mer än en enda sanning ibland kan godtas. Då uppstår givetvis lätt kontroverser och konflikter om vad som faktiskt gäller. Motsättningar och åsikter skärps, tonen hårdnar. Polariseringen gör att med skicklig argumentation kan diametralt motsatta ståndpunkter vinna gehör. Partipolitik är ett minerat fält, som för min del ofta verkar förvirrande. Någon som med skärpa påstår sig kunna bevisa att endast vederbörande har rätt, får absolut vara beredd på dräpande mothugg. Extremism hotar.

Medelsvensson finner det däremot lugnast att ligga lågt, inte ge sig in i skarp ordväxling, men knyter näven i fickan och försöker kväva sitt undertryckta missnöje. Hen har sina värderingar som hen aldrig ruckar på – det känns tryggast så. Om vi alls ska kunna resonera kring läget i omvärlden, bör vi respektera andras vettiga åsikter (inte galna!). Det finns ingen värld/inga världar utan värden! Vi värderar ju – rätt eller fel – hela tiden. Tolerans (fast ej helt gränslös) måste bli ett honnörsord.

Här har jag hittills bara sökt analysera strömningar i tiden som i viss mening är typiska för grunden för våra värderingar (dem vi ogillar kallas fördomar). Väst har nyligen upptäckt att den s.k. arabvärlden faktiskt existerar. Beteckningen är inte ny, men tumultet i många arabländer jämte omfattande flyktingströmmar har givit oss åtminstone en aning om dessa för oss ännu rätt okända världar – de flesta länder i denna nominella världsgemenskap är f.ö. ganska olika sinsemellan .– Väst är också olikartat, för att inte tala om Fjärran östern med Kina i spetsen!

Generellt är bilden alltså inte ensartad:, globaliseringen likriktar dock i någon mån. Slutligen måste jag nämna de många ” undervärldar” som jordens väldigt fattiga länder och regioner utgör: Vi i det övergödda väst kan inte göra oss en realistisk föreställning om den ofattbara misären i stora områden där - -i skilda världar! Klyftorna mellan stormrik och lusfattig är värst inom dessa utfattiga territorier. Till på köpet härjar där ofta krig. Framtiden ser mörk ut i dessa sydliga länder: Klimatuppvärmingen slår mycket hårdare än i tempererade zoner (främst västländer). Tala om orättvisor – i flerdubbel bemärkelse! -- Till sist försöker jag mig på en sorts sammanfattning med rim (+ förhoppningsvis reson):

Det finns uppenbarligen många verkligheter. / Förresten har universum ett flertal dimensioner. /Människor har sina egna världar, vad de än heter. / De finns överallt i jordens alla regioner. / Det sker stora katastrofer, liksom små kalamiteter. / Skyll ej dem på människors skilda religioner. / Vi har själva skuld till fel och oegentligheter, / som väcker strider, hat och starka emotioner. / Vi måste söka förstå varandras egenheter. / Vi är ju spridda i ett otal städer och nationer: / En mångfald som gnistregn från nyårsraketer!

Sture Alfredsons hemsida